Numera är tisdagar och torsdagar uppbokade för sonens simträning. Mhm, två dagar i veckan - det kostar på att fostra en manlig Alshaimer. F´låt. Alshammar.

Nu är vi förvisso bara på nivån "skjut ut, vinkla och runt, skjut ut, vinkla - och runt" men det tar sä, det tar sä!

Som mamma till blivande toppidrottsman får man göra sina uppoffringar. Det vill säga springa från jobbet, quickstop vid McDonalds, ilfart till fritids, utfordring med kall hamburgare och sega strips (makes no difference), köra vidare ett par mil åt andra hållet, klappa i händerna och komma med glada tillrop - för att sedan köra hem och landa i hemmets lugna vrå närmare 12 timmar efter att man lämnade den. Helt okej. Det är bara under fem veckor.

Vad som är lite jobbigt i sammanhanget är sonens reaktion vid hemkomsten. Hur han glad och pigg efter simskolan sätter sig i bilen för att en halvtimme senare ramla ur densamma, krypsläpa sig till ytterdörren medan han utstöter ljud som "åååååhhhh", "buhuuuuuu", "jooooobiiiiigt", "viiiiill iiiinte", "tröööööött" och så vidare.

Då börjar jag fundera lite. Hur viktigt ÄR det att kunna simma egentligen...?

Patrik Sjöbergs mamma i DN (enligt Aftonbladet):

”Min eloge till Patrik för att han tagit bladet från munnen – även om det gör ont i mig! Jag borde ju ha förstått, jag borde ha satt stopp för denna relation. Eller kanske inte ändå...Trots all skit fick Patrik ett liv som idrottare på världselitnivå.”

Vad menar hon? Att om hon visste skulle hon inte ingripit för att inte förstöra sonens karriär? Att "lite skit får man ju ta"???? Eller vad menar hon???

Vad MENAR Patrik Sjöbergs mamma???