Aha, okej. Försöker mig på en förenklad sammanfattning av något som jag egentligen kan prata om hur länge som helst;

Jag tror, men jag är inte aktivt troende och jag tror inte utefter de ofta givna normer som kyrkan erbjuder. Det handlar väl mer om att jag har svårt att ta in att allt skulle vara en tillfällighet och styras av slumpen – för mig är det mer logiskt att det finns mening och syfte med allt. Alltså tror jag på en medveten tanke bakom allt och den tanken har många namn. Jag väljer Gud för det känns bra.

Jag har mer eller mindre i hela mitt liv varit aktiv i kyrkliga verksamheter; jag började som barn med Pingstkyrkan, Kyrkans scouter, miniorer, juniorer, seniorer, jag har studerat bibeln med Jehovas Vittne som ung och jag har gjort djupdykningar i Metodistkyrkan och Missionskyrkan som vuxen. Som 14-åring döptes och konfirmerades jag i Svenska Kyrkan.

Nu har jag lagt sökandet åt sidan och nöjdförklarat mig med att jag verkar vara en blandning av kristendom, buddism och humanist? Förmodligen en totalt omöjlig mix men den funkar för mig. Däremot funkar jag inte i någon kyrka... Surprise… Varje gång jag av någon anledning går i kyrkan (det är förvisso inte speciellt ofta) blir jag jättereligiös och tänker att "wow, this is the shit" liksom. Men det går över på vägen hem på något vis...   

Kanske för att min relation till Gud är tämligen okomplicerad. Den fungerar ungefär som relationen mellan ett vuxet barn och dess föräldrar.

När man är liten är ens föräldrar allt och man lyder, beundrar och ser upp till. Men ju äldre man blir och ju längre man lever, desto mer formas man av sitt eget liv. Det är inte alltid det går i samklang med ens föräldrars förhoppningar och önskemål. Men så småningom är man vuxen nog att säga att okej, ni lever så men det här är vad jag väljer. Det betyder inte att ens föräldrar tar sin hand ifrån en eller att man bryter med dem – förhoppningsvis respekterar man varandras liv och gillar varandra ändå.

En sån relation har jag med Gud!

Han suckar lite, skakar på huvudet,  himlar med ögonen och säger ”Men kära barn… Kunde du inte… Borde du inte… Måste du verkligen…”   

Jag säger att ”Jomen jag VET att du önskar jag levde annorlunda, att jag hälsade på oftare och att jag inte svor, rökte och drack vin. Men du måste förstå att detta är mitt liv och jag väljer att leva det så! Jag respekterar dina önskemål men jag kan inte leva upp till dem! Jag gör så gott jag kan för att vara en god människa men mitt liv är inte format bara utefter dig utan också efter mina tvivel på din förmåga. Den förtroendekrisen har gjort att vi står där vi står. Låt oss vara glada att vi ändå har lyckats bibehålla vår relation och sluta tjata och kräva en massa av mig så kommer vi få ett jättebra liv tillsammans!”

Gud nickar och ler lite sorgset och säger uppgivet att ”Jojo, jag vet att du gör så gott du kan. Jag är glad att du mår bra och att du har ett liv du trivs med. Beklagar verkligen att du inte har fullt förtroende för mig, det gör mig ont, men låt oss vara rädda om det som finns. Du är välkommen närhelst du önskar och vill och hälsar på i den omfattning du känner är bra!”

Och så respekterar vi varandra trots våra olikheter och trots att vi inte alltid gillar varandras val och krav. Vi träffas inte så ofta men vi vet var vi har varandra om det skulle behövas, kan man säga.

Däremot är inte ”min” Gud någon dömande, ilsken Gud som ratar alla som inte lyder och lever som det står skrivet i regelverket. Han var kanske sådan förr, men som alla andra föräldrar har han väl luttrats, blivit lite mjukare med åren och hängt med i utvecklingen. Ni vet, första barnet och sista barnet i en stor barnaskara – stor skillnad.

Jag hyser en ödmjuk tacksamhet inför livet och för att jag är en väldigt lycklig människa, trots Spykersaaben. Jag försöker att inte ta saker för givet och jag reflekterar ganska ofta över hur rik jag är, även när plånboken gapar tom. Att jag sedan inte är fromheten själv eller moralens väktare alla gånger är en annan sak. Jag försöker så gott jag kan!   

Amen.

Nu ska jag bogsera min Spykersaab till verkstaden. Tycker det är lite, lite trist att Gud inte är bilmekaniker...   

Tycker kraven på de här givna bloggrubrikerna är ganska höga – att välja ETT ögonblick i livet när man är så vansinnigt gammal som jag är ju ingen barnlek precis…

Sen är mitt liv inte direkt kantat med ögonblick av stilla, stämningsfulla och högtidliga ögonblick direkt, det är mer… hur ska jag säga… liv och rörelse kring alla mina happenings…

Självklara moments i livet har ju varit när jag har fått barn, alla tre gångerna har varit otroliga upplevelser! Men det är det ju för alla, inte mycket unikt där.

Sen har jag haft magiska ögonblick under mina skogsvandringar med hunden men det är inte speciellt spännande att berätta om.

När jag gifte mig var ganska speciellt, presenter jag fått genom åren har ibland fått världen att stanna lite och när kungen ställde sig bredvid mig och kommenterade hur snöläggningen av Slottsbacken gick inför en skidtävling runt slottet var också ganska coolt.

Men kanske är min första förlovning med maken en ganska bra beskrivning på hur speciella ögonblick ofta ser ut hos mig;

Vi skulle förlova oss på julafton 1988. Vi hade hämtat våra ringar som låg i en ask på en hjärtformad bädd, vi hade champagne och kärlek. Det var bestämt att vi skulle växla ringar en minut över midnatt mellan 23-24 december.

Till saken hör att maken på den här tiden var starkt involverad i tidningsutbärning. Han jobbade både som tidningsbud, packade tidningar på nätterna och jobbade med tidningsbudens löner på dagarna. Inom den branschen uppstår det alltid problem av olika slag– tidningsbud blir sjuka, packningen av tidningarna hinner inte bli klar etc etc och INGENTING är så viktigt i världen som när inte tidningarna kommer ut i tid! Folk river upp himmel och jord, skriver insändare, ringer ner distributionskontor och världen rasar samman.

   Hur som helst så satt vi då där i soffan, blivande fästmannen och jag, och väntade på att klockan skulle passera tolvslaget. På bordet stod en silverbricka med champagneflaska, glas och den öppnade asken med ringarna.     De levande ljusen spred ett varmt sken över de gyllene guldringarna som låg där i asken, på stereon spelade vi Lasse Tennander och stämningen var så magisk så den nästan gick att ta på.   Så fort klockan passerat 12 växlade vi ringar, hällde upp champagne, såg varandra djupt in i ögonen och började forma ordet ”skål älskling” – då ringde telefonen!

”Öh, kris här va, i packsalen då, typ fattas folk, katastrof…”   

Tre minuter senare satt vi i baksätet på en bil med varsitt champagneglas i jackfickan, flaskan i handen, ringarna på fingrarna på väg till en packsal för att paketera tidningsbuntar. Än idag spekulerar vi i huruvida chauffören som hämtade oss var nykter, vi är inte säkra!

Packsalen, en betonglokal med metallbord och sjuttioelva lysrörsarmaturer bjöd på allt annat än romantik så den försvann liksom i ett trollslag.

Och man skulle väl kunna säga att det är ungefär så det har fortsatt…   

Hmhmhm… Detta kräver nog lite utredning och funderingar… Jag får nog försöka resonera mig fram till vem det skulle vara.   

Alltså, jag har inte EN best friend, jag har flera stycken. Jag känner mig ganska rik och privilegierad när det kommer till vänner. Vad skiljer en bra kompis från en nära vän? Är det samtalsämnena? Känslan av att kunna prata om vad som helst? Att det som sägs i förtroende stannar där? Hur mycket man umgås? Ibland har jag svårt att egentligen veta skillnaden. Och hur vet jag om det jag betraktar som en vän är vän med mig?

Men om jag måste välja…   

Jag har ett par barndomsvänner som jag fortfarande har kontakt med, om än sporadisk. Men det finns det där ”närhelst vi hörs av fortsätter vi där vi var”. De är också vänner som vet mer om och känner mig bättre än andra. Däremot har jag inget frekvent umgänge med dessa vänner, vi hörs och träffas nån gång då och då men kan förvisso tala med varandra om allt. Är det en ”best friend”?

Kan man välja bästa vänner i familjen?

I så fall har jag en mycket nära vänrelation med min ena brors fru och min mans syster, fast de är vänner på olika sätt. Men det är tjejer jag känner att jag kan prata om vad jag vill och behöver med, utan snygga paketeringar eller omskrivningar. Inte för att jag brukar varken försköna eller paketera speciellt ofta, men jag kan bjuda på alla mina sidor inför dem, även de som är mindre trevliga. Jo, jag har sådana också, fast det kan väl ingen människa tro… Höhöhö…    

En annan mycket god vän är en tjej jag numera jobbar ihop med. Vi lärde känna varandra långt innan vi började jobba ihop och hon är också en som jag kan prata med om det mesta och som accepterar mig med fel och brister, trots att vi är väldigt olika.

Sen har jag en manlig best friend också – vi har känt varandra sedan ungdomen och vi har levt våra liv parallellt med varandra genom alla år. Vi har gift oss, fått barn, umgåtts familjevis, skilt oss, flyttat ihop igen, fast inte med varandra då alltså. Det han inte vet om mig är nog inte värt att veta. En sån där vän som alltid, alltid ställer upp vadhelst det gäller!

Lite intressant att notera är att dessa, mina bästa vänner, är personer jag sällan träffar på fritiden! Det är mest genom jobbet, genom telefon eller genom datoriserad kommunikation. Fast det gör liksom ingenting, man vet var man har varandra ändå.

"En vän är någon du kan ringa mitt i natten när du behöver någon att prata med och som finns där för dig då" har jag läst nånstans.

Grejen är att jag aldrig behövt ringa någon mitt i natten. Jag har så lätt för att prata av mig varhelst jag befinner mig så det behovet är redan tillgodosett på något vis. Men skulle behovet uppstå så är det helt beroende på vilken typ av bekymmer jag måste diskutera som avgör vem jag ringer.

Sammanfattning:

Jag har flera bästa vänner, flera vänner och flera kompisar. Alla har sin unika betydelse i mitt liv och jag är evigt tacksam för att ni finns - allihop!   

Idag har vi upptäckt varför hunden äter som en häst men ändå verkar behålla formen ganska bra!

Hennes matskål gapar tom och fylls på gång efter annan, i ärlighetens namn är det lite brist på motion i dagsläget men ändå är hon inte tjockare än vanligt. Skumt, har vi tyckt.

Men nu har vi avslöjat tricket!

Minns ni det här?

Det var vad vi hittade under sonens hylla vid dammsugningen i hans rum. Söndertuggade suddigum, studsbollar och flirtkulor mixat med musskit.

Och nu - se här!

Detta, mina kära vänner, detta är hundmat! Som ligger i en snygg hög LÄNGST IN UNDER SPISEN!

Maken drog ut lådan med plåtar och slängde ett öga och tadaaa - där är hundens mat!

Hundens matskål däremot ser då ut såhär:

Maken, som är en sann riddare naturligtvis, galloperade ut på sin vita springare och hämtade råttfällor.

Jag stod och rullade Lussekatter och hörde hur han höll på; först hämtade han ost i kylen, sen hörde jag lite skrammel följt av ett SCHMACK, ett "hm", skrammel, SCHMACK, "hoppsan", skrammel, SCHMACK "men dåååååh", skrammel, SCHMACK "fan då" så länge att jag till slut sa åt honom att hämta en annan modell. "Ta den modellen som går att gillra" föreslog jag och han gjorde det.

Så nu är mordvapnet på plats, ordningen bör förhoppningsvis återställas inom kort och som sagt - vissa anställda i den här verksamheten borde få sparken...

Har nu landat efter mobilskojeriet och med egna ögon sett internetfakturan om 399 kronor och bestämmer mig därför att arkivera ärendet.

Dagen för övrigt har förflutit i lugnets tecken. Lillfisen ligger nedbäddad på soffan med feber, halsont och allmänt sjuktillstånd och jag har suttit i soffan bredvid och glott på Cartoon Network. När jag inte har eldat, pratat i telefon eller bakat pepparkakor alltså.

Fick upp sjuklingen så pass länge att han orkade trycka ut sju pepparkakor ur degen innan han fick gå och lägga sig igen. Stackarn...

Dessutom ringde jag maken för att han skulle inhandla saffran och kesella för jag kände för att göra nya Lussekatter (de gamla har på något skumt sätt tagit slut), men känslan gick över så nu får vi se hur det blir.

Beklagar - roligare än så vart inte dagen. Mest beroende på den lille sjuke då alltså.

Har ni drabbats av försäljare som ringer er på mobilen förresten? Det har jag!

Är det något jag ogillar mer än försäljare på hemtelefon och chattsupporter utan möjlighet till personlig kontakt så är det försäljare som ringer mig på mobilen!

Det ringer ett företag som vill diskutera mitt oranga kuvert, pensionstjafset! På min mobil.

Få se här nu...

Mobiltelefonen har ju ännu inte blivit en naturlig del av mitt liv. Det är fortfarande något som jag betraktar som en lyxpryl som jag egentligen inte behöver men som är bra att ha ifall något skulle hända. Jag använder aldrig min mobil till "normala" samtal utan endast när saker absolut inte kan vänta. (För 15 år sedan kunde ju de här sakerna vänta utan problem, men plötsligt är det tydligen omöjligt. För alla utom mig?) Måhända är jag väldigt märklig men that´s me.

Jag har Nixat vår vanliga telefon för all typ av försäljning.

Då ringer de på min mobil! Och vill diskutera mitt pensionssparande. När jag står i kassakön på Citygross, kryper fram genom snötäckta landskap, sitter på jobbet eller hämtar barn på fritids?! Hallå?

Första gången de ringde informerade jag dem vänligt men bestämt om att jag inte hade för avsikt att någonsin diskutera mitt pensionssparande på mobilen, tack å hej.

Andra gången blev jag smått förbannad och bad dem ovänligt och bestämt att ge f-n i att ringa min mobil!!

Tredje gången blev jag skitarg och sa att det var väl själva den va det va svårt att fatta - RING INTE HIT! Om ni så vore det bästa företaget på jorden att förvalta min pension skulle jag ALDRIG anlita er eftersom ni inte verkar förstå enkel svenska; RING INTE HIT!

Fjärde och femte gången har jag bara tryckt bort dem när de ringer och om någon händelsevis skulle googla eller på annat sätt söka detta företag hoppas jag de hamnar här;

PROGNOSIA! FAR ÅT... VARMARE BREDDGRADER OCH GLÖM ATT NI NÅGONSIN SKULLE FÅ ÄRAN ATT ENS TÄNKA PÅ MITT ORANGEFÄRGADE KUVERT! Fattar man inte vad ett NEJ betyder så betvivlar jag att man är kompetent nog att förvalta ens lillfisens veckopeng!

Annars har dagen som sagt varit hur lugn som helst...   

Känner att jag nog måste dela upp den här rubriken i två-tre delar, annars blir inlägget så långt så det blir oläsligt.

Mellansonen kom i söndags och var lite upprörd. Han hade kollat sitt saldo på mobilen som plötsligt var uppe i 700 spänn. Upprörda föräldrar, diskussioner om det där med att det är otillåtet att i dysfunktionella familjen surfa med mobilen och yadayadayada.

Sonen hävdar att han "bara" laddat ner gratisdemos från nätet, samma som hans kompis för vilken det inte kostat en krona extra. Argument som "fatta att gratis existerar inte" och "lyssna på oss för en gångs skull" flög runt i rummet.

Igår eftermiddag satt jag på jobbet och skrev ut fakturor när sonen plötsligt SMS:ade att saldot var uppe på... två...tusen...kronor... Jag fick spader, skrek i ett SMS att "STÄNG AAAAAAAV TELEFOOOONEN" samtidigt som jag försökte hitta någon form av kundsupport på Halebops hemsida.   

Hittade en efter mycket om och men och blev inte jätteglad när det visar sig att man inte kan kommunicera på annat vis än genom en jävla chatt! Det är värre än telefonförsäljare i mitt tycke!

Chattade iväg ett SOS- meddelande som inleddes med HJÄLP och avslutades med VAD HÄNDER? och inväntade svar. Och väntade. Och väntade.

Till slut kom det, och svaret blev att "vi kan inte se vad som hänt förrän fakturan skickas ut". Va???? Ska inte fördjupa mig i detaljer men supporten fick på mina order spärra mobilen och sen skulle jag återkomma när fakturan anlänt på torsdag.

Väl hemma gick jag igenom sonens mobil, plockade bort varenda spel han laddat ner, stängde av alla uppdateringar, möjligheter till nätuppkoppling och i princip tömde hela telefonen. Sen stängdes den av för att få semester. Lång semester.

Kvällen ägnades åt att lugnt och sansat lägga upp straffarbetsåtgärder för sonen som på något sätt måste ta sitt ansvar för att han använt mobilen på nätet utan tillåtelse. Han köpte det utan protester och var oerhört samvetstyngd. Vi var mest uppgivna och försökte återigen förklara att vi faktiskt inte var totalt tappade bakom några vagnar utan begrep det där med mobilt internet bättre än han trodde och så vidare...   

Senare under kvällen gick jag in på Halebops hemsida igen för att kolla så allt var lugnt. Det var det inte.

Saldot var nu uppe i 2 800 kronor...

Kände att jag ville gråta - mobilen spärrad och avstängd, chattsupporten stängd och hela julbudgeten tickade iväg i rasande tempo.

Drog i alla fall iväg ett mail till supporten för att förhoppningsvis få svar direkt idag på morgonen.

Kunde inte sova, låg och maniskt kollade så att inget mer hände med mobilsaldot hela natten.

Fick svar idag!

"Vi har tyvärr haft ett fel vilket har gjort att man har blivit felaktigt debiterad för datatrafik. Vi har dock nu krediterad bort det beloppet som var på ca 2000 kr som du kan andas ut. :) Felet är nu åtgärdat.

Ha en trevlig dag och välkommen åter!
Hälsningar
Susanne
Halebop Support"

Vill någon vara snäll och ge mig en örfil och skicka mina stackars barn till ett bättre hem med snälla föräldrar?   

Ikväll får vi nog lägga upp straffarbetsåtgärder för idioter till föräldrar som alltid tror de vet och kan allt.... Men först ska sonen få tillbaka sin mobil. Ekande tom och innehållslös...   

Håhåjaja.

Öh…  Jaaa… Det var ju också en jäkla rubrik! Här kan man välja att a) smörja hela bloggen med DiLeva-kärlek och tala om det vackra, rosa och bristen på kärlek på jorden eller b) helt enkelt svamla på om kärlek då. Jag väljer b).

Kärlek är inte ett ord jag kan använda utan sammanhang, jag måste också väva in projiceringen för känslan.

Kärlek till mina barn är ju inte samma som kärleken till min man, även om jag älskar dem alla. Kärleken till mina syskon och övrig släkt är ju ytterligare en annan.

Jag kan tycka att det handskas lite vårdslöst med ordet kärlek ibland. Nu är det modernt att älska allt och alla, och det är ju fint. Men urholkas kanske begreppet lite?

Jag älskar julen. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar min jacka. Alltså är det ting som betyder mer för mig än exempelvis mina stövlar, som jag för all del tycker om men inte lika mycket som jackan.

Jag älskar inte dessa saker alls om jag sätter det i relation till hur jag älskar mina barn. Men det är ett bra sätt att uttrycka att man ser fram emot något, att man hittat ett klädesplagg som man gillar mer än ett annat.

Kärlek – ett positivt sätt att uttrycka värdet hos någon eller något, men där uttrycket betyder olika saker beroende på vem eller vad som är föremål för känslan?

Det blir en automatisk gradering precis som svordomar.

”Jag är väldigt arg”
”Jag är jävligt arg”
”Jag är så inihelvetes förbannad”

Se nu här då;

”Jag älskar min MP3-spelare”
”Jag älskar min hund”
”Jag älskar dig”

Vad vet jag…

Kärlek är positivt, tryggt och bra. Men kärlek kan också vara krävande, sårbart och ömtåligt. Jag älskar massor men aktar mig lite för att visa det alltför tydligt.

För tänk om någon skulle vända det mot mig…!

Ni hör själva - jag har inte en susning om vad jag svamlar om! Fånig rubrik...   

När jag var liten och frågade min mamma hur många år hon var så brukade hon ibland tänka efter. Jag kunde bara inte begripa hur man kunde glömma hur gammal man var liksom... Crazy!

När mina barn frågar mig hur gammal jag är så brukar jag få tänkta efter. Jag kan inte begripa hur jag ska komma ihåg tockna detaljer i en handvändning liksom...

Men nu märker jag att läget har blivit värre än så... När vi satt och planerade den här veckan och hade hållt på nån timme eller så började vi närma oss torsdag. "Hur vill du ha det på torsdag då?" frågade han. Jag glodde lite dumt och svarade att "vaddå, jag ska iväg och tantsimma på torsdag..."

Maken himlade lite med ögonen, gjorde ett tappert försök att sucka ljudlöst och sa långsamt att "älskling, du fyller år på torsdag..."

Ha! Vilken surprise!!    

Nu ska jag bara försöka reda ut hur mycket jag fyller...!?