I väntan på att mina hundra bak-projekt som står uppställda runt mig i hela köket ska jäsa, gräddas och svalna lyssnar jag på P1 där de talar om böcker och läsning.

Programledaren reser runt till människor i landet och pratar böcker och läsning. Han frågar en dam ”händer det att du läser om böcker?” och hon svarar ”näää, nää inte läser jag om dem inte… Har man läst en bok så har man ju läste den…”

Jösses.

Jag har böcker som jag säkert läst om 10 gånger! Läser jag en bok som jag tycker om så kan jag läsa den en gång till så fort sista sidan är klar…

Det är som att se en film två gånger  - andra gången hittar man helt nya skikt, nyanser, lager och upptäcker saker man inte såg första gången. Har man läst en bok fyra gånger så kan den femte plötsligt bli en helt ny bok!! Man läser med helt andra ögon, helt annan vinkling och ur totalt andra perspektiv; man vet ju redan grundstoryn, man vet hur författaren vill att man ska ta till sig texten och kan därför experimentera lite.  ”Om jag nu betonar konversationerna annorlunda, om jag ger människorna andra utseenden och om jag ändrar på miljöerna – vad händer då?”

Men det funkar inte på alla böcker! Det funkar bara på vissa och då oftast skönlitterära böcker. En deckargåta är en deckargåta liksom, mördaren blir sällan någon annan bara för att man läser boken en gång till.

Som barn och halvvuxen läste jag Kulla-Gulla serien gång på gång på gång. Jag älskade den! Jag placerade Kulla-Gulla i en miljö som såg ut precis som den runt min gamla skola uppe i Dals-Ed. Hon passade så perfekt där i den solgula, herrgårdsliknande byggnaden och dess omgivningar.

Sen såg jag filmen…

Det spelade ingen roll hur många gånger jag läste böckerna igen efter filmen, miljön blev alltid densamma i mitt huvud; min egen. Trots att jag nu ”visste” hur den såg ut så  - nä.

Sen är det lite svårare med ljudböcker. Framför allt författarupplästa ljudböcker. Om en författare läser sin egen bok så matas jag med färdiga uttryck för hur den skall läsas och uppfattas. Det finns liksom inget utrymme för fantasi vad gäller nyanser, dialoger och tonfall. Det är som det är helt enkelt.

Appropå det; har ni läst ”I skuggan av ett brott” av Helena Henschen? En bok om ett ”riktigt” mord som skakade Sverige på trettiotalet och författaren är ättling till både offer och förövare.

Hon blandar fakta med fantasi, en mix som kan göra mig vansinnig! Det är förvisso en bra bok, spännande och intressant, men när man vet att det är på riktigt men händelseförloppet beskrivs som det eventuellt KAN ha gått till så blir jag frustrerad; jag vill VETA!

Böcker blir lätt mina vänner. Jag älskar dem, jag ogillar dem, känner igen mig, ifrågasätter, blir irriterad, förstår, känner och reagerar. Men det är ytterst sällan en bok lämnar mig helt oberörd, oavsett vad den handlar om.

Och med detta återgår jag nu till den typ av böcker jag lägger minst energi på; kokboken. Fast jag skulle nog behöva läsa den lite oftare... ;)