Storsonen och jag har en gemensam, morbid fascination för död. Ja, alltså, inte för döden i sig, men vad som händer efter... Vi ryser, äcklas och förfasar oss över tanken på att jobba som rättsläkare, obducent och begravningsentreprenör samtidigt som vi inte kan låta bli att fundera på saken. För att inte tala om vår ohöljda beundran för kunskapen att fastställa dödsorsaken på ett till hälften upplöst lik! Det är kanske inte själva kompetensen i sig utan istället mer att vissa besitter förmågan att KLARA att gräva och karva i vaddetnuär de får upp på den rostfria britsen.

Jag har aldrig sett en död människa. Knappt ens på bild. För jag törs inte... Jag vet att hela nätet säkert är fullt om jag letar lite, men jag vågar inte leta.

Vi har diskuterat lite om det där med likstelhet, hur, när och varför. Så jag googlade lite om det och ramlade rätt in i Victorian post mortem-världen. Har ni hört om det?

För länge sedan, under den Viktorianska eran, rasslade man runt och FOTOGRAFERADE sina döda barn, äkta hälfter och övriga släktingar!

Man helt sonika pallade upp dem i stolar och i sängar, iklädda bästa söndagsstassen och ibland omgiven av blommor, siden och sammet. Sen togs det kort och sen var de i all evighet på väggen bevarade. Om det behövdes ritade man ögon utanpå ögonlocken så att det såg ut som de stirrade på en.
Vissa pallade man upp med hjälp av ställningar så att de kunde stå upp, sådär lagom avslappnade och coola...

Och på en del sepiafärgade bilder - hujedamej - står ett dött syskon med armen om ett levande syskon... Eller håller mammor sina döda barn i knäet, som värsta familjeidyllen. Och jag kan inte låta bli att se skräcken i de levande syskonens ögon där de tvingas sitta omslingrade med sin döda bror eller syster - FATTA så sjukt!

Det är i och för sig i många fall väldigt... vackra (?) bilder. Hade jag inte vetat hade jag nog inte sett. Men ändååååå...  

Jag blir alldeles uppslukad av det här och läser och läser... En del som skriver om det försvarar grejen med att "döden var inget dramatiskt egentligen, barnadödlighet var vanligt och människor dog hemma. Det var inget märkligt i att man fotograferade en död, älskad familjemedlem! Lägg där till att det var svindyrt att ta kort och att i de flesta fall FANNS det inga kort alls, detta var liksom sista chansen."

Så såg man det säkert då och där.

Helt sjukt, vridet, galet - och totalt fascinerande ser jag det här och nu.

Frågan är väl vad som är mest vridet; de som gjorde det då eller jag som sitter här och glor på eländet...?

http://thanatos.net/