Jösses - jag har ju inte hunnit berätta om min stora, stora resa till den stora stan och den spännande kursen jue! Hur gick det nu för totallantisen på egen hand i storstan tro? Jorå, tackar som frågar, mina axlar har numera lämnat överkanten av öronen och börjat närma sig örsnibbarna och andningen återgår sakta men säkert från "hyper" till "vanlig stress". Skakningarna i knäna har börjat avta och jag har återgått till att säga "ser du" och "mööögel" istället för "sörru" och "muggel". Men jag har lärt mig massor av andra ord, ni ska få höra.

Ronneby flygplats. Vid parkeringen möts jag av en nedfälld bom och en maskin. "Stoppa in kort" står det på maskinen. Så jag gö det. Maskinen spottar bestämt ut det igen och vill mena att den inte kan läsa mitt kort och vill ha ett annat. Jag svär lite för mig själv i bilen och läser på apparaten att "om du inte har kort som fungerar så tryck här". Inte helt utan anledning far mina tankar till Alice i Underlandet och etiketten "Drick mig". Men jag trycker och får ut en lapp. Vad jag ska göra med lappen har jag då ingen som helst aning om, men tänker att det löser sig väl. Bommen går upp och jag får tydligen tillträde till den heliga p-platsen. Brabra!

Jag släpar in mina väskor och mig själv genom dörrarna, totalt ovetandes om vad jag nu skulle ta mig till. För naturligtvis lydde uppmaningen att checka in via mobilen (vem hade kunnat låta bli liksom, man måste ju prova) ett dygn tidigare och nu då....?

På flygplatsen sitter det massa människor utmed väggarna med resväskor och grejer och jag drar slutsatsen att de alla skulle ut och resa och inte tillhör SAS-personalen. Eller, som det heter numera: Sasstarallajäns. Någon sådan personal syns inte till alls vilket är lite trist kunde jag tycka, för jag hade behövt en nu.

Men jag är ju inte helt bakom flötet, fast jag bor på landet, så jag går runt ett varv och rekar. Hittar en maskin till, "Self Service" står det på den. "Men det måste ju va bra", tänker jag, "self service är bättre än ingen service". Jag touchade lite på touchscreenen (mhm, ni HÖR vad jag kan) och plötsligt surrar det ut en låååååång, grön lapp. En väsktägg heter det, om ni inte visste. "Den känner jag igen" tänker jag. "På den tiden det fanns anställda människor på det här stället brukade de klistra den på min väska..." Så jag drar helt sonika bort pappret från baksidan, trasslar till hela remsan som fastnar i både sig själv och i mig och i värsta Mr Bean-stil står jag så, inklistrad i min väsktägg. Med en dåres tålamod lyckas jag pilla loss den och hjälpligt fästa den runt handtaget på min väska. Och nu då?

Så mycket vet jag ju att jag inte bara kan ställa väskan och gå. Då kommer bombhundar, poliser och andra tråkigheter i ett jehu, så det var inte att tänka på. Och kan man tänka sig - då KOM det en dam i uniform med namnbricka! Jag kastar mig över henne. "Du, nu har jag satt den här på väskan, vad ska jag göra nu då?" ropar jag högt och tydligt över flygplatsen.

"Åh, då får du vänta till det kommer någon till disken vid bagageinlämningen och lämna den där" svarar SAS-damen vänligt och nickar mot en nedsläckt, mörk disk vid bagagebandet.

"Öh... okej. Och vad var då vitsen med att jag skulle checka in och skriva ut gröna remsor själv?" undrar jag förvånat eftersom jag, där och då, inte ser fördelen med maskiner, mobiler och egenhändigt påklistrade remsor. I ögonvrån hör jag hur övriga resenärer plötsligt tystnar och nu lyssnar uppmärksamt.

"Jaaaa..." säger damen tveksamt. "På en del ställen finns ju automatisk bagagedrop men här måste du vänta på personal för annars tar de väskan för dig..."

Jag ser förmodligen lika dum ut som jag känner mig för jag förstår fortfarande inte grejen. Eftersom jag har damen framför mig passar jag på: "Du, sen fick jag en lapp i apparaten vid parkeringen, vad ska jag göra med den? Jag menar, var ska jag betala och så?"

"Åh, det gör du när du kommer tillbaka i den gula apparaten därborta" säger hon tålmodigt.

Nu känner jag mig lite upprörd. "Men jösses, är det apparater till ALLTING?" utbrister jag.

Damen skakar beklagande på huvudet och jag ser på henne att hon inte heller gillar det här. "Ja, det är mycket apparater. Det ska ju vara så numera" säger hon och ser uppriktigt beklagande ut.

Jag suckar och ställer mig vid bagagebandet och väntar. Under tiden reser sig nästan alla andra och börjar gå mot Self Service-apparaten. Jag hör hur de pratar med varandra i mumlande grupper. Och plötsligt inser jag... De hade inte heller någon aning om hur apparatsamhället fungerade! Ett äldre par kommer fram till mig och undrar hur de ska få ut sin remsa och jag visar. "Vi flyger inte så ofta" ursäktar sig mannen. "Nä, inte jag heller" säger jag glatt. "Men det verkar ju som om det förutsätts att vi flyger jämt med tanke på att det stället inte precis är tapetserat med informationsskyltar om hur man gör!" Det äldre paret ser lättade ut och tackar för hjälpen.

Det dyker upp ytterligare en Sasstarallajäns-uniformerad kvinna som tänder upp disken vid bagagebandet. Hon ler ett sånt där trevligt serviceleende, jag ställer min väska med grön klisterremsa på bandet, hon blippar mitt band och väskan åker iväg.

Nu kommer det mer och mer människor som också ska åka till storstan, men det är människor som redan lärt sig apparatsamhället och som inte behöver skriva ut varken boardingcards eller klisterremsor - de har allt sånt i sina Ajfåns.

Som en välvallad fårskock går vi igenom passagen till avgångshallen, blippar våra boardingcards själva i en scanner, låter våra kläder och väskor passera genom röntgenapparaten. och jag får naturligtvis en extracheck eftersom jag piper med skorna.

Ajfåns-resenärerna sticker in sina telefoner i scannern och sen är de klara.

Jag har inte ens hunnit på planet men jag tänker redan att det är ju rent för jävligt att vi lever i ett samhälle där vi tillåter oss att trolla bort oss själva och sedan gnäller över höga arbetslöshetssiffror.

Sen flyger vi, landar och vi hämtar våra väskor. Innan jag åkte köpte jag en flygbussbiljett på nätet som jag skrev ut på skrivaren, vek ihop och tog med mig i väskan. När jag närmar mig bussen är bakdörren öppen och biljettkontrollanten säger att jag kan gå på där om jag vill. Han plockar fram sin mobiltelefon och läser av min biljett och säger varsågod.

Jag sätter mig ner och ser hur de passagerare som kliver på genom framdörren blippar sina biljetter själva. I en scanner. Busschauffören står utanför bussen och pratar med en annan busschaufför. Han behövs inte än, för han behövs bara när vi ska åka.

"Vilken tur att han har kollegor att prata med medan vi blippar", tänker jag och läser på skylten "Samtal med föraren förbjudet under färd". Jag tror att han saknar gamla tider han också, när han fick slänga ett ord eller två med passagerare som köpte biljetter av honom...

Nu ska vi till Cityterminalen och hela vägen surrar det i bussen. Alla verkar prata i sina telefoner. Alla! Jag hör om hur mycket en tjej längtar efter vem-.hon-nu-ska-träffa om en halvtimme, hur mannen bakom mig försöker lugna en kollega som tydligen haft en sjuhelsikesdag på jobbet, hur kvinnan på andra sidan gången pratar med sina barn - ett av dem har tydligen slagit sig i skolan och hon låter orolig.

Denna surrande skara sitter som i en kokong som far genom en vansinnig trafik och hela tiden hörs sirener; det är polisen, sen ambulans, en annan polis... Vi blir stående ett tag eftersom två bilar har krockat och det är vansinnigt mycket bilar, köer och blinkande ljus.

Jag vill bara komma fram och få kliva ur. Och då slår det mig: jag har faktiskt inte en susning om vart jag ska ta vägen när bussen stannar...

- Fortsättning följer -