Öh…  Jaaa… Det var ju också en jäkla rubrik! Här kan man välja att a) smörja hela bloggen med DiLeva-kärlek och tala om det vackra, rosa och bristen på kärlek på jorden eller b) helt enkelt svamla på om kärlek då. Jag väljer b).

Kärlek är inte ett ord jag kan använda utan sammanhang, jag måste också väva in projiceringen för känslan.

Kärlek till mina barn är ju inte samma som kärleken till min man, även om jag älskar dem alla. Kärleken till mina syskon och övrig släkt är ju ytterligare en annan.

Jag kan tycka att det handskas lite vårdslöst med ordet kärlek ibland. Nu är det modernt att älska allt och alla, och det är ju fint. Men urholkas kanske begreppet lite?

Jag älskar julen. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar min jacka. Alltså är det ting som betyder mer för mig än exempelvis mina stövlar, som jag för all del tycker om men inte lika mycket som jackan.

Jag älskar inte dessa saker alls om jag sätter det i relation till hur jag älskar mina barn. Men det är ett bra sätt att uttrycka att man ser fram emot något, att man hittat ett klädesplagg som man gillar mer än ett annat.

Kärlek – ett positivt sätt att uttrycka värdet hos någon eller något, men där uttrycket betyder olika saker beroende på vem eller vad som är föremål för känslan?

Det blir en automatisk gradering precis som svordomar.

”Jag är väldigt arg”
”Jag är jävligt arg”
”Jag är så inihelvetes förbannad”

Se nu här då;

”Jag älskar min MP3-spelare”
”Jag älskar min hund”
”Jag älskar dig”

Vad vet jag…

Kärlek är positivt, tryggt och bra. Men kärlek kan också vara krävande, sårbart och ömtåligt. Jag älskar massor men aktar mig lite för att visa det alltför tydligt.

För tänk om någon skulle vända det mot mig…!

Ni hör själva - jag har inte en susning om vad jag svamlar om! Fånig rubrik...   

När jag var liten och frågade min mamma hur många år hon var så brukade hon ibland tänka efter. Jag kunde bara inte begripa hur man kunde glömma hur gammal man var liksom... Crazy!

När mina barn frågar mig hur gammal jag är så brukar jag få tänkta efter. Jag kan inte begripa hur jag ska komma ihåg tockna detaljer i en handvändning liksom...

Men nu märker jag att läget har blivit värre än så... När vi satt och planerade den här veckan och hade hållt på nån timme eller så började vi närma oss torsdag. "Hur vill du ha det på torsdag då?" frågade han. Jag glodde lite dumt och svarade att "vaddå, jag ska iväg och tantsimma på torsdag..."

Maken himlade lite med ögonen, gjorde ett tappert försök att sucka ljudlöst och sa långsamt att "älskling, du fyller år på torsdag..."

Ha! Vilken surprise!!    

Nu ska jag bara försöka reda ut hur mycket jag fyller...!?