Storsonen ringer.

- Hej! Nu är det klart! Vi har fått våra praktikplatser i Malawi och sticker i september. 17 veckor. Fattaru så jävla cooolt!!!

- Va?

- Ja! Det är klart nu! Det ska bli så häftigt, kvitterkvitterblabla…

- Ähum...

Malawi… Afrika... 17 veckor…. Min lilla, lilla gosse… Han som inte ens vågade leka med den uppdragbara leksaksmusen för att han ”va jääädd, täng aaav, ja e jääädd” när han var liten ska åka och leva i symbios med lejon, flodhästar och malariamygg…

- Du kommer bli uppäten av en tiger, sa jag dystert. Lejon kommer jaga dig och du kommer få magsjuka…

- Äh, ornar sej...

Sen kom jag visserligen på att inte finns tigrar i Malawi, men det blev inte bättre för det.

Jag var förvarnad. Men någonstans trodde jag ändå inte att det skulle bli av liksom. Att han skulle komma på att han nog ville praktisera här, i närheten av mamma!

Ja, jag vet vad ni tänker! ”Det är ju jättekul och det kommer gå jättebra och det är sååå nyttigt och han kommer klara sig alldeles utmärkt och yadayadayada…”

Så tänker jag också om alla ANDRAS barn som åker till Kurrekurreduttöar och jobbar som volontärer – men nu är det inte ANDRAS barn det handlar om ut om mitt! Och han kommer också klara sig jättebra, ha det underbart och jättespännande! Men vi talar om en liten kille med turtlesskor, gröna glittriga ögon och tjockt hår som alltid står åt alla håll! Min lilla bebis med nappar i både munnen och i händerna som bara vill titta på ”Glis Bubbe” på video igen och igen och igen…

Jag tycker det var jobbigt att han flyttade ända till Malmö.

Nu ska han till Malawi.

Jag känner på mig att han kommer träffa nån sjuksköterska på Läkare utan gränser eller nåt, gifta sig och starta barnhem. Bo i lerhydda och börja spela bongotrummor medan barnen dansar i afrikanska festkläder så sandmolnen dammar runt deras bara fötter. Gå klädd i linnebyxor och storskjorta som fladdrar runt knäna.

Nu ska jag äta semla. Det får nog blir tre ikväll. Jag är lite kluvet deppig.

Malawi took my bebis…   

- Jag tycker vi ska ta med oss matlådor till jobbet istället för att slänga så mycket rester, sa maken en gång.

- Men vi har ju redan provat det där, du glömmer ju bara din låda! svarade jag.

- Nääädååå, jag kommer ihåg! sa han.

- Okej, vi gör väl det då sa jag, köpte fina matburkar och började blanda och joxa och ställa in i kylen efter varje middag.

- Jag har kommit ihåg matlådan varenda dag! sa maken stolt häromdagen.

- Bra, du är sååå duktig, sa jag. Lite synd att du tog fel burk idag bara, du tog burken med Lillfisens mellanmål med dig istället...

- Ahaaaa, sa maken. Ja, jag undrade just hur du trodde jag kunde bli mätt på fyra gafflar spagetti och köttfärssås... Men det gör inget, jag har ju kommit ihåg att ta med mig matlådan varje dag!

- Brabra, nu har du TVÅ matlådor i kylen att välja på!

- Jättebra! Jag har ju kommit ihåg att ta med mig matlådan varje dag!

Maken åkte till jobbet för en timme sedan.

Undrar vad han ska äta idag...?