Läste precis ett inlägg på underbaraclaras.com om det här med bloggande. En man har sagt till henne att  "bloggare har ett abnormt behov av bekräftelse".

Å då blir jag så trött... Jag menar, har inte ALLA människor behov av bekräftelse? Sedan när blev ett bekräftelsebehov en svordom? Måste något så självklart som att alla behöver bekräftelse vara något fult?

Oavsett yrke, ålder, skrå eller kön behöver vi bekräftelse. Den som säger annat tror jag inte en sekund på! 

Sen väljer vissa att söka den på lite bredare front. Jag tänker på människor som delar med sig av sina färdigheter till alla; konstnärer, författare, musiker, skådespelare... Måhända väljer man ett sådant yrke för att man faktiskt inte skäms för sina behov av en dunk i ryggen och uppmuntrande ord. En del människor väljer yrken där de hela tiden ger av sig själva och VEM, undrar jag, VEM vill gå genom hela livet utan att göra någon form av avtryck hos andra? Nej, behovet kanske inte finns utanför familj eller kollegor - men det finns.

Vi som då väljer att vända ut och in på oss själva öppet och officiellt är säkerligen mer behövande än andra. Vad är problemet med det?

Naturligtvis har jag ett bekräftelsebehov, annars hade jag aldrig bjudit på mig själv i något sammanhang. För det är inte mycket som gör mig gladare och lyfter mig mer än när ni säger att ni gillar det jag skriver, skrattar med mig i min vardag och bekräftar min existens. Och jag behöver det! Jag behöver höra att jag finns, att jag spelar roll och att jag betyder. Å jag skäms inte en sekund över det, tvärtom.

Medelålders män som uttrycker sig på det viset har också bekräftelsebehov. Annars hade han suttit i ett hörn och hållt klaffen.

När barnen är små betonas vikten av att ge dem uppmuntran och bekräftelse från dag ett tills... ja, tills när då? För vi föräldar bekräftar, älskar och uppmuntrar - men plötsligt inser de att deras behov är något fult? Vissa barn växer upp UTAN att få de här behoven tillgodosedda - men försöker de ta igen det som vuxna är det fult? Det är tydligen okej så länge det hålls inom den rätta ramen, men inte utanför? Som att säga; det är okej att du äter mat hemma för du BEHÖVER ju mat, men vad du gör - ät inte ute!! Gå inte ut på en restaurang och visa omvärlden att du behöver mat! Smyg, låssas och om någon frågar så säg att du inte vill ha för du har redan ätit!

No wäj Josäj!

Mer bekräftelse åt folket och låt folket söka sig den där de vill!

Var ju på shoppingrunda igår och diskuterade mina skobekymmer med innehavaren till Alvas Hus i Karlskrona. "När det nu är så modernt med "gammeldags" kläder, varför kan inte skonissarna följa med då? Varför finns det plötsligt inte ett enda par mormorskängor att köpa i hela landet???" tyckte jag.

Tjejerna i affären menade att jag kunde ha vilka skor jag ville, typ Converse. Converse???? "HAHA", skrattade jag. "Jag är för gammal för Converse!"

Men de påstod att det var jag inte alls och att ALLA kunde ha såna skor.

"Kan en medelålders tant ha Converse" frågade jag på FB.

"JA", sa alla vänner i ungefärligt samma åldersspann, plus minus några år upp och ner. "Naturligtvis!" Dessutom kom det fram att flera av dessa vänner ägde minst ett par själva! Wow, jag hade ingen aning...

Nä, jag har inga Converse av den enkla anledningen att mina söner har det. Och någonstans, i min ibland inskränkta värld, så finns det en gräns för vad som är okej och vad som är "patetisk medelålder som försöker se ut som tonåring". Ibland vet jag inte säkert var den gränsen går. Jag är ingen trendmedveten människa, jag kan inte mode. Jag har inga modemedvetna döttrar att rådfråga. Modemedvetenheten hos mina söner består av en som helt stirrar sig blind på märket - är det rätt är det okej. Han skulle förmodligen säga att "klart du kan ha Converse, bara det är ÄKTA!". Sen har jag en som inte ens vet om tröjan i garderoben är hans eller någon annans som råkat hamna där "men ligger den där är det väl min antar jag". Den yngste har bara två krav: "inget rosa eller rött".

"Man ska klä sig i det man vill" blev kontentan av min frågeställning. Självklart. Det har jag alltid gjort. Gärna lite udda, konstigt och eget. Och det är nog där problemet ligger.

Converse ÄR inte udda, konstigt och eget. Därför har de fallit bort av sig själva. Converse sitter på var och varannan fot och för mig har det varit en ungdomssko. Vanliga Converse är liksom inte jag...

Nu har jag hittat ett par - oäkta då, sorry Storsonen - med broderade blommor på som KAN vara jag. Faktum är att jag tror jag ska ge dem en chans. Min värld må vara liten, men den backar aldrig undan för att flytta gränserna! I små doser, naturligtvis, små doser. Annat är jag för gammal för.