Bussen närmar sig Cityterminalen och jag stirrar fascinerat ut genom bussfönstret. Det är 15 år sedan jag var i Stockholm och "gjorde stan" på egen hand och jag försöker hitta tillbaka till det där glädjeruset jag kände då, på den tiden. Jag hittar det inte...

Plötsligt ser jag namnet på mitt hotell! Jag tänker att nu måste jag memorera hur bussen kör så att jag hittar tillbaka. Bussen kör förbi hotellet, svänger in på gatan vid sidan om och stannar. "Cityterminalen" säger chauffören i högtalaren. Jag känner fjorton tons sten faller från mina axlar, tar min väska, går tillbaka 50 meter och viker runt hörnet. Hahaha, hur enkelt som helst ju!

Jag checkar in, får nyckel, tar hissen upp och börjar gå för att komma till mitt rum. Å jag går, å jag går å jag går...

Korridoren tar aldrig slut, och jag fnissar för mig själv när jag ser rumsnumren på dörrarna. Det är stoooora, barnsliga siffror på varje dörr och i korridorerna och jag får en känsla av att jag besöker en förskoleavdelning och inte ett "businesshotel".

Hittar mitt rum, litet men okej och ställer in väskor och hänger upp kläder. Nu är jag vansinnigt hungrig och kollar lite i hotellinformationen efter restaurang, bar eller liknande. Finns ingen... "Vi har ingen egen restaurang men säg till i receptionen så hjälper vi dig att rekommendera och boka bord" står det.

Nåja. Jag ska ändå ut och se om jag hittar min kurslokal, jag köper nåt på vägen!

Jag tar mig tillbaka genom världens längsta hotellkorridor, åker ner och kliver ut genom dörren. Precis när jag ska börja gå utför trottoaren in mot shoppingcentrum slänger jag en blick tvärs över gatan. "VISMA" står det med välkända, röda bokstäver på neonskylten mittemot. Där, mina vänner - där ska jag gå på kurs i två dagar. Det kommer att ta mig, worse case och mycket trafik, 20 sekunder att ta mig dit på mornarna.

Nu nästan dansar jag nerför gatan mot första, bästa hamburgerrestaurang. Jag har återfått kontrollen! Tjoflöjt!

Men det är inte bara jag som är ute och travar såhär på kvällskvisten i Stockholm. Det fullkomligt myllrar av folk överallt, bilar och bussar, rödljus och signalhorn. Jag är så fascinerad av att ingen GÅR. Alla springer hela tiden, helst med mobilen i örat eller pratandes rätt ut i luften. Utanför Oscarsteatern ser jag en känd skådespelare men jag har glömt vad han heter. Fnissfniss. En kändis... Coolt!

Vid övergångsstället är det bara jag som stannar när det är röd gubbe. Alla andra springer förbi mig med sina lurar i öronen, korsar sig fram mellan bilarna som tutar ilsket och jag tänker, där jag lantligt och ensam står kvar och väntar att "hoppas de hinner säga allt viktigt innan de bli påkörda".

Vi har hamburgerestauranger hemma i mina trakter också. Där brukar milkshakemaskinen vara trasig ungefär varannan gång jag är där och handlar. Så när tjejen som tar emot min beställning frågar vad jag vill ha att dricka svarar jag - naturligtvis - som jag gör hemma; "har ni milkshake"?

Tjejen ger mig en lång blick, vänder sig demonstrativt mot milkshakemaskinen och sedan tillbaka mot mig. "Ja" svarar hon med lätt höjda ögonbryn. Jag får min mat och travar tillbaka till hotellet, glad och nöjd över att jag faktiskt klarat mitt uppdrag helt på egen hand!

Sen går jag på kurs i två dagar, lär mig massor av bra grejer och träffar nya, trevliga människor från olika delar av landet. Det är ett par stycken som lever och bor i Stockholm och vi byter intressanta erfarenheter från våra respektive vardagsliv. När jag berättar att vår telefon slutar funka när det regnar och att vi för fem år sedan kunde övergå från uppringt internet till stabilare saker skrattar de så de ramlar av stolarna. När de berättar att de varje morgon och kväll åker kommunala transportmedel dubbelt så lång tid som jag för att komma hälften så långt fnissar jag överlägset och tycker lite synd om dem. Och sådär håller vi på och jag tror att de är de lite mer avis på min tillvaro än jag är på deras i slutändan.

På kvällen efter första kursdagen går jag runt i stan och i affärer i flera timmar.  Jag har ingen tid att passa och jag har inga familjemedlemmar som står och väntar och suckar. Ändå köper jag ingenting. Jag är bara yr i huvudet, drabbas av tunnelseende och känner mig vansinnigt stressad.

Jag avslutar hela sejouren med ett besök hos min älskade moster som lever och bor i mina barndomskvarter i Hässelby. Vi tar en shoppingdag tillsammans, äter lunch och jag måste köpa mig en väska till för att få med mig allt hem. När det är dags att ta sig till flygbussen är jag totalt färdig medan moster ser ut som om hon är på vilohem...

På Arlanda glider jag snyggt fram till Selfservice-apparaten, touchar mig fram till mitt bårdingkard och min väsktägg, droppar mitt bagage på bagagedroppen, köper en tidning och en stor latte i mjölkglas och sätter mig på ett flygfik. Jag gör som alla andra, ringer lite och sitter och pratar rätt ut i luften. När det är dags att gå till gäjten snor de min bortglömda vattenflaska ur handväskan vid säkerhetskontrollen och sen flyger jag hem. Innan vi får gå ombord på planet tvingas jag sitta i en kvart och lyssna på hur göteborgaren bredvid mig pratar med en kollega i telefon. Han berättar om försäljningsresan, om idioter till kunder och han namnger både företag och namn på människor som han typ inte orkar med. Och jag tänker att det är ju en himla tur att vi inte har business ihop, ditt företag om det som jag representerar, för då hade vi nog fått avbryta dem här och nu.

Det första jag gör när jag är tillbaka på måndagen är att boka om fortsättningskursen som jag skulle gått på i april. Jag flyttar fram den till hösten istället. "En sån här resa i halvåret får räcka", tänker jag och älskar mitt liv mer än vanligt.