När vi, år 2005, glatt förkunnade för många av våra stadsvänner att vi tänkte lämna dem och bosätta oss på landet möttes vi av ganska olika reaktioner.  Ett genomgående bemötande bland gratulationer och beklaganden var dock kommentaren: ”Vad ska ni göra ända DÄR borta???”

Varje gång vippade jag glatt med ögonfransarna, log från öra till öra och svarade: ”Vi ska bo!”

Jag var inte så förvånad över frågan egentligen, jag har varit likadan själv. ”Skogen liksom, vem vill bo i skogen…?”

Hade jag vetat bättre hade jag förmodligen svarat: ”Vi ska bo! Och all ledig tid ska vi slåss för landsbygdens överlevnad.”

Det är nämligen det man gör, när man bor på landet… Slåss för att kunna behålla möjligheten att kunna bo inom ramen för ”livskvalitet”. Ja, jo, jobbar gör vi ju också, men inte alltid just där vi bor. Utbudet av lediga platser är inte så stort, tyvärr. Men all övrig tid så slåss vi för det vi insett och förstått!

Nu slåss vi ju inte med varandra, vi landsbygdsbor, vi slåss tillsammans för våra älskade bygders överlevnad. Vi slåss mot alla de som tycker landsbygdsmänniskor är en samling kostsamma, onödiga och gnälliga puckon. Inte sällan är det våra egna kommunpolitiker vi slåss mot, vilket känns lite konstigt egentligen... Vi slåss för skola, dagis, samhällsservice, fungerande infrastruktur och diverse andra bra-å-ha-grejer som tycks fallit i glömska hos många styrande magnater som bor i civiliserade miljöer. Och faktum är att det är nästan likadant överallt…

Små samhällen, orter och byar i hela landet är bebodda av kämpande, envisa, sammanhållna bybor som aktivt verkar för att de ska kunna leva ”normala” liv även utanför tätorter och städer.  De slåss för att öka inflyttning, behålla skolor och dagis och därigenom kunna bo och leva där de trivs. Engagemanget hos landsbygdsbor vänds dessutom emot dem; de är gnälliga, krävande och anser att deras barn är värda mer skolpengar än andra…

Är det inte helt fantastiskt, egentligen?!

Av någon konstig anledning söker sig ofta stadsbor till landsbygden när det erbjuds sommar, sol och salta bad. Eller bad i insjö för all del, de svalkar också! Men resten av året anses landsbygden vara passé. Värdelöst.  För långt till gym, solarier, frisörer och affärer. Långa resor till jobbet. Isiga vägar.

Hela vintern har det varit hart när omöjligt att ta sig fram i stan på grund av all snö. Hos mig har vägarna varit plogade sedan länge när den förhatliga väckarklockan börjar pipa…

Mina släktingar och vänner i Stockholm åker dubbelt så lång tid som jag för att ta sig till jobbet. Trots att de bara har hälften så lång sträcka att åka!  När tunnelbanetågen går som de ska alltså. Annars kan det ta ännu längre tid.

Jag bor i en liten, liten by som tillhör en liten, liten ort som ligger i en liten, liten kommun. I den lilla, lilla byn finns, förutom en alldeles utmärkt dagligvaruaffär, alla affärer som går att uppbringa – vi har nämligen internet!!

Jag behöver inte ens åka till postterminalen och hämta de paket jag klickat hem; vi har brevbärare som kör upp till dörren som så önskas! Vill jag inte åka till tätortens frisör ringer jag frisören som kommer hem till mig och klipper mina barn! Vill jag inte åka till gymmet så springer jag en runda i skogen (hahaha, bara skojar, var det nån som gick på det? Men jag hade kunnat om jag ville!) Vi har till och med restaurang och pub med after work!!  Vill jag ha en stunds lyx åker jag till grannbyn och låter mig bli ansiktsbehandlad, bortskämd och avkopplad.

Hela vår livsmiljö är ett enda stort smultronställe vad gäller allt det där som alla vill ha men inte alltid hittar – lugn, harmoni, natur, kultur, kossor, hästar och gröna träd! Detta erbjuds då i kombination av valfria mått lokalt engagemang, socialt nätverksbyggande och trevliga människor!

Det mervärdet talas det väldigt sällan om… Det enda som hörs i debatten om landsbygden är avfolkningsbygder, nedläggning av skolor, bristen på vettig sysselsättning för ungdomar och obefintliga kommunikationer.

Ja, det tror väl jag det! Med den marknadsföringen av landsbygden finns ju inte annat att vänta…

Hur ofta talas det om att man kan köpa ett hus för en fjärdedel av pengarna det kostar i stan och att man ytterst sällan saknar något för att man bor några mil från en stadskärna?

Tänk om kommunpolitiker runtom i landet skulle börja inse värdet av den landsbygd som finns i deras kommuner och aktivt marknadsföra den med positiv kvalitetsstämpel. Då så skulle kanske många övergivna hus vakna till liv? Befolkningen öka? Skolor växa? Näringslivet vakna och landsbygden leva?

Det arrangeras mässor utomlands där en del kommuner deltar i syfte att locka till sig fler invånare.

Kanske borde den affärsidén användas för att marknadsföra avfolkningsbygder inom landet också?

Fram för en positiv marknadsföring av livet i spenaten!

Amen.

 

Catten

22 juni 2011 12:02

Även om jag inte riktigt har det utbudet som du har här i min lilla by håller jag sååå mycket med dig! Den måeende och livskvalitet jag får av att bo - i mitt fall inte i skogen utan mitt i odlingslandskap - går inte att prata om samma dag som "utbudet" i en storstad. Ja flytt int'!

Sajberlena

26 juni 2011 21:05

In´t ja häller! :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...