Det finns så många grejer man måste hålla reda på i samhället så vissa saker har jag faktiskt valt att hoppa över. Engagemanget i kärnkraftens vara eller icke vara t ex.

Ja, jo, jag skulle helt klart föredra vindkraft men nu har vi inte det, jag inser problematiken med alternativa energikällor och jag accepterar kärnkraften tills vidare utan djupare analyserande helt enkelt.

Men detta för också med sig att jag inte fördjupar mig i uppdateringar och information om vad som händer i branschen, jag skummar bara rubriker lite som de flesta andra. Alltså har jag nu då klart för mig att ansökan om att få borra ner kärnbränsleavfall färdigställts efter 30 års utredning och är klar att lämnas in dit man lämnar in sådana ansökningar (var det nu är...).

Så nu undrar jag bara - om vi har avfall som behöver borras ner i avgrunden och förslutas i paket med lera och grejer som kommer hålla strålning borta i miljarder år, var finns detta avfall idag? Har vi inte genererat något avfall under dessa 30 år? Om vi nu har det, vad gör vi med det ifall ansökan inte beviljas och det tar 30 år till innan vi har något nytt att ansöka om? Och om det här eventuellt befintliga avfallet i så fall har legat och drällt i ett hörn i 60 år - är det någon större vits med att gräva ner det då?

Gör man måhända som här hos oss - lägger det i en soppåse och ställer utanför dörren på Ringhals och hoppas att någon ska ta det med sig och slänga ner i borrhålet?

Näää, jag låssas inte se den... Nån ANNAN får faktiskt ta skiten med sig den här gången!

Visst älskar jag mina barn. Gränslöst. Men ibland blir jag lite trött i öronen av dem. Ni vet – man sitter och grejar med något och de kommer och frågar massa saker; ”Tror du solen är ett jättestort lavaklot, kan man mixa all mat man äter på en dag och dricka den istället för att tugga, hur gör man ett utropstecken, hur mycket pengar tjänar ni, varför måste man ha vitaminer, hur långt är ett snöre?” osv osv.

I början är man sådär good parenting-aktig och i slutet är man i sin egen värld och upprepar ”jag vet inte” som ett meditationsmantra ungefär…

På mornarna är jag tämligen osocial. Jag vill bara vara tyst, vakna och inte snacka mer än nödvändigt. Min man är lite tvärtom… Frågar, pratar och undrar och språkar.

Jag mediterar varenda morgon: ”Jag vet inte”. ”Jag tror det”. ”Jaha”. ”Mhm”. ”Nä, jag är inte sur jag är trött…”

Var kommer alla miljarder frågor ifrån? Och varför tror min omgivning att jag sitter inne med alla svar?