Nä, nu börjar pojk- och flickdebatten gå för långt faktiskt!

I den ihärdiga strävan efter att utplåna gränserna mellan manligt och kvinnligt (vad skulle syftet annars vara?) så ska barns typiska ”pojk- och flicklekar” avbrytas för att aktivt riktas in på ”någon annan sysselsättning” – pyssel t ex…

Debatterande experter sitter i radio och säger på fullt allvar att om pojkarna leker riddare i buskarna på skolgården så ska pedagogen avbryta leken och erbjuda en plats vid pysselbordet.

Min fråga är; vad är den långsiktiga målsättningen?? Ett androgynt samhälle bestående av ”hennor” där alla heter Charlie och alla är experter på att göra smällkarameller? ”Barn skall inte automatiskt indelas och uppfostras i könsroller”. Nähä? Men nu råkar det vara så att mina barn är behäftade med vissa defekter… De har nämligen, trots ett könsneutralt utbud av leksaker, av födsel och vanart själva valt vad som får andra förståsigpåare att se rött – typiska pojkleksaker… Är det nu jag ska slita mitt hår och fråga mig vad jag gjort för fel?

Fast det behövs ju inte egentligen, jag vet ju redan. Jag skulle naturligtvis tagit ifrån dem alla Actionman, StarWars-lego och sjörövarplaymo och bytt ut mot Barbie, My Little Pony och Lundby dockskåp… Dumma mig. Men… vänta här nu! De sakerna fanns ju också i huset när de var små! Ändå valdes de grejerna bort av barnen…

Om mina söner – åh, förlåååååt miiiiig, jag menar naturligtvis mina BARN – leker riddare i buskarna så LÅT DEM VARA!!! De leker i så fall riddare i buskarna för att de GILLAR att leka riddare i buskarna! Om det skall betraktas som ”pojklekar” så må det vara hänt – jag är övertygad om att de kommer ta ut pappaledighet – åh, förlåååååt miiiiig, jag menar naturligtvis FÖRÄLDRALEDIGET, begreppet pappor och mammor lär väl vara utplånat när de blir så gamla – när den dagen kommer i alla fall. Därtill kommer de både att diska, vabba och skura golv! Det har de nämligen fått lära sig av mig och deras PAPPA!

Min filosofi att låta mina barn utveckla sina individuella styrkor och inte slå i backen när det kommer till deras självvalda, fria lekar framställer mig plötsligt som en, inte bara jävligt felprogrammerad samhällsmedborgare, utan även som en bad, BAD parent. (Vilket jag förvisso redan konstaterat att jag är, men mest beroende på att mina barn sällan har strukna kläder).

Om mina söner kläs i blå kläder och inte i politiskt korrekt könsneutralt grönt eller gult så är jag motsträvare till – ja vaddå? Kan någon vänlig själ förbarma sig över en idiot och förklara för mig exakt VAD som är problemet? Jag kan nästan garantera att inte många söner på 60-talet kläddes i rosa. Ändå finns det idag mängder av medelålders män klädda i rosa skjortor. Kan det händelsevis vara så att man som vuxen lär sig tänka och tycka själv, trots att man är uppvuxen i konventionella könsroller som barn?

Kan det möjligen vara så, att om man låter barnen vara, slutar att aktivt motarbeta deras naturliga val och låter dem leka vad de vill hjälper dem att växa upp till självtänkande vuxna människor som är kapabla att fatta egna, ganska vettiga beslut som vuxna?

Eller är det verkligen så att blåklädda, riddarlekande pojkar i buskarna växer upp till mansgrisar och rosaklädda flickor med rosetter i håret växer upp till porslinsdockor?

Jag tror faktiskt inte det…

Genmanipulerad mat vill vi inte ha. Men jag undrar om inte vissa besserwissrar i könsdebatterna hade tackat ja till gen- och kromosommanipulerade barn. På så vis hade vi säkert kunnat konstruera könsneutrala hennor snabbare än genom ett evigt tjafsande och fördömande av varandras olika åsikter.

Men kom inte och försök manipulera mina barn! De ska nämligen, fortfarande, växa upp till självtänkande, sympatiska och välartade samhällsMÄN! De är nämligen pojkar och det ska de få vara utan att skämmas!