Tycker kraven på de här givna bloggrubrikerna är ganska höga – att välja ETT ögonblick i livet när man är så vansinnigt gammal som jag är ju ingen barnlek precis…

Sen är mitt liv inte direkt kantat med ögonblick av stilla, stämningsfulla och högtidliga ögonblick direkt, det är mer… hur ska jag säga… liv och rörelse kring alla mina happenings…

Självklara moments i livet har ju varit när jag har fått barn, alla tre gångerna har varit otroliga upplevelser! Men det är det ju för alla, inte mycket unikt där.

Sen har jag haft magiska ögonblick under mina skogsvandringar med hunden men det är inte speciellt spännande att berätta om.

När jag gifte mig var ganska speciellt, presenter jag fått genom åren har ibland fått världen att stanna lite och när kungen ställde sig bredvid mig och kommenterade hur snöläggningen av Slottsbacken gick inför en skidtävling runt slottet var också ganska coolt.

Men kanske är min första förlovning med maken en ganska bra beskrivning på hur speciella ögonblick ofta ser ut hos mig;

Vi skulle förlova oss på julafton 1988. Vi hade hämtat våra ringar som låg i en ask på en hjärtformad bädd, vi hade champagne och kärlek. Det var bestämt att vi skulle växla ringar en minut över midnatt mellan 23-24 december.

Till saken hör att maken på den här tiden var starkt involverad i tidningsutbärning. Han jobbade både som tidningsbud, packade tidningar på nätterna och jobbade med tidningsbudens löner på dagarna. Inom den branschen uppstår det alltid problem av olika slag– tidningsbud blir sjuka, packningen av tidningarna hinner inte bli klar etc etc och INGENTING är så viktigt i världen som när inte tidningarna kommer ut i tid! Folk river upp himmel och jord, skriver insändare, ringer ner distributionskontor och världen rasar samman.

   Hur som helst så satt vi då där i soffan, blivande fästmannen och jag, och väntade på att klockan skulle passera tolvslaget. På bordet stod en silverbricka med champagneflaska, glas och den öppnade asken med ringarna.     De levande ljusen spred ett varmt sken över de gyllene guldringarna som låg där i asken, på stereon spelade vi Lasse Tennander och stämningen var så magisk så den nästan gick att ta på.   Så fort klockan passerat 12 växlade vi ringar, hällde upp champagne, såg varandra djupt in i ögonen och började forma ordet ”skål älskling” – då ringde telefonen!

”Öh, kris här va, i packsalen då, typ fattas folk, katastrof…”   

Tre minuter senare satt vi i baksätet på en bil med varsitt champagneglas i jackfickan, flaskan i handen, ringarna på fingrarna på väg till en packsal för att paketera tidningsbuntar. Än idag spekulerar vi i huruvida chauffören som hämtade oss var nykter, vi är inte säkra!

Packsalen, en betonglokal med metallbord och sjuttioelva lysrörsarmaturer bjöd på allt annat än romantik så den försvann liksom i ett trollslag.

Och man skulle väl kunna säga att det är ungefär så det har fortsatt…