Jag skäller på mina barn varenda morgon. "Men VARFÖR har ni inte förberett skoldagen redan igårkväll?? VARFÖR ligger inte gympakläderna nedpackade, skolkläder framplockade och busskorten på byrån? VARFÖR lär ni er aldrig att PLANERA? Jag HAR ju sagt att ni ska stänga av datorer i tid för att hinna fixa iordning sånthär!!!"

Sen flänger jag runt och letar busskort, plockar ner gympakläder, letar upp strumpor och hämtar tröjor ur torktumlaren. Alltmedan jag muttrar och skäller och förmanar och barnen säger "jajajaaaa" och blir sura.

När barnen är iväg börjar "min" morgon. Eller fortsätter deras skulle väl vara mer rättvist att säga.

För då börjar flängskift nummer två; vad ska jag ha på mig, var ligger den tröjan, var är mina papper, datorn, sladden, mobilen, headset, nycklarna, plånboken - var la jag den?, oj-jag-glömde-hänga-upp-tvätten-igår-igen-bäst-att-göra-nu, men-jösses-vad-här-ser-uuuuuut-vem-har-inte-plockat-undan, ut i bilen som en packåsna, in igen för jag glömde det och det och det och puuuuuuuh - på väg till jobbet.

Sen beklagar jag mig för maken som menar att vi måste "föregå med gott exempel" och jag fattar inte vad han snackar om?! Så jag svarar det enda rätta: JAG föregår redan med gott exempel, DU kanske ska börja tänka lite då va".

Varför ska JAG göra allting, han kan väl också föregå med "gott exempel"!

Nä, det kan han inte, för när kaoset inträder är han nämligen redan halvvägs till jobbet. Bara för att HAN är väl förberedd och bara har att hoppa i framlagda kläder, ta sin väska och gå på mornarna liksom, och bara för att HAN alltid kommer i tid till jobbet! Det är inte så lätt för mig att stå ensam med ansvaret varje morgon!

Alltså... nu känner jag plötsligt att det finns något i det här som inte stämmer... ska klura lite på vad det är... hm...