"Du måste lära dig äta ordentligt" sa sköterskan på Ftg-hälsan.

"Tre mål mat om dagen och två mellanmål!"

Jag, som äter lite som jag känner för, har svårt för det där. Ibland kan jag komma på klockan åtta på kvällen att jag glömt äta nånting alls, ibland äter jag hela dagarna...

Men visst - äta regelbundet. Fixar väl det!

Fast det är inte alltid helt enkelt. Visst kan man ta med sig mat hemifrån, men det är inte självklart att det blir mat över till en "jobbet-burk". Då hänvisas man till lunchutbudet i stan, vilket i sin tur får sorteras i "hur-mycket-tid-har-jag" lista. I närområdet finns en Sibylla, en Pizzeria, en pastasalldsmackaffär, två cafeer, en thai-restaurang och en Subway.

Japp, ni hör själva; inte mycket till gedigen husmanskost precis...

Jag GILLAR inte mackar, torftiga pastasallader i plastburkar eller pizza till lunch. Jag vill ha raggmunk, kycklinggryta, kroppkakor, pannbiff och löksås... Riktig mat!

Fast det tar lite för lång tid... Får springa till andra sidan stan typ.

Idag blev det Sibyllahamburgare med strips. Dressing, lök, tomat, sallad, räksallad, ketchup, Pucko. Förmodligen inte den typ av lunch sköterskan menade. Nu vill jag kräkas i papperskorgen....

Öööörrrrk - fullkomligt vidrigt!!!   

Prediabetes. Inte typ 2-diabetes alltså, bara nästan! Hipp hurraaa!

Stick i fingret (haaaaata stick i fingret!!) och förhöjda värden men inte SÅ höga! Tiddelipom...

Nu ska förvisso de här värdena också ner på något vis, men jag slipper sticka mig i fingrarna om mornarna (haaaaata stick i fingret!!) och hålla massa koll. Livet leker! Läste att alkohol sänker blodsockret. Måhända är det ett sätt att hålla det nere...? Nu är det snart sommar, sol och salta bad som enkelt kan avrundas med ett glas torrt, vitt vin. "Asch, ja veeet, ja drack i hick går o i förrgår o varsche da hela schommaren men asså, du vettju - jag måschte hick hålla blockschockret i schahack..."

Närå - jag skojar lite här. Är bäst att tillägga. Ni behöver inte ringa varken AA eller Barnavårdsnämnden.

Men lite glad är jag i alla fall - ska inte göra nya stick i fingrarna (haaaaaatar VERKLIGEN stick i fingrarna!!!) förrän i augusti, låångt till dess.

Igår var det simskola! Lillfisen simmade runt i pölen med flytgrejer under, över och genom sig tycker jag det såg ut som, trasslade in flytetygen i både det ena och andra men jäklar i havet (!), jag tror han kommer fixa det här till sommaren!

Ikväll ska han på filmkväll hos tjejkompisar. Lite orolig var han... "Tänk om det blir en tjejfilm ..." Nu hade jag viss förhandsinformation om filmvalet, Alice i Underlandet - den läskiga varianten. Just de sista tre orden avgjorde saken. Då var det okej.

"Vad tror du de önskar sig i present då?" frågade jag.
"Äh, Barbisar... My Little Pony... Du vet, sånt där som tjejer gillar..."

När jag, sådär politiskt korrekt, upplyste min könsdiskriminerande åttaåring om att tjejerna kanske vill ha Backugan eller Transformers skrattade han rått och undrade stilla vilken värld jag levt i under sista åtta åren.

Alla genusneutrala föräldrar som, till motsats till mig då tydligen, gör rätt; vad ska jag göra nu då?

Mina söner (förlåt, BARN) har vuxit upp med dockor, leksaksspisar, röda vinteroveraller med blommor och sängarna fulla med gosedjur i kombination med Star Wars-lego, Transformers och bilar. Ändå blir det så fel!

Ska jag förskjuta honom, skaffa en ny "hen" och börja om från början? En av fyra "rätta" barn är ju bättre än ingen alls...

Fast ärligt talat - jag tror jag skulle välja att göra likadant en gång till. Låta även det barnet få utvecklas som den individ hen är.

Väckte lillfisen idag. Stor dag! SIMSKOLEDAG!!

"Har du packat grejerna mamma?"

"Japp!"

"Har du packat mufflorna?"

"Näpp! Du behöver inte dem, allt du ska ha finns där."

"Åh, bra. Glöm inte att ta med nån mat till mig!" (utlovat eftersom vi åker direkt från fritids).

"Nä, jag fixar det!"

"Det är långt till Växjö...."

"Växjö?"

"Ja. Du sa ju att simskolan låg i Växjö..."

"Va? Jag har inte sagt ett ORD om Växjö! Vi ska inte till Växjö..."

"Men åååååhhhh...."   

Plötsligt försvann hela glädjen med simskola. Den som av någon anledning i Lillfisens huvud flyttats till äventyrsbadet i Växjö.

Bäst jag köper med mig något riktigt gott åt honom att äta på väg till badbaljan på Möre hotell... En utmärkt badbalja förvisso, men något äventyrsbad är det ju inte direkt.

Det är ganska kallt ute. Jag är lite bekymrad över mina fina blommor jag köpte förra veckan och som jag inte vågat sätta ut i krukor än. Lejongap, vitasmåblommorochsmågrönablad, rosaklockormedgrönablad och nån annan sort. Fuchsica? eller något liknande...?

I alla fall!

Jag var lite rädd nu för jag tyckte kylan bet lite i kinderna när jag var ute så jag har släpat in alla blommor till köksbordet. Det vore ju trist om de frös ihjäl innan de ens hamnat i rabatten!  Nu sitter jag här och passar lite på dem... Tycker det ser ut som ett par är lite hängiga, så jag plockar lite på dem, talar lite med dem och pysslar på.

Men nu blev jag lite osäker - vad ska jag göra av dem inatt? Bör jag bädda in dem i filtar och ställa dem vid elementet? Eller ska jag helt enkelt ta med dem upp i sovrummet och ha dem i makens säng?

Jag inser vikten av god utbildning. Naturligtvis vill jag att mina barn ska ha den bästa - man kan aldrig få för mycket kunskap.   

Stofisen har sin väg klar, Mellanfisen vet vilken väg han vill gå och nu är det dags att lägga upp plattformar för Lillfisen.

Jag har länge letat efter rätt skola för Lillfisen. Jag vill att han ska klara sig flytande genom livet, att han aldrig ska bli rädd för att sjunka. Det har inte varit lätt - oftast är det lång kö och väntetid innan man får plats. Dessutom måste lektionerna vara förlagda så att jag som förälder har möjlighet att skjutsa dit min arvinge. Många gånger kan man ju välja kommunalt alternativ, men i vår kommun har jag inte hittat något som passar. Det fick bli den privata vägen. Dyrt men intensivt och förhoppningsvis givande...

Nu är det äntligen klart! Mailet plingade i inboxen idag - han har fått tid två kvällar i veckan!! Jag är såååååå glaaaad!!! Han kommer aldrig behöva skämmas över bristande kunskaper! Sen förutsätter jag att han kommer få både utmärkelser och diplom som bevis på sina färdigheter.  

Lite vemodigt känns det ändå - varje liten nyförvärvad kunskap innebär ytterligare ett kliv på självständighetens väg... *snyft* Men det är väl så det ska vara.

Nu är det hans tur. Nu ska det dags för omvälvande händelser i Lillfisens liv!

På torsdag börjar han simskolan!!!   

Jag är som bekant inte en vän av rutiner, ordning och repriser. Jag vill ha omväxling, stora utrymmen och massor av oförutsägbara happenings!

Alltså borde jag ju gilla det här vädret - ömsom sol, snö, drivis, hagel och högsommar. Konstaterar förvånat att nä. Det gör jag inte.

Måhända är det en mognadsprocess jag genomgått, måhända är det helt enkelt för mycket även för mig. Jag vet inte, jag vet bara att jag *ogillar.*

Dagen har gått i praktikant-anda; måste säga att det är en vansinnigt duktig praktikant jag fått! Inga långa förklaringar eller demonstrationer krävs, bara "gör si och gör så för att det och det skall hända", hon gör och allt händer som det ska. *Gillar!*

Igår ringdes det också till Skatteverket. 27 minuters väntetid. "Hej, jag heter och jag behöver..." "Nä, det går inte, vi kan inte skicka, du får skriva ut från nätet. Om du HAR nät?" "Nä, har jag inte". Det är klart jag har internet, men jag blir så vansinnigt sur när allt bygger på att man MÅSTE ha det för att få en sketen blankett så jag demonsterar i vanlig ordning. På mitt eget sätt.

"Nähä... Nääää... Hm... Jaaa, nämen då vet jag inte..."

Grejen är att de har kunnat skicka efterfrågat papper vartenda år men nu plötsligt är det omöjligt?? *Ogillar!*

Idag ringde en försäljare från Comhem till jobbet. De har ringt varenda dag i flera veckor och säger "Hej, jag heter och ringer från Comhem, jag söker Kalle (chefen)." "Nä, han är ute och jobbar" svarar jag, samma harang varje gång. "Okej, men då återkommer vi" säger Comhem. "Gör ni det" säger jag och lägger på.

Sådär håller vi på! Utom idag... Idag ringde de från Comhem och sa "Hallå?" när jag svarade. "Ja, hallå hallå" sa jag. "Jag vill tala med Kalle". "Nä, han är ute och jobbar." "Ha, tack då" klick. *Ogillar.*

Hahahhaaaa - jag tror de börjar bli sura!! Jag tänker vänta ut dem. Bara vägrar tala om att det är totalt meningslöst att de ringer det numret för chefen är inte tillgänglig på kontoret. Han är ute och kör brädor eller vad han nu gör. Bara vägrar tala om att de lägger MASSOR av tid och energi på att söka en chef som de inte kommer få tag på för att sälja något som de aldrig kommer får sälja.

Ha - telefonförsäljare. Där fick ni! *Gillar!*

Japp - nu har vi levt livets glada dagar med svala roséviner, solbränna, kortbyxor och sandaler. Det var det!

Idag vaknade vi till en värld vi faktiskt känner igen - den snötyngda. Den vita, rena, klara.

Hunden gick ut på trappan, sniffade lite med nosen i luften, vände och gick in... Jag följde efter.

Lillfisen stod lutat mot väggen som en trasdocka medan jag for runt och letade vinterjacka, mössa, vantar och varma skor. Blev lite orolig ett tag - han kan väl inte hamnat i vinterdepression ungstackarn?

Körde till jobbet, långsamt för att inte få sladd, med en temperaturmätare som vägrade gå över fyra grader.

Kan inte låta bli att fundera över mina blomkrukor jag var och köpte igår. Förvisso var jag förutseende nog att inte sätta ut dem, inte med blommor i åtminstone, men hur länge ska jag vänta?

Har lärt mig nu att det jag planterat i mina tidigare krukor är någon form av bombyxor... Byxbommar? Buxblommor? Äh, gröna små träd typ.

Klarar de snöoväder tro?

Tänkte vårpimpa lite här på bloggen och så blev det såhär... *sucka*

Aja, får va så nu, ska fixa till det sen. Nån gång.

Å nu har de skjutit Bin Laden! Och nu...? Nu upphör alla terroristattacker? Nu blir världen en bättre plats att leva på? Nu lever vi lyckliga i alla våra dagar? Tja, inte vet jag. Det kanske det blir!

Världen är kanske en bättre plats utan honom, precis som den hade varit utan Hitler, Stalin, Ceauşescu, Moussolini, Mubarak och Patrik. Patrik var urjävlig mot mig när jag gick i skolan. Det fanns gånger när jag önskade att jag hade haft en USA-styrka som kunde landat med helikopter i hans trädgård och skjutit honom på den tiden!

Nu hade jag inte det... Fast jag tycker fortfarande väldigt illa om honom, trots att det är 35 år sedan. Trots att jag vet att han var en idiot som inte visste bättre hoppas jag än idag att han har kroniskt ryggskott och tandvärk. Japp - nu tycker ni jag är grym och elak, inte sant? Han kanske har vuxit upp till en trevlig, flintskallig, lönnfet medelålders gubbe levandes ett normalt Svensson-liv och jag kanske borde tänka om? Men si - djupt rotat illatyckande sitter där det sitter. Och då kan man ju bara föreställa sig vad djupt rotat hat för med sig. För där går gränsen - hat har jag nog aldrig känt. Tror jag. Måhända är det därför mitt moraliska nervcentra lite halvhjärtat försöker indikera "fel" någonstans?

Jag minns vilket liv det var när man i TV visade en jublande muslimsk kvinna efter 11 september. Det visade sig förvissa sedermera vara fejkat, hon jublade inte alls åt flygplanen i World Trade Center, men innan den sanningen kom fram rasades det i västvärlden.

Nu jublade och sprutade man champagne utanför Vita Huset när beskedet om Bin Ladens undergång blev officiell. Undrar hur många små-Bin Laden som rasar nu...

Aja, jag vet - det var han som började! Han mördade tusentals oskyldiga människor. Han var en gris. Han ville att hela världen skulle tycka och tänka som han och gör den inte det så är det fritt fram att ta kål på alla oliktänkande.

USA däremot, de vill ju bara att världen ska bli god! Att alla ska bli goda kristna människor som mördar i Guds namn istället för i Allahs! Att alla ska få tänka och tycka som de vill - så länge de inte tycker och tänker som Bin Laden alltså. Tänker man så ska man dö.

En amerikans militär i högt uppsatt position uttalade när jakten på Bin Laden började något i stil med: "God may have mercy on you - but we won´t".

Jag tycker världen är en ganska otäck plats. Även utan Bin Laden...