Hahahahahhaaaa - läste om mig själv i en bok idag!!!

Storsonen, han som läser till socionom i Lund, är hemma och hälsar på. Med sig har han lite böcker, eventuellt vill han väl ha lite sympati för det är mycket att plugga eller nåt…

Hur som helst  - en bok heter Familjeterapins grunder och jag läste lite i den. Bara för att den fanns, ingen djupare anledning alls...

Bland annat läste jag följande; (kanhända aningen modifierat med någon liten parentes här och där)

”Om hustrun, när mannen vid frukostbordet och morgontidningen  (eller möjligen kliver ur sin bil efter att ha bogserat henne i en Spykersaab) sagt att det är dags att byta bil, säger: ”Den här gången tycker jag att vi ska köpa en NY. Hellre då en mindre bil (Spykersaab) som håller, än en gammal som går sönder jämt”, så definierar hon relationen som symmetrisk – hon har rätt att vara med i diskussionen och besluta om sådana frågor. Mannen bekräftar henne vare sig han svarar ”Ja, det har du rätt i” eller ”Nej, det blir alldeles för dyrt. (Jag är trött på dina Spykersaabar). Jag klarar ju de flesta reparationer själv (vi kan inte ha bilen på verkstad vecka ut och vecka in)”.

Båda svaren erkänner hennes rätt att delta på lika villkor. Om han istället svarar: ”Sköt du hushållsinköpen, så sköter jag bilinköpen” eller ”Ja visst. Sådana bagateller som att vi inte har råd med en ny bil är ju inget att bry sig om” avvisar han hennes självuppfattning, men konfronterar ändå hennes krav på att accepteras som likvärdig, och erkänner därmed hennes existens. Men om han svarar: ”Här är en annons på en tolv år gammal Merca, den kanske jag skulle köpa (här är en Toyota Avensis, den köper vi)” behandlar han henne som om hon inte finns.

Han förnekar hennes budskap och därmed hennes existens…”

I rest my case...

Ett par-tre (okej, fyra) lite dyra, risiga och inte alltför goda (okej okej, urusla) bilaffärer - och vips är man förnekad, tappar existensberättigandet och är ute i kylan. Mhm - jag vet hur det känns...   

Fast jag undrar vem som tipsat bokförfattaren?

Jappjapp - nu är det dags för nästa världskris i jämställdhetsdebatten!!

Här går jag omkring i min lilla bubbla till liv och tycker saker är ganska bra och så visar det sig att jag är totalt förtryckt, nedklassad och obekräftad... Hos oss är det nämligen oftast maken som sköter grillen!

Alltsomoftast är det han som står därute i matoset, röken och bland myggen medan jag står i köket, tittar på hur potatisklyftorna sakta ändrar färg i ugnen, rör såser och fixar tillbehör. Jag har alltid gillat den uppdelningen men nu förstår jag ju att skilsmässa är nära förestående!   

Alexandra Zazzi föreslår i Aftonbladet att jag ska gå ut till min man och säga: "du som grillar så bra, kan du lära mig?" och på så vis sakta men säkert överta kommandot för grillen.

Nu skulle ju det kännas utomordentligt fånigt - dessutom tror jag att maken skulle höja ett eller två ögonbryn och undra om jag mådde bra... Inte för att jag ville grilla utan för att jag skulle uttrycka att han skulle lära mig grilla. Han vet - naturligtvis - att jag KAN grilla...   

Alternativet skulle vara att jag skulle säga "du fixar tillbehören för idag grillar jag". Okej...

Och om maken kom ut till mig och sa: du bygger klart garderoben för jag viker tvätten? Då skulle jag förmodligen sätta mig i ett hörn och gråta - jag VILL inte bygga garderober! Eller bära in ved! Eller tvätta bilen! Skulle jag dessutom skvallra för mina vänner om vad han sagt skulle jag få alla sympatier - vilken skitstövel till karl!!!   

Jag har förvisso inte förstått vilket problem detta inneburit för jämställdheten i vår relation förrän nu.

Vet ni? Om jämställdhet innebär att jag måste göra allt jag tycker är tråkigt och skicka in maken för att göra allt han tycker är tråkigt så hoppar jag av det här med jämställdhetsarbete.

Jag är hellre ojämställd och lycklig än jämställd och olycklig!

Nu ska jag gå och vika tvätt. Innefattande även makens kläder.

So sue me!    

Igår var jag på studiebesök på mitt eget jobb! Mhm, det var en mycket trevlig aktivitet.

"Vi" bygger ju massor av hus, fiiinfiiina hus - har jag hört. Jag får ju aldrig se dem själv där jag sitter i min ensamhet och fäjsbockar... Men igår for vi runt, chefen och jag, och inspekterade!

Måste säga att jag är mäkta imponerad av våra killar! Jäklar i havet vilka hus de har byggt och bygger...

Visst himlade de väl lite med ögonen och suckade kanske aningen högt när jag sprang ivägen för plankor, elledningar och rev ner saker men det må va hänt.

Sen klättrade jag upp från en våning till en annan i en vinglig byggställning, blev ganska stolt över mig själv och sen höll jag inte på att ta mig ner igen... Stoltheten ramlade ner som en pannkaka till betonggolvet i bottenplan medan jag stod och blundade, trevade med fötterna och pep att "oooohhh, sååå höööögt".

Men med lite "hålliställningen"-hjälp gick det bra till slut och jag landade där jag skulle, svettig men lycklig.

Hm... när jag tänker efter: det faktum att jag aldrig ens får veta VAR dessa projekt ligger, kan det ha att göra med en from önskan om att slippa ha mig där, yrandes runt som en förvirrad gås? Nä, men det kan jag väl aldrig tro...?! Eller....?

Sen avslutades dagen med ett firande av en åttaårig lillfis! Han är numera ägare till den bästa TV-apparaten i hela huset, vilket fått både mig och övriga familjemedlemmar att gröna i nyllet av avundsjuka se snett på honom.

Hos oss äger inte platt-TV-apparater tillträde, inte så länge man kan köpa 70-kilos tjock-TV-apparater på Blocket för ett par hundralappar! Vi vägrar delta i dagens konsumtionssamhälle där perfekt fungerande kapitalvaror kasseras för att lämna plats åt ny, onödig teknologi! Ja, och så är vi kanske lite snåla också, men det är ju en parentes...

Har jag berättat slutet på historien om min hi-tech tapp-tapp-tapp-telefon förresten? Den där Ericsson X-peria-grejen som höll på att driva mig till vansinne?

Den har i alla fall fått flytta till fosterhem hos Storsonen i Malmö. Själv lever jag livet  med min blå Nokia nånting från 2005 eller nåt... Med KNAPPAR!!! Visst, jag glömmer den hemma hela tiden, hör inte när den ringer och vet egentligen inte var den är - men den har KNAPPAR!!!   

Ibland kan jag inte låta bli att skratta åt människor som tar saker på sådant stort allvar att jag inte vet om de skämtar eller är seriösa.

Det finns massor av människor som gör seriösa personanalyser av fiktiva, litterära romanfigurer. De finns förståsigpåare som analyserar Pippi Långstrump. Hur är hon, vad tycker hon, vad känner hon och hur tänker hon…? Vilken politisk inriktning håller hon? Är hon gay, är hon hetero? Sist var det visst Muminpappan, han var tydligen gay läste jag... Undrar om Muminmamman vet om det eller om hon lever i ständig förnekelse? Måhända mår hon egentligen väldigt dåligt av dessa tidningsskriverier om hennes man! Nä just det ja…
Hon FINNS INTE HELLER!!!!!

Huruvida dessa analyser beror på att förståsigpåare inte förstår att figurerna faktiskt inte finns eller om de gör det för att göra sig intressanta kan jag inte svara på. Men jösses Amaaaliaaaa – kan inte en låssasflicka i ett låssasliv bara få VARA precis just det?! Kan inte en Muminpappa få vara precis det han är – en källa till underhållning för små barn?

Vad gäller just Pippi Långstrum fascineras jag av att jag ofta hör att föräldrar ser henne som en förebild till sina döttrar (och kanske söner, vad vet jag) och det gör mig nästan ännu mer förvånad!   

Finns det verkligen föräldrar som anser att ohövliga, ouppfostrade hittepåflickor på rymmen är en förebild? Ja visst ja… Pippi är snäll mot de svaga och stygg mot de elaka… Så var det ju. Jaja, men då så. Då glömmer vi att hon kastar poliser på tjänsteutövning i backen efter att ha sprungit runt på taket med fara för liv och leverne!

Sen tänker jag vidare – OM Pippi nu hade funnits i verkligheten, hade hon varit samma förebild då? Nä, jag tror faktiskt inte det! Det finns nämligen Pippi-barn redan idag och de står sällan högt i kurs. Tvärtom brukar de benämnas såsom ”huliganungar”, ”ouppfostrade skitungar” och ”problembarn”. Den elaka pojken som Pippi hängde upp i ett träd är förmodligen en sån unge... Nä visst ja! Han FINNS INTE HELLER! Alltså kan vi lägga vidare analyser av vem HAN var åt sidan också.

Sällan lever dessa barn som föräldralösa ungar med egen häst och apa, men dock med icke närvarande föräldrar. Det kan ibland bli lite samma sak, fast sällan blir de förebilder för barn med närvarande föräldrar…

Den enda person jag egentligen skulle tycka sämre om än Pippi Långstrum är Karlsson på Taket. OM de funnits i verkligheten! Nu kan jag lugnt ägna mig åt min irritation utan att ens ha dåligt samvete – de finns ju inte!

Ändå kan en del personer bli upprörda över mina åsikter?! Att jag inte tycker om vissa låssasfigurer - det är ju egentligen vansinnigt komiskt!

- VA? GILLAR du inte Pippi Långstrump?? Starka, snälla, rättvisa Pippi LÅNGSTRUMP? Hade alla tjejer fått ta plats som Pippi Långstrump så hade vi haft ett jämställt samhälle idag! Jojomen - hon, som stark, målmedveten och okonventionell kvinna; huka er karlar! Jag önskar att min dotter var som Pippi Långstrump, det gör jag! Jag ska förresten UPPFOSTRA min dotter som Pippi! Japp! Jag ska köpa henne ett hus, en häst och en apa och ge henne en kappsäck full med pengar, sen kommer hon aldrig bli förtryckt av en karl i hela sitt liv!

Så säger naturligtvis ingen, men ni hänger med i andemeningen?

Nåväl. Andemeningen i det här inlägget handlar egentligen inte om Pippi Långstrump heller, det var en bisak. Vad jag vill komma fram till på en krokig väg är följande:

Jag kan bli häftigt förälskad i en romanhjälte, störtförbannad på en skurk och gråta med sorgsna hittepåmänniskor i bra skrivna böcker. Det är ju det som är grejen! När våra romanfigurer skall lyftas ur sina böcker, materialiseras och placeras i verkligheten förstörs alltihop. Det är just den fiktiva person de är ämnade att vara de ska förbli!

Låt dem vara och låt mig få fantisera om Jondalar hur mycket jag vill! Det är nämligen helt egalt att som medelålders tant få drömma om stenålderns störste älskare – så länge han inte finns på riktigt...   

Å snart är han tillbaka igen!   

Förrförra julen beställde jag grejer från dodde.se.

Det var helt fantastiskt - prylarna kom innan jag knappt hunnit skicka min beställning!

Förra torsdagen skickade jag efter grejer till Lillfisens åttaårsdag på torsdag. Enligt deras egen utsago skall prylarna skickas inom två dagar och nå mig dagen efter utskick.

Än så länge ligger min order med stats "väntar på granskning"...

Börjar få lite panik, mailar företaget; "Vad händer med min beställning och har jag den inte till torsdag är det ingen idé att ni skickar den" ungefär.

Än så länge ligger mitt mail obesvarat...

Nu börjar det luta åt att jag tycker det liknar ett skitföretag... Kan man inte besvara ett mail så är man ett skitföretag.

Ska avvakta förmiddagen imorgon.

Sen faller domen...

Men jag blir galen på det här jäkla matjoxandet varje dag!

Missförstå mig rätt - jag Masterchefar fortfarande fast bara på helgerna. Även mina dygn har begränsade antal timmar, veckodagar tycks det ligga runt fyra eller nåt. Utav dessa fyra timmar skall det arbetas sju, köras bil i två och sovas fem. Utöver sedvanliga hushållssysslor vill säga. Inte mycket tid till hackande, tjoffande, avsmakande och kryddande på så begränsad tid inte!

Alltså måste jag fortfarande tänka ut, planera och laga, enkel, nyttig och dessutom GOD mat som tar tio minuter från start till mål fyra dagar i veckan! Alltmedan arvingarna stryker runt som mörka skuggor i skafferi, brödburk och flingpaket, helt övertygade om att de kommer DÖÖÖÖÖ om de inte får mat för en kvart sedan. Därför bör det också vara matlagning som inte kräver att man SER vad man lagar - jag måste ha ögonen på skuggorna.

Risken finns att de lyckas med sina brottsliga tilltag och då vägrar befatta sig med mina delikat stekta varmkorvar och ketchupdränkta potatisklyftor på sin bädd av fräsch sallad, framtagen ur påse med gårdagens datum som sista förbrukningsdag... "Nä, jag är mätt, jag har redan ätit".

Ja, och så går kvällen och de går och lägger sig för att inom en kvart komma nedhasande och konstatera, med stora, förvånade blå ögon att de är hungriga...

Och jag, jag blir sur och ilsken för att de inte "äter när det serveras mat" och så ska vi bråka och så somnar de inte och sen försover sig hela familjen dagen efter. Alla får stressa iväg med en macka i handen, jag glömmer ta upp middagsmat och sen... Sen börjar vi om på refrängen en gång till...

Jag blir gaaalen på det där jäkla matjoxet!   

Pssst! Tror ni jag kan låta barnen leva färdiga förpackningar Naturdiet eller kommer Barnavårdsnämnden och hämtar dem då?   

Vaccinationsdax i skolan idag då. Fast inte livsfarliga vaccinationer mot influensor och sånt utan sedvanlig besprutning av mässling och polio... Numera är ordet vaccination inte odelat tryggt och säkert.

Jag tänker lite på det där med myndigheternas förmåga att påverka de stora massorna. Hur man i svininfluensatider lyckades vända hela vaccinationsdiskussionerna från att handla om huruvida man var rädd för att få svininfluensa till att människor vände varandra ryggen på grund av "bristande solidaritet".

Såhär i efterhand ter sig hela den effekten, människors reaktioner gentemot varandra och hela debatten sjukare än svininfluensa i mina öron...

Istället för att diskutera vaccin, konsekvenser och sjukdomsrisker diskuterades "solidaritet"?! Om jag inte vaccinerade mina barn var jag "osolidarisk" mot dem som inte ville bli sjuka...

"Men låt dem som är rädda för att bli sjuka vaccinera sig då, så är saken klar. Då behöver de ju inte bli sjuka" sa jag. "Varken jag eller övriga familjemedlemmar hör till gruppen nedsatta som inte klarar en influensa. Då ser jag ingen anledning att vaccinera oss med ett vaccin som jag inte är trygg med heller."

Å så blev man ju största skitstöveln då...

Hade man istället fokuserat debatten till vad det var befolkningen besprutades med hade det kanske inte blivit det tragiska efterspel det är.

Det jag tycker är lite nojjigt i det hela är att jag känner många som vaccinerade sig mot sin egen övertygelse. Av "solidaritet" för andra vaccinerade människor. För att man inte ville framstå som en skitstövel.

Idag är jag glad att jag stod på mig. Att jag vågade vara en osolidarisk skitstövel. Trots kritiken och ifrågasättandet.

Samtidigt är jag lite förvånad över att man inte går hårdare åt de myndigheter, läkare och forskar som gick ut i massmedia och uppmanade människor att vaccinera sig av "solidaritet" med sina medmänniskor.

Är inte det också skitstövlar?

Jag tänker aldrig när jag skriver.

Jag lägger fingarna på tangentbordet och de går av sig själva. Börjar jag tänka är det tvärkört! Någonstans finns en omedveten direktkoppling mellan mina fingrar och min hjärna som är förbikopplad mitt medvetande.

Aaaa, låter flummigt, men det är så det funkar.

Naturligtvis tänker jag INNAN jag börjar skriva. Jag kan gå och tänka en hel förmiddag och sen sätter jag mig ner och så får jag se vad det blir. Ibland blir jag uppriktigt förvånad själv, ibland förbannad och ibland glad.

Därför lade jag alla planer på att bli skribent på "riktigt" på hyllan för många år sedan. Jag kan inte skriva för att jag måste leverera till en deadline - jag kan bara skriva när mina fingrar bestämmer så.

Idag skulle jag skriva en artikel till vår lilla lokaltidning.

Jag satte mig ner och väntade på att fingrarna skulle börja röra sig. Det hände - ingenting!

Reste mig, gjorde lite annat, försökte igen. Nä. Nada! Nope.

Sen börjar man fnula på om man är slut, färdig, klar? Kan inte skriva mer? Skrivit klart för resten av livet?

Effekten blir densamma som att sluta andas. Hemskt!   

Till slut fick jag köra fuskvarianten. Använda gammal text och skriva om den lite.

Nu mår jag jättedåligt. Det är inte okej. Texten blev inget bra. Inget blev som jag hade tänkt.

Tänk om jag aldrig mer kan skriva nåt???