Fick som lite vårinspiration idag, men kom snart på att det var lite tråkigt om man inte har vårliga saker omkring sig.

Så jag var ju så illa tvungen att skaffa det då!

Helloooo våren - weeeeeelcoooome!!   

Å så var jag ju tvungen att matcha den med nåt dårå...

Nämen - jag hade ju inga snygga leggings till den där... Stackars mig... Men NU har jag det!

Å nu tycker jag våren känns riktigt trevlig!! Ett par skor också och saken är komplett.

Hittar jag dem innan helgen så lovar jag att inte ens bli sur när den utlovade snön kommer!

Sen köpte jag rosa och vita tulpaner (som jag glömde på jobbet) och ikväll kom maken hem från Danmarkeriet.

Nu ska jag vika tvätt. Livet är bra spännande...

- Jag vill ha en KitchenAid.

- Nej.

- Jag vill ha en KitchenAid.

- Nej.

- Jag vill ha en KitchenAid.

- Du BEHÖVER ingen KitchenAid!! NEJ!

- Jag vill ha en KitchenAid.

- Okej. Vilken färg?

- Öh... Men jag kanske inte vill ha en KitchenAid när jag tänker efter...

- Nähä?

- Nä. Nä, jag vill inte det. Alla andra har en sån, bunken är för liten och tillbehören är för dyra. Jag klarar mig utan!

- Bra! Stolt över dig.

*surf surf på nätet*

- Jag vill ha en Ankarsrum Assistent... en blå.

- Suuuuuuuck...

Jag vet att jag finns och lever här i ett syfte. Jag har ett uppdrag. Det finns saker som måste göras, och det är jag som ska göra det. Ja, alltså, inte BARA jag men jag OCKSÅ.

Instruktioner och handledning inför uppgiften strömmar till mig hela tiden, dagligen och stundligen. Och jag läser och jag lyssnar och jag hör.

Mo-tio-nera.

Jag är satt till världen för att motionera. Röra mig. Springa, gå, idrotta, hoppa, lyfta, knäböja och sittuppa.

Så måste det vara - det är nämligen det enda jag hör, ser och uppmanas till. Överallt. Det är den ena gurun efter den andra som hurtigt leende försöker se trevlig ut på bilder och i möten som försöker övertyga mig; "det är dags nu! Rör på dig! Du kommer må sååååå braaaaa! Du BEHÖVER det här! Kom igen! Fina grejer!"

Men jag ser den nog, den elaka glimten i deras ögonbottnar... De är bara ute efter att jag ska fullgöra mitt uppdrag för att jag ska bli en av dem. Jag går inte på det.

Ett tag gjorde jag det. Jag sprang på gym och kutade runt på löpband och sprang runt bland maskiner som alla skulle göra mig till en bättre människa. Och det var nära att de lyckades få över mig på deras sida! För jag började också glo folk i ögonen och försöka övertyga dem om hur hiiiiimla bra det var och hur pigg jag blivit.

Men det gick över. Jag la av och upptäckte att jag inte föll död ner bara för det. Visserligen blev jag lite bredare här och där, men det kallar jag ren utveckling. Alla utvecklas mer eller mindre och jag utvecklar mig lite mer än andra. Det ska man väl vara stolt över? Det är ju något bra! Utveckla talanger eller omfång, same same fast olika. Typ.

Nu har de bytt taktik, alla gurus. För funkar det inte på ena sättet så provar de nästa; nu ska jag flåsa runt i skogen för att bli SMAL. De spelar på min ömma sträng här. Jag tycker det är nedrigt. Faktiskt lite på gränsen till mobbing. Och det är inte okej. Nolltollerans mot sånt. Det har jag lärt mig i barnens skola.

Så nu funderar jag på om jag ska skicka ett mail till han den där Martin Lidberg som med sina hundögon glor på mig genom Aftonbladet och säger: Gå ut och gå så blir du smal till sommaren!.

Eventuellt borde jag presentera honom min likabehandlingsplan och antimobbningsplan och säga, rent ut, att jag inte accepterar någon som helst kränkande behandling av min utvecklade lekamen och att jag faktiskt inte behöver falla för grupptryck för jag är en stark person som går min egen väg och det är bra!

Eller så ska jag fortsätta läsa alla artiklar, tips och råd och se det som motion. Teoretisk motion. Det är ju bättre än ingen alls?

Eller... eller så ska jag falla till föga, leta upp mina gympadojjor och börja trava... Falla för trycket och bli invecklad igen.

Jag får se hur jag gör.