Jag gillar inte:

När någon tappat duschen i golvet så att duschmunstycket spruckit och sprutar åt precis alla håll när man duschar...

Att himlen, precis när man ska skicka barn till skolbussen, öppnar sig och tömmer ut uppdämt regnvatten sedan flera månader tillbaka och barnets regnkläder är kvar i skolan...

Att alla miljoner paraplyer med företagslogor, lisebergskaniner, prickar och blommor som ligger och dräller året runt överallt plötsligt är uppslukade av jorden och inte står att finna någonstans...

När de där roll-grejerna i en rollonflaska vägrar rolla utan istället bara sitter bergfast och gör att man, istället för väldoftande och "24h safe" liten nyponros far iväg till jobbet i skepnad av en skinnflådd, armsvetssluktande drake...

När man ska brygga kaffe och kaffeburken är tom och behöver fyllas på och kaffet far över hela köket när man sliter upp det nya paketet...

När man på morgonradion ställer fullkomligt idiotiska frågor till den ena efter den andra...

För övrigt gillar jag inte måndagsmornar heller.   

Var och handlade häromdagen och gjorde ett impulsköp; en grönsaksskärargrej!

Den hängde där på ett ställ och demonstrerades av en TV-reklamsfilm där en manlig speaker predikade för mig att mitt liv skulle bli såååååå mycket bättre, enklare och mer eller mindre problemfritt om jag bara köpte en sån där grej.

Så jag gjorde det...

Och nu vill jag skära grönsaker hela tiden, morotsslantar, gurkstänger, Jansson-potatisstrimlor och lökringar...

Man sätter grönsaken i en hållare och svischsvisch så är allt i perfekta ringar, bitar och fyrkanter.

Först var vi lite osams, grejen och jag, för jag bråkade på den om hur plattorna skulle sitta och den bråkade på mig genom att låta allt jag skar fastna på undersidan. Men sen kollade jag på filmen en gång till och insåg att jag inte hajat ett dugg om hur man gjorde... Nu har jag fått kläm på det och nu kommer vi i fortsättningen leva på grönsaker i finstrimlade versioner!

Annars har jag nu kollat klart hela första säsongen av Onedinlinjen och nu sliter jag mitt hår, vankar av och an och skriker ut mina våndor; det FINNS inga fler säsonger utgivna på DVD eller annat åtkomligt media!!!! Alla sidor där man kan tänkas kunna köpa hela serien talar om att Onedinlinjen säsong två kostar si och så mycket men är slut hos leverantören. Nytt utgivningsdatum är okänt...

Men är det inte själva   ?

Tror jag går och strimlar lite paprika. Det är så lugnande för själen... *svischsvisch*

Jag har mina perioder av nostalgi och förhävelse - nu är det Onedinlinjen som fångat mitt intresse.

Betar av avsnitt efter avsnitt av segelfartyg, myterier, polisonger och kravatter, allt i lagom mix av Liverpool-engelska utan text. Båtterminologi med liverpoolaccent är inte alltid glasklart men det går bra för det mesta!

Fantastisk serie egentligen. Kärva, kapitalistiska kapten James med polisonger man kunde ha lindat runt fingrarna fjorton varv. Han fru Anne, vilken han gifte sig med bara för att komma över ett skepp men till vilken han också hyser en tillgivenhet, även om han inte låtsas om det. Lillasyster Elizabeth som blir med barn med sin tilltänkta make innan äktenskap ingåtts och sedan väljer att gifta sig med en annan utan att avslöja att hon är gravid...  Slagsmål där ljudet från smällarna kommer innan smällarna utdelas, en ljudupptagning där ljuden från rep, båtknarr och filmteam överstiger ljudet av dialogerna - det är underbart!

Som ett Dallas innan Dallas fanns men med sjuttiotalsprägel.

Nu är det snart melodifestival. Håller som bäst på att förbereda festivalsupé i form av potatisgratäng, ytterfilé och sallad och efterföljande dessert; rabarberpaj under marängtäcke skapad av maken i egen hög person!

Ha en bra kväll mina vänner!

Ibland känns det som om det inte händer något kul. Jag menar, det händer ju alltid saker, jämt och varje dag, men inget revolutionerande, omvälvande, radikalt.

Jag är av födsel och ohejdad vana något av en rastlös själ och hur mycket jag än gnäller över att jag aldrig hinner, alltid har massa måsten och att det aldrig är lugn och ro så hör det bara till liksom. Händer det inget så känns allt fel och jag ifrågasätter och undrar.

Men så började jag funderade lite på vad jag har gjort under de senaste tio åren. Både stort och smått men saker som har förändrat något hos mig på ett eller annat vis;

- Renoverat ett hus

- Sålt ett hus

- Flyttat till en lägenhet

- Begravt en lillebror

- Fött ett tredje barn

- Överlåtit ett företag för att bli hemmafru

- Börjat jobba (det var tråkigt att vara hemmafru)

- Flyttat till en större lägenhet

- Köpt ett hus

- Flyttat till ett hus

- Renoverat ett hus

- Skaffat hund

- Bytt jobb

- Skaffat ett jobb till (lika bra att ha två)

- Separerat och flyttat till en lägenhet

- Flyttat hem igen

- Köpt ett oräkneligt antal bilar

- Skrotat ett oräkneligt antal bilar

- Gått ner tio kilo i vikt

- Gått upp tolv kilo i vikt

- Gått ner femton kilo i vikt

- Gått upp sexton kilo i vikt

- Lärt mig elda med ved

Jag har uteslutit alla småsaker såsom föreningsengagemang, diverse styrelseuppdrag, skrivuppdrag, övriga förändringar av arbetssituationer, mellanfisens sjukdom som varit halvtidsjobb i ett år och sånt som jag alltid gjort och som är vardag liksom.

Dessutom kan jag tillägga att åren innan dessa tio år har inte sett ett dugg bättre ut.

Håller alla på såhär eller är det min rastlöshet som driver på hela tiden? Och om det mest är hos mig det ligger; vad är det som gör att jag aldrig kan lugna ner mig och vara nöjd? Och hur gör jag i så fall för att förändra saken och lära mig må bra av att bara finnas?

Det är sånt jag funderar lite på en vanlig onsdag när bara lillfisen och jag är hemma och läget är hyfsat lugnt... Men jag tror det går över. Snart.

Numera är tisdagar och torsdagar uppbokade för sonens simträning. Mhm, två dagar i veckan - det kostar på att fostra en manlig Alshaimer. F´låt. Alshammar.

Nu är vi förvisso bara på nivån "skjut ut, vinkla och runt, skjut ut, vinkla - och runt" men det tar sä, det tar sä!

Som mamma till blivande toppidrottsman får man göra sina uppoffringar. Det vill säga springa från jobbet, quickstop vid McDonalds, ilfart till fritids, utfordring med kall hamburgare och sega strips (makes no difference), köra vidare ett par mil åt andra hållet, klappa i händerna och komma med glada tillrop - för att sedan köra hem och landa i hemmets lugna vrå närmare 12 timmar efter att man lämnade den. Helt okej. Det är bara under fem veckor.

Vad som är lite jobbigt i sammanhanget är sonens reaktion vid hemkomsten. Hur han glad och pigg efter simskolan sätter sig i bilen för att en halvtimme senare ramla ur densamma, krypsläpa sig till ytterdörren medan han utstöter ljud som "åååååhhhh", "buhuuuuuu", "jooooobiiiiigt", "viiiiill iiiinte", "tröööööött" och så vidare.

Då börjar jag fundera lite. Hur viktigt ÄR det att kunna simma egentligen...?

Patrik Sjöbergs mamma i DN (enligt Aftonbladet):

”Min eloge till Patrik för att han tagit bladet från munnen – även om det gör ont i mig! Jag borde ju ha förstått, jag borde ha satt stopp för denna relation. Eller kanske inte ändå...Trots all skit fick Patrik ett liv som idrottare på världselitnivå.”

Vad menar hon? Att om hon visste skulle hon inte ingripit för att inte förstöra sonens karriär? Att "lite skit får man ju ta"???? Eller vad menar hon???

Vad MENAR Patrik Sjöbergs mamma???   

Jag börjar skönja ett mönster här i polisens arbete. De försöker verkligen dölja sina avsikter men jag har kommit på dem...

De har satt skugga på mig. Jag är punktmarkerad!

Det är ganska uppenbart när man lägger ihop ett och annat; först en fejkad demonstration precis när jag in vid stationen. Massor av poliser. Sen tycker jag det ekar i telefonen när det ringer. Avlyssnad. Internet går väääääldigt långsamt... På väg till pastasalldsmackstället nu på lunchen kom det TVÅ polisbilar och körde förbi mig - sakta. Stod i kön för att betala min plastbytta med räksallad (räkor, pasta, majs, ett skivat ägg och en coctailtomat. Helt okej men ebarmligt trist. Köpte vitlök- och basilikadressing till. Hyfsat god) och hörde plötsligt "bliiiipettibliiipp" bakom mig och minsann - en poliskonstapel i full mundering och wåkitåkin i bröstfickan!

Han såg RAKT på mig när jag vände mig om, jag såg nog hur han låssades att det var en tillfällighet och hur han försökte se snäll ut! Det enda han ville var att slita upp den blippande sändaren ur fickan och ropa "objektet är spårat" eller nåt, men jag blängde på honom så han lät bli.

Det är något skumt på gång. Har de kommit på att jag felparkerat i ett och ett halvt år och att de missat ge mig böter?

För det är måååååndag morgon... å mitt huvud känns så tuuhuuungt....

Det har varit en bra helg som ni märker. Inga blogginlägg på hela helgen! Har inte haft tid.

Jag har sprungit på marknad, grillat massa mat, druckit vin, umgåtts med nära och kära, grävt om ett land, rensat ogräs och njutit av solen.

Idag körde jag storfisen till Malmötåget. När vi svängde upp på stationsområdet möttes vi av en jäkla massa folk som stod och viftade med... tomma plakat (??), nästan lika många poliser och fullt pådrag. Jösses, vad händer?

Storsonen ringde mig efter några minuter. Det var "demonstrationsövning"... Hahahaha, tycker jag var jätteroligt! En hel folkhord skrek slagord om ingenting och viftade med plakat om ingenting och polisen gjorde... ingenting? Men de hade piketbil med sig! Om utifall antar jag...   

Bra att de övar! Det inger en känsla av att polisen kompetensutvecklar vilket i sin tur vidareförmedlar en stark trygghetskänsla hos mig som samhällsmedborgare.

Kommer osökt att tänka på när jag för några år sedan kom körande till stormkarknaden, parkerade bilen och på väg in i entrén hamnade mitt emellan något nasistparti och antinasister som stod på varsin sida av parkeringen... Jag fattade ju i vanlig ordning ingenting, undrade bara varför det var så konstig stämning och varför det stod så mycket folk och tryckte innanför svängdörrarna istället för att gå ut...? När jag såg mig omkring upptäckte jag också att jag, förutom de här demonstranterna då, var den enda människan på hela parkeringen. Helsjukt!

Det var förvisso massa poliser där då också, men de stod liksom på behörigt avstånd så det noterade jag inte förrän efteråt. Jag kommer ihåg att det var alldeles tyst! Förmodligen kom båda sidor av sig när en dum blondin helt frankt klampade in mellan slagorden, glatt visslande och med ordet "shopping" skrivet i hela pannan. Poliserna höll förmodligen andan av pur skräckupplevelse förutom en som säkert väste i wåkitåkin; "blåögt objekt passerar mellan kombatanterna, vi gör en kringgående rörelse runt vänsterflanken och arresterar idioten med en gång, jag upprepar, arrestera med en gång!! Lås in henne och släpp aldrig ut henne igen!"

Fast då hade de förmodligen inte övat för jag hann in i affären innan de ens hunnit dra på sig skottsäkra västar...