Vi har bott i vårt hus i sex år. I sex år har det stått ett litet träd på vår tomt. Maken har beklagat sig över att trädet stått mitt i hans gräsklipp-motorväg och ibland muttrat något om "såga ner". Jag har sagt att "det är ett coolt träd, du låter det va!"

Trädet har vuxit och vuxit och nu är det ett ganska stort, coolt träd.

Vi har aldrig varit så hemma på det där med trädgård. Mer typen som låter allt som växer i landen få växa lite som det vill så länge det är snyggt liksom. Att alla andra tycker vi odlar vackert ogräs ser jag inte som något problem - jag nickar glatt instämmande och är lika glad ändå!

I flera år har jag närt en dröm om att plantera ett plommonträd. Jag gillar plommon. Men det har inte blivit av...

Därför är vi inte bara förvånade utan också väldigt glatt överraskade när mysteriet med det coola trädet äntligen löstes!!!

Kan man tänkta sig... Nu vågar jag inte röja ett grässtrå i fortsättningen, det kan ju vara både det ena och det andra!   

Där ser ni hur bra det är att låta saker få växa i godan ro!

Däremot är det inte lika bra att låta barnen växa i godan ro utan minsta tuktan.

Storsonen har hängt tvätt...   

Jag visste väl att det var något jag glömt bort att lära honom...  

Det slog mig idag att skolorna börjar på måndag...

Själv har jag ju varit igång i ett par veckor medan barnen har "sommarlovat" sig utan mig. Ganska behagligt egentligen - inga tider att passa, ingen stress hem från jobbet, inga direkta "måsten". Ungarna har roat sig under överinseende av sin far och sin stora storebror.

Och nu upptäckte jag, i samband med att sanningen ramlade ner i huvudet på mig, att det råder akut brist på rena kläder, brist på rutiner och ordning och att barnens dygnsrytm inte riktigt är som den borde.

Så, till min stora glädje, nu förstår jag ju att hela helgen plötsligt blev full av nyttiga sysslor att ta tag i.

Vill ni mig något finns jag i tvättstugan. Eller i barnens garderob, slitandes mitt hår över alla urvuxna kläder. Möjligen kan jag även återfinnas i soffan där jag ligger med tårfyllda ögon och förundras över att jag har en son som åker till Malawi, en som börjar sista året i grundskolan och en som börjar tredje klass.

Vi får väl anta att jag funderar lite över vart den här sommaren tog vägen när jag ändå tänker. För nog är det den snabbaste sommar jag varit med om! Det känns som om jag fortfarande väntar på att semestern ska börja - och då är den redan slut!

Fan. Jag BEHÖVER verkligen en sån där mindfulnesskurs!!