Här pratar vi påskfirande på hög nivå - en gul duk på bordet, en grön tupp på soffbordet och kylen full av mat.

Jodå, jag vet - fjädrar, häxpynt och glada, knubbiga kycklingar ska det också vara. Meeeeen... Jag tror det blir påsk ändå. Har ju precis städat undan julpyntet!

Var och handlade igår, mycket och massor.

Medan jag var borta passade påskharen på att hälsa på. Den kom på moped och skuttade in... Det är ju bara såååå tyyyyypiskt - jag var hemma hela dagen och väntade på att den skulle komma, försvinner en timme och DÅ dyker den upp! Men om jag förstår saken rätt är det precis så det ska vara...?

Tack, älskade påskhare - precis vad jag behövde som bäst!   

Maken spelar golf, solen skiner och lillfisen har precis hämtat sig från ett olycksaligt slag på näsan, blodvite och blöta handdukar. Passade på att klippa naglarna på honom medan jag ändå satt där och ojade och ujade, baddade och försökte få honom att förstå att detta inte skulle bli hans sista påsk.

Efter att ha lagat mat och grejat sedan klockan åtta börjar jag nu fundera på om jag ska klä på mig idag eller helt enkelt hoppa över det? Tycker jag klär ganska bra i morgonrock...   

Glad Påsk på er alla!

Häxornas högtid. Borde känna partystämning, förväntan och glädje. Putsat kvasten, kammat katten och allt det där. Står där, redo att taxa ut

Fast jag känner mig lite låg om jag ska vara ärlig. Tänkte så mycket om den här veckan där jag skulle ha semester själv och det blev ingenting av tänket. Ångest ångest...

Sånt drabbar mig ibland. Helt obegripligt, utan förvarning men bara när jag är ledig. Ett behov av att krypa under en sten, in i en glasbubbla eller helt enkelt bara låssas som jag inte finns. Måhända kan jag skönja en förklaring till att jag alltid sett och ser till att ha miljoner saker omkring mig?  Ett bra sätt att fixa så att jag inte hinna tänka tankar jag inte vill tänka.

Ledighet på egen hand gör att jag hinner reflektera och tänka på saker jag gjort, sagt och menat och det kan ge ångest. Likaså har jag tid att tänka på saker jag borde göra, har framför mig och som kanske borde gjorts för länge sedan, det ger ännu mer ångest.

Det är ganska ironiskt egentligen. Vi pratar onda cirklar här. Att begrava sig i jobb, uppdrag och aktiviteter för att undkomma obehagliga tankar som kommer när man är ledig och tro att de försvinner genom det är att lura sig själv. Minsta lilla lucka och allt rasar omkring mig som vid en jordbävning. På det viset bäddar jag in mig själv i en tillvaro där jag aldrig kan vara ledig i lugn och ro...

Nu är min ångestladdade tillvaro trots allt bättre än många andras. Jag har orsakerna, jag har insikten och jag har lösningen. Nu ska jag bara orientera mig lite, ta ut färdriktningen och hitta stigen ut. Förmodligen gör jag som vanligt - jag tar flyget. Eller kvasten. Det är enklare än att springa sig trött. Genvägar ni vet, genvägar...

Vem vet, en vacker dag kanske jag t o m går hela vägen, möter alla hinder och mejar ner dem!

Men inte idag.

Broom flight 45 från Ångesten till Harmonin, asking for permission to take off...?

Försöker planera min dag lite men har svårt att bestämma mig för HUR den ska planeras...

Jag tänkte göra det och det och det men så slog det mig att det kanske är bättre att göra så och så och så... Fast nu funkade inte det på grund av det och det och detta.

Omdisponering av uppdragen.

Ah, just det - imorron har jag ingen bil. Då måste jag göra allt som kräver bil idag... Hm. Fast då känner jag att det har jag ingen lust med!

Det var väl när jag kommit så långt i min planering som vattenpumpen drog igång utan anledning i källaren och den slog inte av. Det är något fel på grejerna - igen eller fortfarande, välj själv - och man måste banka på nån pryl som gör att pumpen slår av. Så jag gick ner och bankade och då gick plasthöljet runt prylen i miljoner bitar så nu är den väldigt trasig... Trasigare än innan alltså.

Fast jag tror att den trasiga funktionen är kvar, den har nog inte lagt av helt och hållet. Kanske.

Men det var ganska skönt att slå sönder något. Det är inte så ofta man gör det! Nu känns det som om min planering kommer gå betydligt lättare...

Börjar undra om det här med semester är så bra egentligen...

Igår slet jag som en pyramidbyggare i min trädgård, brände mig på näsan och fick ännu fler fräknar.

Idag putsar jag fönster...

Fast jag fick en paus i fönsterputsandet! Det var när chefen, den bästa i världen, ringde och undrade om jag hade problem med bilen...? Öh, nä...? Nähä... men varför kom jag inte till jobbet då?

Han har mycket omkring sig, jag övervägde ett tag att åka in och lösa av honom. Tror han behöver semester bättre än jag!

Jag återtog mitt fönsterputsande och blev avbruten igen av att det plötsligt stod en vilt främmande karl utanför köksfönstret och såg lite förbryllad ut. Förbryllad blev även jag eftersom ingången ligger på andra sidan huset. Jag slängde upp fönstret och hojtade HEJ! varvid han hoppade till så jag trodde han skulle ramla ner från den murkna trappan.

Jo, han var från kommunen och kollade lite, det var något om avlopp och vattentäkter och undrade var vi hade vår vattentäkt?

- Jag kommer ut och visar! sa jag och kom på att jag inte hade en aning om vad han menade med "vattentäkt"... Fick ju fråga då varvid han suckade lite och välartikulerat uttryckte orden "Brrrruuunnn. Vaaar taaar ni ert vaaaatten?"

Han trodde nog jag hade en släng av oförstånd. Han har förmodligen rätt...

- Ahaaaa, ja den har vi där serru, sa jag och pekade.

Karln hummade och mumlade och jag vet egentligen vad inte han ville, men så frågade han var vi hade vår filtreringsanläggning... Det var lite taskigt tycker jag, eftersom vi faktiskt inte HAR någon och det är inte helt bra.

Men jag pladdrade på om våra planer att lägga ner en och yadayada och det hade vi talat om för kommunen och blabla och han såg mer och mer förvirrad ut och sen gick han.

Puh.

Nu ska jag återgå till fönsterputsandet.

Kan man få ha sin semester ifred nu tro???

Nu börjar det igen. Först var det influensavaccin, nu är det njurförsäljning.

Ordet ”solidaritet” plockas in i debatten om organdonation och plötsligt är man en osolidarisk skitstövel om man inte vill sälja sin ena njure för 300 000 kronor…

Jag har följt debatten ett tag: skulle du sälja din njure om du fick 300 000? Nej, det är inte tillåtet i Sverige – än. Frågeställningen är hypotetisk. Ändå förs diskussionen och marknadsundersökningar görs. Kan minnas fel här men jag har en svag aning om att var fjärde svensk svarat Ja på frågan.

Lyssnade på en för- och emotdiskussion på radion på väg till jobbet häromdagen. Innan jag hunnit ut från byn där jag bor kom det; ”det är mer solidariskt att säga ja…” Som organförsäljare överlever jag medan den som behöver min njure dör om vederbörande inte får den.

Jag tänker inte sälja min njure för 300 000 kronor. Jag är en osolidarisk skitstövel, nu är det sagt. Om det nu skulle komma som någon överraskning så: tadaaaaa!

Om jag hamnar i läget där jag är död men ändå lever – ta precis vad ni vill. Då bryr jag mig inte längre. Ni får det gratis. Men så länge jag lever vill jag ha mina prylar för mig själv! Som en ond drake vaktande på både skatt och prinsessa tänker jag slå vakt om mina njurar. Bara så ni vet!

Den riktning debatten drar åt skrämmer mig. Ska vi hålla den levande genom att sorteras upp i ”good people” och ”bad people” kan jag bara föreställa mig hur många som säger okej mot sin egentliga vilja och övertygelse. Vem vill vara ”the bad guy”?

Sen undrar jag hur långt vi ska dra det här. Jag menar – jag överlever med en hornhinna, jag överlever med en njure, är det någon som vill ha en livmoder förresten? Obetydligt begagnad, den har gått tre barn och funkat bra…! Nu har den gjort det den skulle här och jag överelver utan den!

Jag har större behov av en filtreringsansläggning till avloppet, ge mig 175 000 så är den din. Köparen står för frakten!

När vi börjar lyfta in ekonomiska värden i våra organ och kroppsdelar skapar vi omedelbart en marknad för ekonomisk brottslighet. Vi blir värdefulla för människor som etablerar affärsförbindelser med mer eller mindre rent mjöl i påsen. Att bekymra sig över våldtäktsmän, väskryckare och huliganer som slår ner gamla människor räcker inte längre, vi måste också väga in risken med att bli nedslagen, bestulen på våra organ och lämnade i blodpölar medan våra njurar byter ägare i en skum källarlokal långt därifrån. Säkert kul för njurarna, mottagaren är förmodligen stormrik och ger dem ett liv i sus och dus, men ändå…

Jag tänker spara mina njurar till mina barn. Om jag säljer min njure för 300 000 och min son tio år senare kommer och säger; ”jag behöver en ny njure mamma, kan jag få din?” och jag måste svara att; ”sorry gubben, jag investerade den i filtreringsanläggningen och i den nya vedpannan” så skulle jag känna mig ganska fånig tror jag. Glad över ett godkänt avlopp, glad över att ha det varmt och skönt men ändå ganska fånig.

Osolidarisk skitstövel? Japp!

Å så vart det söndagskväll och dags att summera;

Kalashelg!

Jamen ni kan ju bara hålla med mig! I fredags jobbade jag länge, kom hem ganska sent till färdigdukat bort och ett upphällt vinglas. Mhm, jag vet - jag är lite bortskämd ibland...   

I lördags var det påskmarknad i bygden, himla trevligt påhitt, sen var det workshop med jobbet och firmafest. Workshopen har orsakat lite förberedande huvudgymnastik eftersom en genomgående kund- och personalpolicy skulle formuleras, upprättas och där presenteras men det blev ganska bra! Ingen sa upp sig i alla fall. Då. Vi får hålla tummarna att alla är kvar imorgon också...   

Sen var det då firmafest och det var - som alltid - jättekul det med. Fast jag vet inte vad det är för arbetskamrater jag har nu för tiden, de jag skulle åka hem med blev trötta redan runt klockan elva! Precis när en annan börjar komma igång jue! Förvisso var jag kanske aningen tacksam för det dagen efter, men jag gnällde lite på dem när vi lämnade övriga sällskapet för hemfärd... Men så konstaterade vi att två av dem var äldre än jag och allt var förlåtet. Visserligen bara något år eller så, men ändå. Man kan inte kräva att de ska orka hålla igång som en annan, självklart inte!   

Och som sagt - tacksamheten flög flyktigt igenom mig när jag vaknade och konstaterade att det var dags att förbereda ett barnkalas för 12 åttaåringar å då var jag ganska lättad över mitt välmående! Men häääärliga ungar är det, det var en ren fröjd att hålla kalas i sommarvärmen med trekamp, skattjakt och glass i stora högar. Vädret gjorde att det bara att fylla hinkar med vatten, dela ut vattenpistoler och skrika "hopp och lek" så kunde vi luta oss tillbaka och turas om att hålla ett halvt öga och öra öppet.

Tror t o m jag lyckades skaffa mig ett par fräknar där jag satt i min brassestol och höll barnkalas!

Ja, och sen var det ju då en färd till stan för att återhämta en parkerad bil, undvika två harar, en grävling och en katt på vägen, sy en Link-dräkt till morgondagens Nintendofest på fritids och nu funderar jag på om man skulle gå och lägga sig en stund. Men så kommer jag på att jag är ju LEEEEDIG imorron och kan vara uppe hur länge jag vill!

Jomenvisst, jag har tagit mig påsklov! Trots att barnen går i skolan hela den här veckan också och trots att maken jobbar hela veckan. Jag känner att jag behöver ett påsklov alldeles själv! Visserligen har jag bilen full av pärmar, papper, ett bokslut och lite annat smått och gott - men den mentala inställningen gör att jag känner mig lite ledig i alla fall!

Grejerna ska inte vara klara förrän tisdagen efter påsk - det är lååååångt dit!

Jo, som sagt, jag har ju då jobbat my little (little?) ass off sista tiden. Utformat policys och sånt där annat jox som tagit lite kraft, bokfört lite och skrivit några fakturor - ni vet...

Men jag har även ägnat mig åt djupare forskning på temat "tantsnusk". Ett ord som för mig klingar lite hånfullt, nedlåtande och gärna spottas fram av "visomkanochvet"-etablissemanget.

Syftet med arbetet har varit att dels utröna huruvida begreppet tantsnusk kan lyftas in i den klassiska litteraturen och dels om jag är en tant. Konklusion - ja, det kan det och ja, JA, JAAAA det ÄR jag!!!!   

Arbetet har bedrivits så att jag valt ut ett skönlitterärt mästerverk - Jane Eyre - läst den två gånger efter varandra samtidigt som jag parallellt tittat på dramatiseringarna från 1970, 1973, 1983, 1996 och 2006. Ja, jag vet att det finns fler, men ungefär där tröttnade jag på både Jane, Mr Rochester och uttrycket  "Läsare - jag gifte mig med honom".

Bokens båda huvudpersoner beskrivs som allt annat än vackra. Mr Rochester är att betraktas som på gränsen till ful - men manlig, stolt och... *suckaaaah*    

Deras kärlek är så otroligt vacker och trots att det är en bok totalt utan erotiska inslag (en och annan kyss på pannan typ, vi talar om en bok som gavs ut 1847) är den så full av begär och kysk åtrå att man som tant nästan kan ta på känslorna.

Medan jag plöjde dessa filmatiseringar kunde jag gäspande ta mig igenom de första fyra utan att reagera och gav nästan upp - sen såg jag nummer fem... *aaaahhhh, sucka sucka*... Ful? Ha!! Inte speciellt...   

Gaaaaah - nu glömde jag bort vad jag talade om...

Ja just det - tantsnusk var det ja... När vi ändå är inne och tangerar detta ämne så bjuder jag på en till...

Uj. Uj. Uuuuuujjjj....

Minns när filmen Grease kom till världen. Hur jag som 12-åring satt i biosalongen med bästisen för sjuttioelfte gången, hur vi kramade varandras armar i väntan på Scenen med stort S - den där John-Kan-Inte-Leva-Utan-Dig-Travolta vände sig om mot kameran och hur vi nästan skrek ut vår lycka i biomörkret... Vet inte varför jag osökt kom in på det?

Den kärleken har i vilket fall gått över - vem behöver den när Mr Rochester finns?

Tantsnusk finns även i den "fina" litteraturen, tack och lov! Förvisso hade jag ju annars kunnat göra som min mamma, köpa fyra Harlekinromaner i månaden, men jag är inte så förtjust i dem. Även om tanken på att bli bortrövad av en arrogant miljonär som tänder eldar i mitt blod och får mig att tappa andan och knäna att vika sig genom sin blotta uppenbarelse är en ganska angenäm tanke... Men den litterära behållningen är ärligt talat inget vidare. Jodå, jag har plöjt "några" stycken som tonåring. I smyg. Man ville ju helst inte att mamma skulle se att man läste dem...   

Nu ska jag gå och övertala maken att låta håret växa ut. Gärna så han kan ha luggen lite sådär på sne...   

...jag har inte gått under jorden...

Jag jobbar. Och jobbar. Och sitter i möten. Och skriver grejer. Och jobbar.

Nu känner jag att att mina armar börja domna när jag tänker på jobb. Att jag får svårt att andas. Jag drömmer om jobb och vaknar i gryningen och hyperventilerar.

Tror det är lite mö nu...

Men jag återkommer. När jag kan andas normalt igen.

Snart, hoppas jag...