Jag håller som bäst på att jobba ihjäl mig.

Först på jobbet en åtta-tio timmar, sen lika länge hemma. Det ger mig cirkus 4-5 timmars nattsömn. Jag är trött, jag är sliten och jag är grinig som få.

Det blir så eftersom jag har två deltidsjobb där båda kräver mer arbetstid än jag jobbar. Oftast klarar jag det ändå, precis sådär så att jag har näsan ovanför vattenbrynet, men ibland kör det ihop sig. Som när jag varit sjuk, haft sjuka barn eller varit på kurs.

Grejen är att medan jag hysteriskt försöker jobba ikapp mig så ackumuleras aktuella högar hela tiden. Det fylls på och fylls på och läget blir galet.

Ovanpå detta har jag då sex-sju uppdrag utanför jobbet som kräver massor av tid. Eftersom jag inte hinner med dem heller så växer även dessa högar.

Mina vänner säger till mig att jag måste säga nej. Och jag har funderat en del på det där. För jag förstår inte hur jag hamnat här om det nu är så himla enkelt att bara säga "Nej"?

Grejen är väl den att jag säger inte Ja när situationen ser ut som den gör nu. Jag har accepterat alla åtaganden i stunder när allt har varit bättre och jag inte sett några problem med saken. Där har vi mitt dilemma: har man sagt att man ska fixa något så GÖR man det!

Har jag lovat att göra det och det så återvänder jag inte och säger "nej förresten, jag gör inte det här".

Men nu har jag sagt upp mig från ett av mina jobb. Det är väl också ett sätt att säga nej? Och nu jobbar jag ihjäl mig för att jag sagt nej. För nu måste allt jobbas ifatt, avslutas och en efterträdare måste få en rimlig chans att kunna ta över. Och sen, när alla jobbnätter är slut och jag kan överräcka en snygg och prydlig sammanställning för någon att ta över - DÅ vill man ju fortsätta själv! Då är ju allt okej igen. Hur kul är det liksom?

Medan jag försöker prestera den här prydliga överlämningen så växer alla andra högar... Så när jag är klar, kan gå hem och släppa saken så är det dags att röja lika mycket till.

Vem tackar dig för detta? frågar några stycken.

Ingen, förmodligen. Det behöver ingen göra heller. Vad jag försöker undvika är att alla blir förbannade, sura och ser mig som en svikare som inte gör det hon lovat.

Jag kan dö utan att få tack. Men jag kan inte dö med orden "en svikare som inte uppfyllde sina löften".

Därför, älskade vänner, därför har jag svårt att säga nej. Jag tackar nej till alla nya uppdrag, förslag och önskemål, men jag kan inte säga nej till saker jag redan lovat fixa.

Nu menar jag inte att det är synd om mig på något vis. Det är bara mitt sätt att försöka förklara varför jag inte svarar på mail, svarar i mobilen, ringer tillbaka, kommer och fikar, glömmer möten,  och förtränger allt utanför debet och kredit.

Jag hinner inte, helt enkelt. Inte just nu. Under tiden växer antalet mail i min mapp "Åtgärdas" varje dag. Jag ska. Sen.

För det blir bättre! Sen.