Få se här nu...

Problem 1: Jag har en bil som bara kan köras i dagsljus.

Problem 2: Det blir mörkt redan klockan tre. Typ.

Problem 3: Imorgon måste en son till Kalmar lasarett, båda vi föräldrar måste egentligen jobba, båda jobbar sju mil från Kalmar i motsatt riktning. Vi kan inte samåka till jobbet eftersom vi måste på olika håll. Jag kan inte åka till Kalmar för att sedan åka och jobba - jag måste ju hem innan det blir mörkt.

Problem 4: på tisdag kan vi samåka till jobbet och hem. Inga problem att lösa, vilket i sig är ett problem eftersom vi förmodligen kommer få abstinens. 

Problem 5: på onsdag är det firmafest i stan. På onsdag ska min bil lämnas på verkstad i stan. På onsdag måste "någon" köra hem och elda på eftermiddagen, föroppningsvis hämta hem min färdiga bil, båda måste jobba och en måste hämta upp den andre till firmafesten. Hur löser vi detta?

Problem 6: på torsdag fyller "någon" år, "någon" ska åka och simma och "någon" ska ha fikagäster hemma - samtidigt.

Mina förslag på lösningar är följande:

1: Okej, kör bara i dagsljus då.

2: Se till att vara hemma och bilen parkerad runt tre varje dag. Att jag jobbar till klockan fyra har jag inte löst än...

3: Maken åker till jobbet med sin bil. Jag tar min och kör son till Kalmar lasarett. Jag åker direkt därifrån, 7 mil åt andra hållet, plockar ihop min arbetsplats och släpar med den hem innan klockan tre.

4: Vi åker tillsammans till jobbet och låssas som om det är ett problem och kan säkert köra i en snövall eller något för att få allvarliga bekymmer att hitta lösning till.

5a: Maken kör sin bil till jobbet, jag kör en timme senare och till verkstaden, ringer maken som hämtar mig och så kör vi tillbaka honom till hans jobb. Sen tar jag hans bil, kör och jobbar. Åker hem runt klockan ett, eldar, gör mig iordning, väntar in svärfar som ska vara barnvakt. Kör tillbaka till stan, åker in och betalar min bil och hämtar nyckeln (förutsatt att den är klar). Hämtar upp maken på hans jobb och åker på julfest.

5b: Maken kör sin bil till jobbet, jag kör en timme senare och till verkstaden, ringer maken som hämtar mig och så kör vi tillbaka till hans jobb. Sen tar jag hans bil, kör och jobbar. Åker hem runt klockan ett, eldar, gör mig iordning, väntar in svärfar som ska vara barnvakt. Kör tillbaka till stan, hämtar maken på hans jobb och åker på julfest. Är bilen inte klar övergår vi till ytterligare ett problem nämligen att torsdagen blir en dag då min bil eventuellt ska hämtas på verkstaden och jag vet inte hur jag ska ta mig till eller ifrån verkstaden.

6: "Någon" får hoppa över simningen, bjuda på kaffe och umgås med folk. Om jag har lyckats få hem min bil alltså. Och hunnit skaffa något att fika på. Vilket i sin tur kräver en bil.

Någon som har några andra och bättre förslag?

Hm, idag har jag ju bara ätit hotellfrukost än så länge.

Miniscones, kaffe, juice...

Men jag kan berätta vad jag åt igår istället!

Igår åt jag julbord på Stufvenäs Gästgiveri! Å då pratar vi förmodligen bästa julbordet i södra delen av landet. Intaget i en av de förmodligen mysigaste miljöerna också. Kolla själva!

Så idag blir det nog inte så mycket mat, för jag är egentligen fortfarande mätt!

Personligen älskar jag julbord, buffeer och smörgåsbord. Jag gillar konceptet "ät vad du vill ha och du - det är okej att hoppa över potatisen och grönsakerna om du vill".

Däremot kan jag aldrig låta bli att förundras över det enorma överflöd med mat som finns och känna ett sting av humanitärt dåligt samvete över världens orättvisor när jag går min tredje runda och öser upp den ljuvligaste kanelsmakande pannacotta jag någonsin ätit. Egentligen är det ju sjukt. Sjukt men gott!

Inte så att maten fastnar i halsen, men medvetenheten finns där. Ödmjuk tacksamhet över att få leva som vi gör och äta det vi äter. Mer mat än vad vi både behöver och kan äta. Hur otroligt bra vi har det.

Idag känner jag mig som en välgödd Barbamamma. Inget gott som inte har något ont med sig!

På onsdag är det julbord igen. Det få nog bli några dagars naturdiet om jag ska slippa bounca runt som en badboll lagom till julafton!   

Pappa dog när jag var liten och mamma dog 1995, och jag växte upp med en styvfar.

Pappa minns jag inte, och min styvfar räknar jag inte in i mitt liv så honom lämnar vi därhän.

Återstår mamma. Mamma ja…

Mamma var en ganska speciell person och periodvis kan jag sakna henne fruktansvärt mycket. Hon var en intelligent, rolig och ”händelserik” människa med många järn i elden och fullt pådrag för det mesta.

Jag är nog väldigt lik min mamma till sätt och personlighet, på gott och ont. De flesta som kände henne säger sig känna igen henne i mig. Våra likhetsdrag gjorde att vi inte alltid drog jämt, även om vi förstod varandra bättre än många andra.

Mamma var väldigt social, energisk och utåtriktad men samtidigt en väldigt komplicerad natur. Hon var lättsårad, sträng och principfast, ganska hård och taggig. Man lärde sig att väga sina ord på guldvåg för att i så diplomatiska ordalag som möjligt framföra eventuell kritik eller motsatta åsikter. Allt för husfriden! Ofta kritiserade hon mig för mitt hårda sätt – hon önskade att jag skulle bli annorlunda än hon på den punkten. Men som en produkt av kombinationen arv och miljö var det nog att kräva lite för mycket…

Hon var stark, driftig och hade en underbar humor! Jag har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans med någon som med henne, både som barn och vuxen. Inte bara jag förresten, det är många som garvat sig genom nätterna tillsammans med min mamma.

Mamma var hela navet kring vilket vår tillvaro snurrade. Hon var den som styrde och ställde, bestämde och organiserade.  Det var disciplin, regler och bestraffningar och jag vet inte hur många veckors utegångsförbud jag dömts till genom åren. Det var inte många kramar, uppmuntran eller bekräftelser, den sidan var lite bristvara har jag kommit fram till i mitt eget livsanalyserande. Något jag också framförde till min mamma i vuxen ålder och som hon ihärdigt höll med om – då.

Samtidigt var hon en av de känsligaste människor jag känt i mitt liv – bakom betongfasaden av stolthet samlade hon på sårade känslor i containrar! Ibland rämnade fasaden men det var inte många som fick uppleva. Idag tror jag att hon egentligen hade en släng av manodepressivitet, även om några sådana diagnoser aldrig ställdes…

När hon dog hade jag hunnit få ett barn och vi var ganska nöjda just då. Fler var inte planerade. Mamma, som var mor till fem barn, kunde inte begripa varför jag inte valde att ha fler än ett. En av mina stora sorger är att hon inte fick se att vi faktiskt fick två barn till.

För ibland, när jag förr ifrågasatte henne som förälder, kunde hon säga att jag inte förstod eftersom jag bara hade ett barn. I mångt och mycket hade hon rätt – jag förstår kanske en del saker bättre idag, som trebarnsmor, än jag gjorde då. Men samtidigt skulle vi kunnat ha ganska dynamiska diskussioner om barnuppfostran, föräldraroller och hur att rodda en familj om hon levt idag. Jag anser nämligen att jag är bättre på det än hon var, och det hade varit kul att höra henne kommentera det. Shit, vilket liv det skulle bli!

När jag lever på i mitt liv i 130 knop och alla skäller, gnäller och tjatar om att jag ska lugna ner mig önskar jag att jag hade kunnat ringa henne.

Hon levde sitt liv i 160 knop och hade förstått…   

När jag var åtta år hade jag den stora förmånen att gå i samma klass som Prinsen med stort P – Joakim…

Joakim, han med långt, brunt hår, vars pappa var sotare. Joakim, han som bodde i kvarterets finaste villa och var det snyggaste som gick i ett par skor.

En gång skrev jag, med stort stöd och support av bästa kompisen, ett kärleksbrev till Prinsen. Kompisen skrev mitt namn längst ner med åttaåringars stoooora, runda bokstäver. Men jag suddade ut namnet igen – fullt så tuff var jag inte. Att sudda ut stoooora, runda bokstäver går väl sisådär, och naturligtvis såg Prinsen vilket namn som stått där.

Han kom cyklande och frågade om jag hade skrivit brev till honom? Nääääää! Vaddå brev….?   

”Vem ä du kär i da?” frågade han på dalsländska, denna härliga dialekt som låter som en blandning mellan norska, göteborgska och värmländska. Så pratade även jag på den tiden.

”Ja ä väll inte kär i nånn tänker ja!” fnissade jag. ”Duu da?” *fnissfnitter*

”Sä´r ja´nte” svarade han. ”Män de ä nån i klassen!” tillade han allvarligt.

”Får ja gessa?” frågade jag *fnissfniss*   

”Får du väll da”.

Jag rabblade upp alla namn på flickorna i klassen men han skakade bara på huvudet varje gång.

”Katrin? Petra? Helena?...”

”Nä. Nä. Nä. Nä tvi vale! Nä. Nä. Näää, ente hön!!!”

Lite förvånad upptäckte jag att jag kommit till slutet av listan och började om en gång till… Samma sak. Nä. Nä. Nä….

Då, ungefär i mitten av listan för tredje gången, kom jag på… att jag rabblat alla namn… utom mitt eget…! Jag höll på att dööööööö!! Jag var så generad och så hysteriskt fnittrig så jag knappt kunde prata.   

”Nämen juuuger du för ma? Du sär ju bare nä o nä hele ti´n!” flamsade jag sådär hysteriskt.   

”Du har ju´nte sagt rätt änn!” svarade han. ”Du ä ju gördålig på å gessa!”

Jag låssades att jag gav upp och kände bara att jag måste hem – det gick inte att vara kvar här längre. När jag var åtta år hade jag ingen aaaaning om vad man skulle göra med besvarad kärlek från en Prins, begrepp som att ”vara ihop” fanns inte i min vokabulär.

”Ja måste häm nu” sa jag och vände och sprang. Prinsen stod kvar där med cykeln ett tag innan han trampade iväg.   

Vad jag minns så tydligt än idag är att han var så otroligt allvarlig! Han skrattade inte, han var inte generad, han var inte tramsig – han såg bara stint på mig med sina underbara ögon och väntade på att jag skulle säga rätt…

Jag sprang hem och stängde in mig på mitt rum. På något sätt var jag liksom bara tvungen att få vara ensam med all den här lyckliga värmen som bubblade i hela mig och jag kunde inte ens berätta det för någon. Då hade allt blivit förstört, kändes det som.

Sen hände det inte mer. Prinskronan dalade så småningom, plockades upp och sattes på någon annans huvud.

Han hette Jan-Stefan och kompisen och jag satt högt uppflugna i en tät gran utanför hans hus på eftermiddagarna och skrek: ”Jaaaan-Steeeefan!” och höll på att trilla ner av lycka varje gång han förvirrat öppnade dörren för att se vem som skrek så dant på honom.

Men det är ju en helt annan historia…   

Jomen ni vet väl redan vem jag är? Eller…?

Det är ju jag, den där blonda kvinnan som springer förbi i ett rasande tempo. Som går fort, äter fort, pratar fort och mycket. Som lätt får omgivningen att känna sig stressad genom att bara vara. Ändå har jag lugnat ner mig betydligt på senare år – de va värre förr!

Det är ju jag som engagerar mig till 120% i saker som jag tycker verkar kul men som fullkomligt ignorerar saker jag tycker verkar tråkigt. EU, utrotningshotade djur och naturkatastrofer berör mig men engagerar mig inte. Inte mer än att jag ojar mig i köket och sen slänger mig in i projekt som direkt påverkar min vardag i alla fall. Min energiska framtoning är nog en bidragande orsak till att mitt liv ständigt är i rörelse och att det aldrig är självklart, förutsägbart eller enformigt.

Mina krav på utrymme är gigantiska. Och då menar jag inte fysiskt utrymme utan mentalt. Att låsas in i en given roll med begränsningar såsom t ex uttalad ”bullmamma”, ”feminist”, ”miljöaktivist” eller ”karriärskvinna” gör mig till en obstinat treåring som sätter mig i ett hörn och surar. Jag tar den roll som situationen kräver och försöker göra det bästa av den helt enkelt!

Jag är den där människan som iklädd blommiga leggings, romantisk spetstunika och stövlar med klack (Lillfisen: mamma, varför HAR du alltid så konstiga kläder?) trippar in på en bilverkstad och ser ut som alla dumma blondiner i en och samma person och får all hjälp jag vill ha utan att ens be om den. För att sedan åka hem och byta om, köra in ved och skruva isär och montera ihop vårt värmesystem på nån timme. Återigen – det handlar om vad som intresserar mig. Jag har inga problem med att spela dum om det gör att jag slipper göra saker jag inte känner för…

Jag är ingen varm, ömsint och mjuk människa utan mer en ”jävlaranamma”-person. Mina omsorger om de som står mig nära, både familj och vänner, brukar inte ge sig i uttryck genom gullande och pussenuttande. Så länge det inte rör sig om barn och hundvalpar alltså. Men om jag säger till någon ”du kan inte ha det sådär” eller ”upp med hakorna” så betyder det ”jag älskar dig något oerhört och du betyder massor för mig”. Ibland blir det lite misskommunikation på grund av att detta något luddiga språk men medvetenheten om denna brist gör att jag jobbar på det.

Att ge beröm, visa uppskattning tillika att kunna ta emot är ett ständigt, pågående lärdomsprojekt i mitt liv. Jag är urusel på båda håll nämligen, hur mycket jag än beundrar, uppskattar eller hur glad jag än blir när andra säger positiva saker till mig. För min egen del är jag aldrig nöjd med mina prestationer – det kunde varit liiiiite mer och liiiiite bättre. Då är det svårt att inse att andra skulle vara nöjda när man aldrig är det själv.

Bland mina vänner betraktas jag nog som en energisk, ganska kul och öppenhjärtlig person. Bjuder mycket på mig själv och kan skoja om det mesta. Det är nog lätt att lära känna mig. Tror jag. Hoppas jag. Men jag kan också vara ganska rak, ärlig och obekväm. Även om jag försöker undvika att såra eller trampa folk på tårna händer det nog ibland ändå. Fast i all välmening, naturligtvis!

Sammanfattning:

”Älta inte historia du ändå inte kan förändra – engagera dig i framtiden som du kan påverka istället” brukar jag säga.” Vad lärde vi oss av detta, hur går vi vidare?”  Seså, saken är utrangerad och klar – nästa projekt!

(Note to my self; lär dig leva i nuet, det är nog ännu bättre).

Hittade den här listan på bloggrubriker hos Riesling, så jag snodde den för hon sa att jag fick det!

Tycker det är en himla bra grej - så slipper jag fundera ut vad jag ska blogga om under hela december. Inte för att det brukar vara så mycket att fundera över, det kommer liksom av sig själv, men kanske vore det kul att ta del av något som inte har med pannan, Spykersaabar och helljus att göra? Om inte kan ni ju bara hoppa över den här bloggen under december. Eller åtminstone bara välja ut de dagar som verkar kul!

Fast det finns en risk att mina sedvanliga ämnen kommer beröras även under någon av dessa rubriker...

Day 1 - Introduce yourself

Day 2 - Your first love

Day 3 - Your parents

Day 4 - What you ate today

Day 5 - Your definition of love

Day 6 - Your day

Day 7 - Your best friend

Day 8 - A moment

Day 9 - Your beliefs

Day 10 - What you wore today

Day 11 - Your siblings

Day 12 - Whats´s in your bag

Day 13 - This week

Day 14 - What you wore today (en gång till...)

Day 15 - Your dreams

Day 16 - Your first kiss

Day 17 - Your favourite memory

Day 18 - Your favorite birthday

Day 19 - Something you regret

Day 20 - This month

Day 21 - Another moment

Day 22 - Something that upsets you

Day 23 - Something that makes you feel better

Day 24 - Something that makes you cry

Day 25 - Your favorite place

Day 26 - Your fears

Day 27 - Your favorite place

Day 28 - Something that you miss

Day 29 - Your aspirations

Day 30 - One last moment

Så, då kör vi väl då!