Jag är ju väldigt lyckligt lottad som har en häst fast jag egentligen inte har någon häst alls. Avbytare kanske man kan säga?

Ibland ramlar liksom lyckliga omständigheter över människor sådär bara, och nån gång ibland är det jag som står ivägen när det händer. Som när en häst behöver en stödryttare t ex.

Nu har jag precis kommit hem från en sån där magisk ridtur igen, med bleka, nedåtgående solstrålar som silar mellan träden, en totalt knäpptyst skog som bara fylls med knarrande från sadel och hovklapper och en häst som uppfört sig - nåja, allt är relativt - ska vi säga acceptabelt?

Sådana ridturer är så otroligt avkopplande, man tänker och funderar över allt mellan födsel och död medan man njuter ohejdat av omgivning och sällskap.

Funderade idag på hur ofta man egentligen uttrycker sitt missnöje till allt och alla, men hur sällan man gör tvärtom - talar om de positiva sakerna i ens liv. Hänger det ihop med Jantelagen på något vis tro?

Jag menar, i möten med andra människor börjar man ju sällan med att tala om hur jävla BRA allting är, eller hur?

"Hej, hur är läget? Själv har vi det toppen, det går jättebra för barnen i skolan, jag trivs otroligt bra med livet och jag har ett vansinnigt roligt jobb, maken är beundransvärd och vi har det verligen bra. Nästa månad blir en jättebra ekonomisk månad för vi har inte alls så mycket räkningar som vi brukar! Visst är det härligt när vårförkylningarna börjar släppa, våren är i antågande och snart är det semester. Våra politiker fattar en del konstiga beslut, absolut, men vi lever i en kommun som erbjuder allt från hav till skog och lantbruk däremellan, hur många har det så bra?"

Hur ofta gör man så?

Nä, det blir väl mer;

"Hej, hur är läget? Jorå, här är det bra, ungarna har varit genomförkylda i flera veckor och nu är det ju pollentider så det kanske är det, jobbet är segt och fan snart är det måndag igen... Vad är det nu för idiotiska beslut de fattar, våra kära politiker, det går åt helsike med allting i den här kommunen, suck vad trist det är att planera middag varje dag, ungarna bråkar hela tiden och hunden är en bitch. Jag är mördande trött och hinner aldrig det jag vill, jag vill ha mer tid för sånt som är roligt men hinner inte och maken är sur för att jag sitter för mycket vid datorn."

KAN det vara så att man använder sig av alla negationer enkom för att få höra att även andra har det trist, för att man ska kunna gå hem och vara lite nöjd utan att låssas om det?

"Ja, nog för att vi har det eländigt men Kajsa och Knut - de har det värre! Jisses vad eländigt de har... Deras ungar får minsann IG i varenda ämne missköter skolan kapitalt, dessutom har de börjat med äktenskapsterapi; tror de har en väldigt dålig relation. Hörde dessutom att Knut kört sönder bilen och de har inte råd att köpa en ny, ack ack ack. Tur vi har en Spykersaab som håller i alla väder du, de skulle satsat på en sån istället för den där japanaren..."

Men så kan det väl inte vara? Inte är man väl generellt missunnsam eller avundsjuk på människor som mår bra och har ett väldigt bra liv? Nej, det är man naturligtvis inte. Bara de inte talar om det!

Jag är en väldigt gnällig människa. Egentligen är jag mycket nöjd och tillfreds med det mesta, men ujujuj vad jag kan gnälla. Fast jag tror (hoppas) att de flesta genomskådar mig, för jag är nog för det mesta ganska glad. Det är man nog inte om livet är ett enda elände. Och oftast gnäller jag med glimten i ögat...

Ni ser - en ridtur kan få en att fundera över de mest märkliga ting!

Få sen nu... tisdag... jobbat häcken av mig... ledig imorron...  Hur förbereda sig?

Jo;

Make på möte. Check.
Barn i sängen. Check.

Fotbad upphällt. Check.

Ansiktsmask på. Check.

Håret i inpackning. Check.

Bra film i DVD´n. Check.

Mhm.

Tror jag är redo.

Nääääääeeeeej!!! Glömde nästan!   

Selvarossa Salice Salentino.

Upphällt. Check...   

Aaaahhhhh.... Imorron ska jag rida, ujujuj vad jag ska rida!

Have a nice evening folks!   

Satt och slängde dystra blickar över min lika dystra "trädgård" igår.

Jisses.

I min bild, den jag har på insidan av ögonlocken, är jag i besittning av en fullkomligt av blommor exploderande trädgård! Hela huset är inramat i blommor i alla färger, storlekar och modeller - krukor, plantor, buskar, name it!

Öppnar jag ögonlocken är det kanske inte riktigt så det ser ut...   

Där är två land med massa gröna strån, ett land med fyra lökblommor av något slag och sen... Sen är det inte så mycket mer. Björkar och buskar, men fråga mig inte VAD för buskar.

Jag kan INGENTING om sånt här! Nada! Nothing! Varje gång jag kan skilja en tulpan från en vitsippa blir jag lika glad.

Tro inte att jag inte försökt. Jag har hyllmetrar med handböcker om hur att anlägga trädgård, blomböcker och t o m nån liten "Våra krukväxter"! Jag läser och läser: buskar som blommar på fjolårsskotten bör beskäras si och så och yadayadayada.

Vad är en buske som blommar på fjolårsskotten?????? Hur vet man vilka skott den blommar på?

Min jättejätteunderbara granne gav mig en uppgrävd buske som hon sa jag kunde dela i flera små och plantera ut. Jag ska ge mig på det imorron tänkte jag, fast nu har jag glömt vad det var för buskar.

Jag har tydliga anvisningar om hur man anlägger en rabatt som blommar hela sommaren. Höga växter bak och låga fram. Men vad ska man ha för blommor då?????

Förra året var jag wild´n crazy och köpte färdiga plantor, grävde gropar och arrangerade i prydliga rader. Åh, det var så fint så! Har ingen aning om vad det var för blommor men de var röda och gula och orange. Olika modeller.

Sen kom sniglarna och åt upp alltihop och jag gick in och deppade.

Deppar lite nu med. Att behöva gå en hel sommar och blunda för att få en blommig trädgård känns inte optimalt...

Alla vet hur det ser ut i familjer med barn i skolan. Första åren är köksväggar och kylskåp helt överbelamrade med teckningar på huvudfotingar, färgade prickar och streck. Sen utvecklas teckningarna till a) stugor, äppelträd och prinsessor eller b) mördarrobotar med blodiga vapen, allt efter hobbies och intressen.

Sen... Sen börjar det. Skapandet. När de små liven upptäcker att skapande är mer än papper och filtpennor. När de upptäcker kartonger, limpistoler och piprensare. När de kommer hem med landskap, akvareller och möbler till gosedjuren.

Slöjden introduceras och hela källare fylls med plankor med spikar, svarvade gubbar och ihopsnörda tygstycken. Långa, långa tre cm breda virkade halsdukar med hål i. Barn som ser förebrående på en och iskallt förkunnar att det man trodde var en jäääättefiiiiin grytlapp är en bordsduk avsedd till bordet i finrummet. Slutligen brukar det hela utmynna i riktigt tjusiga saker faktiskt! Skåp, ljusstakar och hyllor.

Och man älskar allting de släpar hem. Man förundras, man berömmer och man frågar sig själv; "vad månne det bliva av detta mitt barn? En Hydman-Vallien? Rembrandt? Chagall? Bruno Mathsson?"

Tja. Eller helt sonika en arbetslös ekonom utan större framtidsutsikter!

"Älskling, du FÅR inte släpa hem stenar och pinnar i jackfickorna! Det förstör dina kläder, det förstör tvättmaskinen och dessutom HAR vi redan massor av sten och pinnar hemma, vi behöver inte mer. Lek med dina leksaker för hundramiljarder kronor, du vet, de där som du aldrig leker med och som är så trååååååkiga men som ändå alltid ligger slängda över hela huset? Okej. Inga mer stenar, pinnar eller glasbitar i fickorna nu, lova mig det!"   

"Nänädå, ska inte då...."

"Det är farligt också, du kan skära dig på glasbitar och vassa skärvor..."

'suckar' "Jajaaaa, ska inte..."

Med tanke på dagens fickskörd ska jag komma ihåg att inkludera även byxfickor i det löftet... Detta var bara från EN byxficka.   

Som jag nämnt tidigare har jag kommit på kant med min plånbok vad gäller utemöbler till altanen. Man skulle kunna säga att jag är på kant med det mesta vad gäller dessa jäkla möbler, för ska jag vara helt ärlig har jag inte ens hittat det jag verkligen vill ha än heller...

Nåväl. Tanken på en hel säsong utan möbler ter sig än tristare än tanken på omedgörliga plånböcker, så jag funderade lite. Å så fick jag en idé! Efter lite botaniserande i uthus och källarförråd, lite släpande, putsande och torkande så tror jag mig ha hittat en lösning som gör att jag slipper konfrontera plånboken och dessutom kan lägga ner mitt idoga letande!

För faktum är att jag tror jag kan leva med detta under kommande säsong;

Lite mer blommor ska till, men annars - överlevnadsbart som sagt.

För att bli fullkomligt övertygad provades lösningen med följande attribut:

Det blev ungefär såhär:

Och jorå - det funkar!

Saknade vissa invanda sommarljud bara, men med hjälp av mellanfisens insats fixades även det!

Såååå. Vill ni mig något så återfinns jag på min altan, lyssnandes till det rofyllda ljudet av fontänplask!

Jorå, så atte...

"Mammaaaa, får vi popcorn?"

"Nä, gå å städa ditt rum..."

 "Mammaaaa, får vi glass?"

"Nä, gå å städa ditt rum..."

 "Mammaaaa, är marängerna färdiga?"

"Nä,gå å städa ditt rum..."
"Mammaaaa, får vi kolla TV nu?"

"Nä, gå å städa ditt rum..."

"Mammaaaaa, storebror är dum, vi får inte våra...."

"Har du städat ditt rum?"

"Nä..."

"Mammaaaa...."

(Din mamma bor inte här, hon befinner sig på Heklafjällkur och har just nu ett utbrott och spottar aska över hela Europa och kan därför inte ta sig hem, förmodligen aldrig mer för hennes utbrott kommer räcka till du blir pensionär)

"Ja. Älskling. Vad. Vill. Du?"

"Ha glass, popcorn och maränger..."

"Okej."