Jorå, jag VET att Skype finns och har funnits sedan hjulet uppfanns ungefär. För en sådär åtta år sedan använde jag och mina kära bröder det ganska frekvent. Sen hände nåt, jag vet inte vad... Antagligen var det MSN som tog över, för av någon anledning slutade jag som Skype-användare.

Nu har jag dammat av begreppet och installerat det igen. För man kan nämligen Skajpa med Afrika!

Den afrikaförlorade sonen som jag trodde skulle försvinna in i en bambuhydda med stampad jordgolv sitter numera här hos mig vid köksbordet och berättar spännande saker om ett spännande land!

Min inre syn innefattande (nä, jag har inga fördomar. Inga what so ever!!) älskad son utkastad till hungriga lejon på en dammig savann är aningen modifierad. Numera innefattar den mer en älskad son i lyxig villa med stor trädgård, betjänter och internet och berättar om lagad mat, egen chaufför och städerska...

Nåja. Smekmånaden är väl snart över - han ska ut på fältet och börja jobba nästa vecka.

Annars består livet mest av jobb, möten, möten, jobb och ett och annat möte. Det är mycket på gång i bygden nu - spännande, roligt och ovisst. Lite blodsmak i munnen har ingen dött av, men det är ganska skönt när det är klart. Älskar intensiva projekt som gör det okej att gnälla över att man har mycket att göra! Mhm, men jag har aldrig sagt att jag är som man ska.

Å nu - nu är det dags att sova lite! Imön är det fredag *vågen*

Torsdagar - denna i mitt tycke fullkomligt onödiga dag...

Vi lägger ner den helt enkelt! Jag menar, en dag mellan onsdag och fredag är ju bara en meningslös transportsträcka till helgen. Tråkig transportsträcka dessutom.

Måndagar måste finnas. Det blir ingen bra vecka utan måndagsångest. Vi måste ha svart för att se rött.

Tisdagar är okej, hur det än är så måste vi ju ha nån dag i veckan där vi levererar och presterar.

Onsdagar - mitten av veckan; snart är den slut! Snart är det helg, planering och förberedelse. Dagen då det går att skönja ljuset i tunneln. Bra dag, den gör mig glad och positiv. Men... nästa dag jag vaknar är det BARA torsdag...

En hel dag kvar innan fredag.

Jag hittar massa konstiga hårstrån på ställen där de inte ska vara. Jag hittar däremot inte min pincett. Dålig kombination.

Hade aldrig hänt om det inte varit torsdag...

Jo, mitt gröna hår då...

"Har ni schampoo som tar bort metall ur håret?" frågade jag på Kicks. Tjejen hämtade Björn Axén Silverschampoo å balsam (redan berättat jag vet), jag betalade 260 spänn (har inte kommit över det än) och åkte hem.

Maken, som är en väldigt bra make, passade på att fråga frisören när han var och klippte sig. "Ska hon HA Silverschampoo...?"

Frissan ropade "Näjnäjnääääj" och skickade med honom en flaska Schampoo mot grönt hår. 99 spänn, katching.

Nu är det ju inte bara hårfärgen som är bedrövlig, statusen på håret i övrigt är inte precis top notch efter en sommars tvagning i hårdmetall och obefintligt PH-värde. Försök kamma ut en näve stålull så förstår du vad jag menar.

Alltså - akutsamtal till frissan. Första bästa som hade tid. "Klipp mig!" skrek jag. Frisören slet och drog, skakade på huvudet... "Jag måste nog ta en bit..." mumlade hon tyst för sig själv. "BRA bit..."

"Klippa av skiten" sa jag.

Så hon gjorde det.

"Kan jag färga om det?" frågade jag med bästa I-or-deppiga tonläge när jag såg hur de ljusfärgade tussarna dalade ner mot golvet och gav fritt spelrum åt det mer råttfärgade.

"Mja... det kan bli en kemisk reation, börja ryka och allt gå av..." sa hon. "Inte så bra..."

Suck. Betalade 400 spänn, beställde ny klipptid om sex veckor och gick ut i den grådassiga, halvregniga måndagen igen.

759:-... Det är vad det kostar att bli av med grönt hår. Ja - och då har jag inte räknat in de tvåtusenfemhundra för ny filtreringsmassa till brunnen.

Tjoho...

Storsonen och hans resesällskap har nu landat i Llilongwe och - förhoppningsvis - hämtats upp av Mr Allasar som skall vara deras guardian angel under kommande månader.

Sonen ringde halv sju i morse för att meddela att han befann sig i Nairobi, att han inte sovit mer än en timme på hela natten och att det var 15 grader och mycket folk. Ungefär så.

Själv har jag suttit och hoppat mellan olika flygplatser på nätet för att se Departures och Arrivals här och där och visste redan att han hade landat. Haha, jag har full koll! Det hände ju inte så mycket mellan sidan Schiphol och Nairobi eftersom trippen tog hela natten så jag ägnade mig åt att fascinerat läsa om olika flygdestinationer; Mwansa, Bujumbura och Mumbai t ex.

Jag är egentligen ingen hönsmamma. Inte är jag heller speciellt orolig för sonens välbefinnande i Afrika. Jag vet att han klarar sig alldeles utmärkt - shit, det är ju jag som lärt honom! Släppa taget är inte heller något problem, det gjorde jag redan när han gick på gymnasiet. Han flyttade hemifrån då och har inte flyttat hem sen dess.

Men det är första gången i mitt liv som någon jag älskar över allt annat är ifrån mig under så lång tid. Så långt bort. Jag gillar inte good byes - har dåliga erfarenheter. Gillar att ha mina nära och kära på lagomt avstånd. Afrika är o-lagomt...

Fast jag är stolt över honom. Att han gör den här grejen. Tycker det är lite coolt!   

"Vi gör en fikakorg och cyklar ner till Dackes grotta och skiter i alla måsten" sa maken.

Själv satt jag rakt upp och ner på trappan, deppade över brist på ork och entusiasm, saknade storsonen som snart är framme i Nairobi och var jävligt trött på att vara yr i huvudet.

"Okej" sa jag och uppbådade obefintlig kraft och reste mig.

Fikakorgsfix, cykelpumpning, klädanpassning och iväg.

Efter ca 150 meter exploderade makens bakdäck...

Jag var nära att kasta mig på marken, fullkomligt övertygad om att jag blev skjuten av någon vilsekommen galning med bazooka. Det lät ungefär så.

Lån av annan cykel, fix och trix och så ett nytt försök.

300 meter till kom vi innan Lillfisen ansåg att en vätskepaus var av livsavgörande tvång.

500 meter. Lillfisen var tvungen att klia sig ögat.

Men vi trampade på i behaglig takt. Solen lyste över mitt gröna hår och ljumma vindar fläktade mot bara ben och armar. Vi kom fram till skylten: "Dackes grotta, 400 meter". (Obs. Detta är inte samma grotta som vi inspekterade under semestern utan en ANNAN Dackes grotta. Förmodligen hans sommargrotta. Dacke investerade tydligen i ett antal fastigheter under sin livstid... Jag misstänker rena fastighetsspekulationer!)

Nu fick vi gå en bit rätt in i skogen, det var lerigt och oländigt. Vi gick och gick och gick.

Inte för att jag har varit scout eller så, men - när oranga markeringar som visar vart man ska gå tar slut tror jag alltid att man är på fel väg. Även när maken hojtar att "det ÄR ju en stig här, klart vi är rätt!". Jag är väl misstänksam eller något, men kan jag hjälpa det? Nä!

Så jag lät maken trava på där på hans stig medan jag tog barnen med mig och vände om. För att hitta grottan! Halvvägs tillbaka. Utmärkt med en orange prick som vi missat i under vår framfart.

Vi hade i alla fall vänligheten att ropa på honom. Inte så högt kanske, för vi tänkte att han kunde väl gå där då... Han hörde oss i alla fall och vände.

Sen kollade vi in grottan fast bara från utsidan. Det var mörkt, lite spooky och inte alltför inbjudande att krypa in så vi nöjde oss där.  Vi kravlade och klättrade mödosamt upp på den jättelika stenen som utgjorde grottans tak och skulle fika. Tre sekunder senare så hasade och kasade vi oss ner igen, för det a) lutade för mycket, b) var för mycket mygg och c) var för hårt underlag att sitta på.

Vi gick tillbaka hela vägen, satte oss vid vägkanten och fikade.

"Visst är det mysigt i alla fall" sa vi till Lillfisen.

"Nä. Å jag känner hur livet är på väg att rinna ur mig" svarar han.

Efter att ha återfått talförmågan frågar vi, good parents som vi är, vad han... öh... menade...

"Jamen du ser väl själv! Alla mygg som suger ut blodet ur mig!"

Sen cyklade vi hem.

Fast... halvvägs hem dumpade vi Lillfisens cykel i diket för senare avhämtning. Sen åkte han på pappas pakethållare sista biten.

Det är jobbigt att cykla långt när man är liten och man har förlorat väldigt mycket blod...

Jo, Lillfisen fick en Pokemontidning på semestern. I tidningen låg ett prenumerationserbjudande; SMS:a en kod hit och dit och ta del av erbjudande yadayada...

Så - jag gjorde det. Jag skickade ett SMS med koden och fick svar blixtsnabbt; vi måste ha adressuppgifter så vi vet vart tidningen skall skickas...

Hoppsan - tänkte inte på det... Sorry. Skickade ett nytt SMS med efterfrågade uppgifter.

Detta var någon gång under V31, d v s första veckan i augusti. Nästa nummer skulle komma ut den 23 augusti.

Fick vi någon tidning? Nope.

Mailade Egmont 25 augusti. "Hallå, får vi nån tidning eller...?"

Har jag fått något svar på mitt mail? Nope.

Har jag fått någon tidning? Nope.

Mailade igen den 30 augusti. "FÅR vi någon TIDNING eller va? VA???"

Fick jag något svar? Nä.

Tidning? Nä.

Gick in på deras egen hemsida och använde deras kontaktforumlär. "JAG HAR MAILAT TVÅ GÅNGER, KAN NI GE MIG ETT BESKEEEEEED????"

Fick en autobekräftelse att jag "via deras kontaktsida skickat dem ett mail."

Nejdå, det är inte livsviktigt. Det är inte avgörande för varken min eller Lillfisens existens på något vis. Men sedan första SMS:et skickades har sonen sprungit och kollat brevlådan varje dag! "Den kommer inte förrän den 23 augusti" har jag förklarat. Lillfisen ringade in datumet i sin almanacka...

Att ett företag som Egmont Kärnan AB inte kan bemöda sig med att besvara ett mail är jäääävligt irriterande...

De borde ta lärdom av ICA-förlaget. Där snackar vi service på högsta nivå!

Det är okej för mig som förälder att säga; om du inte städar ditt rum så får du ingen månadspeng!

Det är tydligen okej för mig som kvinna att säga att "om du inte hjälper till att diska, damma och skura golv så får du inte ligga". http://www.aftonbladet.se/wendela/article13552522.ab

Varför i jösse namn ska jag använda sex som morötter och piska för att få min man att utföra sysslor för att jag - tydligen - tycker att de är tråkiga? Och medan vi står där och diskar och putsar fifty-fifty; vem ska sätta upp takskivorna, såga taklister och byta klippbordet på åkgräsklipparen? Jag???? Näver!

Vi vänder på steken.

"Om du sätter upp lika många gipsskivor som jag ikväll så lovar jag att vi ska leka Ryska Posten sen" säger en äkta make.

Någonstans känner jag att det blir fel... För hushållssysslor ska delas lika, annars blir det inget ligga. Vi skiter i vem som kan vad och vem som är bäst på vilket - nu är vi politiskt korrekta! Och jag tappar liksom tråden, för jag kan inte se var liggandet kommer in i bilden. Vad har min kärlek till min man med disken att göra? Skulle jag älska honom MER för att han diskar än för att han byter startmotor på min bil då eller vaddå?

Men det är väl inte meningen att jag ska förstå kanske... Jag är ju felprogrammerad sedan barnsben; min mamma lät mig ha rosa kläder och leka med Barbie. Jag är inföst i en hopplös kvinnofålla, inlåst i ett hörn och begriper inte bättre.

Det enda jag begriper är att om jag ska sätta upp innertak och bygga garderober medan mannen diskar så blir det ingen Ryska Posten ändå - jag kommer nämligen inte orka och hans lust har spolats ner med diskvattnet. För varför skulle han bli mer på av att diska än jag?

Om man tar upp kött ur frysen - hur ska man då veta hur länge det kan ligga i kylen innan det blir dåligt???

Ponera att man fryser in det en vecka innan utgångsdatum. Håller det liksom en vecka i kylen efter upptining då? Får man tiden "tillgodo" liksom...? Eller har den veckan passerat med råge och måste man då slänga biffen i stekpannan innan den hunnit tina ordentligt typ?

Alla säger alltid "lukta o smaaaaka, luuuukta och smaaaaka" men om det luktar illa så är det ju för sent!! Jag vill veta INNAN jag luktar att det är okej!

Sen undrar jag - om jag köper ett Silverschampoo från Björn Axén för halva lönen och paketet innehåller plasthandskar och varningstexter; "får du detta vårdande schampoo på huden så skölj och tvätta med tvål" - kan man använda det när man duschar då?

Jag vet inte om jag gör fel, men tvättar jag håret i duschen så brukar hela jag bli full av schampoo... Fräter det stora hål i ryggen och på benen på mig då? Och tänk om det rinner ner över rumpan...   

"SOS, vad är det som har hänt?"

"Asså, jag har fått Silverschampoo i rumpan, det rann liksom ner när jag tvättade håret...."

"Vi skickar en ambulans!! Ta det lugnt... den är på väg. Var sa du att du bodde sa du? Aha... Nämen du vet, dit hittar vi inte. Har du någon bidé? Nähä... Nä, jag är ledsen, inget vi kan göra... Jag skickar en bårbil, den kommer på lördag klockan tre. Blir du bättre innan dess så ring. Vi debiterar avgift för bårbilar som inte bokas av minst 12 timmar i förväg!"

Sen tycker jag ABSOLUT inte att man ska lagstadga om delad föräldraledighet för det ska varje föräldrapar bestämma själva och jag förstår inte varför det är okej för kvinnor att öppet klaga, gnälla och sexstrejka när männen inte diskar, tvättar och städar men inte tvärtom - det är okej för kvinnor att neka sätta upp gipsskivor, tvätta bilen och laga gräsklipparen för "vi har så mycket med maten, barnens matsäckar och möten med Kvinnoklubben". Det är t o m helt okej för kvinnor att skriva krönikor om saken. Jag undrar vad som hänt om det var tvärtom?

Jo, just det - en sak till!

Jag tänker på att det är ganska fånigt när människor hävdar en uppfattning och lägger till " och det står jag för" eller "och det är jag stolt över".

"Var står du i politiken då?

"Jag röstar på den gula sida och det står jag för!"

Jag menar - har du tagit ställning så förutsätter jag att du står för det, lägg ner tillägget. Vem är det du försöker övertyga?

Eller som radiointervjun jag hörde - jag tror det var ett av MP:s språkrör, vill vara tydlig med att jag inte är säker - där intervjuaren frågar;

"Är du feminist?"

"Ja, jag är feminist och det är jag stolt över!"

Jag menar - vaffan?? Är det inte sånt som "goes without saying"? Vad skulle han annars vara? Ångestladdad? Skämmig? Jag förutsätter väl att han inte skäms... I mina öron låter det som en människa som läst hur det ska vara, är livrädd för att inte vara PK och har ett otroooligt behov av att bekräfta för sig själv hur många texter han läst in. Min beundran sjunker - om jag hade någon innan alltså - till minus två.

Människor som kan uttrycka sina åsikter som en självklarhet  går hem hos mig, vare sig jag delar dem eller inte. Slutklämmen "å det står jag för" minimerar vad som än sas innan. Fram till dess var det självklart - ända tills slutklämmen kom...

Oavsett vad jag tycker, känner, står för eller förkastar så känner jag aldrig "stolthet" över ett ställningstagande. Jag är, precis som alla andra, påverkad av vad andra säger, tycker och tänker och i kombination av det och min magkänsla kan jag tycka och tänka. Är det något att vara "stolt" över? Jag menar, skulle jag skämmas för vad jag tycker så hade jag väl inte tyckt så? Eller...?

Prestationer - absolut.

Resultat - självklart.

Min hembygd - om!

Mina barn - men skojar´u???

Jaaaa... det är väl sånt jag tänker på när jag är ensammen hemma och maken är på konferens...