...är det enda ord som beskriver tillvaron för närvarande...

Sjuk son. Sjuk själv. Sjuka öron. Sjuka halsar.

Jag längtar till mitt skrivbord, mina pappershögar och till hästen.

Fan, jag hatar att vara sjuk... 

Även om jag känner att jag nog kommer överleva den här förkylningsåkomman i en förlängning, fick jag stanna hemma från jobbet idag. Mot mina principer, men ibland får man se sig besegrad - om än av något som är så litet som ett icke för ögat synligt virus.

Nu ska jag inte ligga på sofflocket bara för det, jag har massor med jobb hemma och kan nog prestera lite i alla fall. Om en stund. Eller två. När jag känner mig bättre.

Barnen tillbaka till skolan idag då, efter ett långt påsklov. Vet inte vad det är för fel på mina ungar, men den ena var uppe och studsade klockan fem (!) och den andra klockan sex. Det är ju väldigt bra i och för sig, men kanske lite onödigt tidigt...

Nåja, det innebär ju förhoppningsvis att de är trötta som gnuer ikväll och faktiskt kan somna! Kanske.

Nä, lite snytning och lite alvedon nu, sen jäklar... orkar jag kanske släpa mig till soffan!   

Jahaja, nu tittar lilla solen fram igen. Och då, minsann, då ska alla människor vara glada, vara utomhus och aktiva. Normalt sett är det helt okej även för mig. Men...

Jag är snuvig, huvudet som en boll, rösten borta och luftrören igenkorkade. Jag är med andra ord för-kyyyyld. Lever i en burk. Och hur roligt är det med gassande sol när man är förkyld, jag bara undrar? Nä, precis. Inte alls.   Dessutom ska man aktivera sig! Va? Har man inte aktiverat sig på hela vintern så krävs det lite uppvärmning först! Man får ta det med baby-steps, annars får kroppen en chock!

Räfsande, grävande, rensande, utomhusstädning, stolsdynsinventering - sånt tar på krafterna. Framför allt när såren under näsan gör att man helst borde sitta på hela ryggen med ett klurigt korsord.

Nåja. Det kunde väl varit värre.

För även jag kan faktiskt uppskatta aktiviterna som pågår runt omkring mig, fast jag är sur och grinig.

Och det finns faktiskt flera som förstått det här med hur att använda sig av vårsolen...

T o m maken blev inspirerad av kattens naturliga fallenhet för lättja!

Med vetskapen om det ryggläget tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag sitter vid datorn, inomhus, en liten stund!   

Imorron kanske det regnar och jag är snäll igen!

Sonen fick en "gör-dina-egna-gose-djurs-pyssel-låda" i födelsedagspresent.

Det var "Kreativa-nu-ska-vi-ha-kvalitetstid-mamman" som köpte den. Bra bra!

Idag kom sonen släpande på lådan och ville ha den där kvalitetstiden. Naturligtvis skulle han få DET! Älskade barn - han ville göra gosedjur med mamma! "Mamma ska bara torka bort tårar av rörelse ur ögonvrån hjärtat, sen ska vi börja. När jag dukat undan frukosten, klätt på mig och... Och... Och...". Nejdå, skojar bara. Undan med frukosten och fram med lådan. Nu skulle det pysslas!!

"Hm, få se nu då... Ska vi göra en sån nalle, en sån vit?" Jaaa, det skulle vi! Och en geting! Okej!

"Plockar fram de bollar vi behöver du då så ska jag klippa ut ett rött hjärta här sålänge..." Sonen sorterade garnbollar i alla färger och utförande. Sen reste han sig och gick...? Ropade tillbaka honom och han kom, med tårar i ögonen och hulkade fram att "det gick ju inte att göra nån sabla nalle för det fanns inte så många små vita som behövdes". Hm. Nä, riktigt. Det fanns inte tillräckligt många. Det stod på kartongen att "innehållet kan variera jmf med bilderna på omslaget" eller liknande. Nu fick det tänkas lite här... Med all upptänklig pedagogisk energi lyckades jag få lessen son att förstå att man kunde använda beiga öron på en vit nalle, inga problem! Det funkade efter ett tag.

Nåväl.

Med nyvunna krafter och stor energi gav vi oss på limmandet! Duttdutt med den medföljande limburken och klämkläm... Efter ett tag släppte vi på klämmandet och bollarna föll isär. Nytt försök. Samma resultat. Limmet var värdelöst! Funkade inte alls! Ny frustration, nya utbrott.   

Suck och annat lim. Samma sak. Funkade inte heller.

Fylld av agressioner hämtades "andas-inte-livsfarliga-ångor-kontaktlim". Nu skulle de få en omgång och SITTA FAST!! Annars skulle mamma minsann elda upp dem!
DET funkade! Visserligen är de små skapade varelserna nu drypande av gift och stinker miljöfarligt avfall, men bolljävl... sitter fast där de ska!

Allt annat sitter också fast, men i bordsskivan. Papper, ludd, mönsterark och barnens skoltelefonkatalog är numera fastlimmade i köksbordet. Bra bra, då vet vi var vi har prylarna.

Köket är kaos, jag är utmattad och sonen har övergått till Nintendospelande och behovet av kvalitetstid lär inte pocka på under överskådlig framtid. Men söta blev de, skapelserna!

Bad, bad parent är numera bara bad parent!     

Ledig idag! Och genomförkyld... Alltså är det helt okej att man inte studsar upp och klär på sig, man kan släpa sig ner till soffan, linda in sig i filt och zappa mellan TV-kanalerna. Det är tillåtet när man är halvsjuk, visst?

Fast just nu önskar jag att jag inte hade gjort det. För jag zappar mellan en uppsjö av nyheter av modellen "krig, katastrof, upplopp, kupp", fullständiga Ringolingoidiotprogram och TV-shop. Jösses - vi betalar flera hundra  kronor i månaden för - DETTA????

Fastnar vid det enda program känns riskfritt från ett totalt adrenalinutbrott; Rachael Ray. Sitter totalt fascinerad framför detta program! HUR har denna jättesöta, halvhesa, pladdermaja kunnat bli en megatalkshowstjärna i USA? Hon släpar in en countrystjärna, Tim McG---- nånting, ställer frågor och innan stackarn ens hunnit dra efter luft för att besvara dem har hon hoppat vidare till nästa fråga. Han får inte en syl i vädret! Mitt i alltihop pladdrar hon på om alla give-aways som den uteslutande kvinnliga publiken ska få med sig hem, countrystjärnans egenhändigt skrivna barnbok och hans egenhändigt uppfunna parfym. En kvinna i publiken formligen studsar ur sin stol och jublar med händerna mot himlen.
Mellan raderna kommenteras hela tiden Tims sexighet, manlighet och inte minst hans frus vältränade kropp. RR fnissar och fnittrar och konstaterar att hon "minsann VET att han är en "guy" och förstår att han vill göra "guy stuff"...

Countrystjärnan lämnar studion utan att jag har en aning om vem han är! Han har inte fått besvara en enda fråga.

RR övergår nu till att laga mat. Hon har tre stekpannor på spisen med samma mat fast i olika stadier. Tjofftjofftjoff, ready to serve. Det är Polenta med fyra nävar riven ost, skinkstek som droppar av fett och det ser faktiskt ganska läskigt ut. Och nu det mest fascinerande; varje gång hon ströar salt, vitlök, chilisås eller vad-hon-nu-häller-i-stekpannorna APPLÅDERAR OCH JUBLAR hela publiken?????? Hon nickar instämmande, utan att höja blicken, och kraxar fram "yes, I love garlic to...".

Jag sitter helt fascinerad i soffan med öppen mun och begriper ingenting! Vad applåderar de åt? Vad jublar de åt? Vad ÄR det för fantastiskt jag inte SER?? Det är något fel på mig! Det måste vara fel på mig!

Naturligtvis är det så. Det är jag som inte begriper...

Ett tag var jag stor fan av Oprah Winfrey. Ända till hon började se sig som jordens frälsare och inte heller kunde öppna munnen utan att allt hon sa dränktes i hyllningsjubel. Det blir liksom för mycket.

En annan period var jag beroende av dr Phil. Ända till han började se sig som moralens och mänsklighetens frälsare och övergick till att bli pösmunk på hög tron.

Det händer att jag fortfarande tittar på dr Phil, även om jag mer och mer ifrågasätter i princip allt han säger.

Är det månne mitt svenska jantelagsarv som gör att jag reagerar negativt på fenomenet amerikanska talkshows? Kan vara, kan vara...

Nu ska jag titta på Alla älskar Raymond. Så fort galningen som står och tjatar i det fullkomligt vansinniga Ringolingoidiotprogrammet behagar sluta... Alla älskar Raymond - en av de komediserier som tilltalar mitt sinne för humor. Tröttnar nog aldrig på den.

Jag VET att det finns en avstängningsknapp. Men jag betalar som sagt flerahundra i månaden för att bli underhållen av min TV, jag är sjuk och jag orkar inte aktivera mig. Alltså tänker jag fortsätta irritera mig, kritisera det som visas och vara på dåligt humör! Så det så!    

Om någon tvivlar på att det varit påsk så har jag bevis här:

Om någon tvivlar på sonens talang som skräckkonstnär så har jag bevis här:

Nu måste jag återgå till Herman Lindqvist och Bernadotte. Jag är nästan lite kär i Jean Baptiste Bernadotte - också.

Om ni letar efter mig så finns jag i slutet av 1700-talet, mitt favoritårhundrade! Tror jag genomlevde mitt förra liv under den tiden...

Jag tror att jag är gift med en av de mest humoristiska män som finns. Han kan vara så vansinnigt rolig ibland och kan skämta om precis allting!

Ta bara det här; häromdagen pratade vi om våra önskelistor inför vår och sommar, vad vi behöver köpa och göra.

Här är min önskelista;

Nya trädgårdsmöbler till altanen.

Ny vårgarderob.

En vecka i stugan på Öland.

Badstranden.

Nya dynor till hammocken.

Ett gäng bra böcker att läsas på nya dynor i hammocken.

Ett sånt där jätteparasoll som hänger över fikabordet.

Trätrall till altanen.

En miljonvinst på Trisslotteri.

Makens önskelista:

Färg till räcket på balkongen och altanen.

Renovera fönster på övervåningen.

Nya trädgårdsmöbler till altanen (!)

Renovera dålig balkongdörr.

Nya sommardäck till Spykersaaben.

Måla trappan och grunden.

Nytt avlopp.

Stapla veden tidigare i år så den hinner torka bättre.

Hahahaaaa - älskar hans humor!!!   

Så - sista sjuårsdagen i familjen avklarad! Den gick alldeles utmärkt, och vi har en mycket nöjd men trött liten son i soffan.

Sista sjuårsdagen i familjen... Visst låter det fruktansvärt vemodigt och trist?   

Födelsedag eller ej - idag fick det bli ett röj i barnkammaren! Jeezzuuuss vad pryttlar och pinaler ärad liten son stuvat in i skåp och lådor... Stenar, glasbitar, vackra småbitar av takpannor, bra-svärd-pinnar, små tygbitar, allt i en salig blandning av miljarder Pokemonkort, teckningar och fritidspysslade möbler till Orvar, en lurvig gosedjursekorre med eget boende i skokartong under sängen. Orvar har mobiltelefon, walkietalkie, dator och Nintendo DS - allt tillverkat i kartong, piprensare och svarvade träbitar. Han har sovsäck, matbord och små knäckformar fyllda med mat. Tyvärr är Orvar lite slarvig. Han har inte alla dessa tillbehör i sitt lilla bo utan utspridda över hela rummet... I själva bostaden har han - ingenting. Dessutom tycks han själv ha sjappat för han stod inte att finna under utrensningen. Månne bostaden varit lite kal för hans tycke? Nåja, han lär dyka upp, han har en förmåga att göra det. Förmodligen leker han kurragömma under nån soffa nånstans.

Tror vi rensade ut i runda slängar 100 teckningar med motiv som fantasifulla robotar och "dö-skelett" ("det heter bara skelett älskling". "Jamen de ÄR ju döa!!"), alla i full strid med någon utomjording eller onda orcher. Svärd, blodbesudlade med röd tuschpenna, dubbelpipiga gevär och gigantiska lasersvärd är bara ett axplock ur dödskelettens vapenarsenal. Dessa mordiska småbarnsteckningar är så otroligt detaljerade så man häpnar...   

Mhm, jag vet att han är för liten för sånt, men det vet uppenbarligen varken sonen eller sonens kompis som kreerat hälften av teckningarna. Jupp - bad parent.

Men så länge han har vett att kärleksfullt sörja för Orvars välbefinnande och lägga ner otaliga timmar på att en leksaksekorre ska ha det bäst är jag inte speciellt orolig för hans mordiska fantasifigurer. Balansen känns rätt normal.

Dagen har avslutats med tacos, tårta och glass i goda grannars och farfars sällskap, och nu är mamma helt färdig!

Snart är det dags för barnkalas. Men det får dröja nån vecka så jag hinner hämta mig. Det är inte bara barnen som blir äldre...