Jo, jag håller ju på med Munken som sålde sin Ferrari nu då.

Jag trodde jag hade läst den, men jag inser att jag faktiskt inte hade det! Däremot har jag läste massor OM den, men det är ju inte samma sak.

Nu har jag inte kommit så långt i boken, men jag fattar grejen - den har jag fattat och predikat om i många år. "Vi lever i ett hysteriskt konsumtionssamhälle där vi tror att lycka är prylar och ytlig finish. Medan vi jagar på allt vi kan för att uppnå den s k lyckan mår vi sämre och sämre men ser ändå inte sammanhanget..." Mhm, så brukar jag säga och lägga min mobiltelefon i en låda och tro att jag därmed eliminerat ett stressmoment i mitt liv. I teorin vet jag preciiiis hur man gör!

I mina djupa stunder tänker jag lite för mig själv, nickar instämmande åt mina egna tankar och konstaterar att jo, jag har så rätt så rätt. Livet måste vara mer än jobb, prylar och pengar. Absolut.

Sen reser jag mig, googlar lite nya inredningstips och nya kläder på nätet, irriterar mig på att jag inte har ett så fint kök som jag vill ha och att jag inte har råd att göra om min trädgård till en park.

Man ska inte önska mer än man kan få utan vara nöjd med det man har, var det någon som sa till mig.

Nä, sa jag, men å andra sidan måste man ju ha målsättningar och drömmar att jobba för, annars skulle mycket te sig meningslöst...?

"Lev utifrån dina drömmar och inte dina minnen" säger munken som sålde sin Ferrari.

Men... är det inte det vi gör?

Är det måhända våra drömmar vi borde förändra istället för vårt leverne?

Sammanfattning: Många av oss inser att det liv vi lever genererar psykisk ohälsa, sönderstressad tillvaro och drömmer om att förändra saken.

Drömmen är kanske inte så ofta att bli munk i en bergsby i Himalaya dock (även om det säkert förekommer).

Men för de flesta är drömmen att få komma till den punkt i livet där man upplever en inre tillfredsställelse. Där man kan säga; jag är nöjd!

Och sen då...?

Jag hade ett elände med min Spykersaab. Jag sålde det bekymret och köpte en Toyota. Min Toyota is fantastic! Den startar, den rullar, den funkar! Men... nog var det ganska spännande och oförutsägbart med Spykersaaben, eller hur? Såhär i efterhand alltså. Nog var det lite utmaning och mycket frustration - men ändå....

Jag ska plöja vidare i Ferrari-teorin. Måhända ändrar jag min uppfattning och kanske får jag svar på frågan "och sen då?"...

Det är lite tjafsigt i vårt sovrum om kvällarna.

Jag vill ha det kallt när jag sover - helst sådär kallt så man måste ha pyjamas, filtar och täcken på sig. Sådär så att bara en iskall nästipp sticker upp ni vet. Alltså sover jag gärna med vidöppet fönster, även om det är lite frostigt utomhus. Inte när det är 17 minus kanske, men som nu. Nu är det lite kallt på nätterna men "skönt" kallt!

Maken har ingenting emot kallt sovrum, men han är mer måttlig än jag. Alltså vill han ha fönstret lite på glänt vilket jag anser är totalt meningslöst! Jag måste ha frisk luft, massor av frisk luft - annars kan jag inte andas! Helst ska jag känna att det fläktar när jag sover. Jag vill uppnå den nivå där jag helt utan vidare känner mig innerligt tacksam att jag har så gosiga täcken och en varm, skön säng!

Till vårt sovrumsfönster finns ingen hake eller spärr. Det betyder att om jag ställer fönstret på glänt på kvällen så står det på vid gavel när vi vaknar. DET gillar inte maken! Det är för kallt när han ska kliva upp.

Igår höll jag på att trixa och greja och klämde fast en IKEA-katalog i fönstret för att det skulle se ut som om det var fast i lagom läge. Trots att både han och jag visste att det inte skulle funka. IKEA-katalogen är inte optimal fönsterspärr.

Idag vaknade jag av att maken huttrande stod och knöt fast snören i fönstret för att det inte skulle flyga upp på nätterna...

Nu är jag lite orolig för kommande natt.

Tänk om luften inte räcker och jag kvävs...

Jag överväger på allvar att sova utomhus. Har läst om människor som gör det. Jag tror det är skithäftigt. Jag tror att jag är en utomhussovare.