Jaha. Nu vet vi! Nu är det ute! Ni har väl hört det mest omvälvande, mest intressanta och så viktiga att det tarvar förstaplatsen på aftonbladet.se???

Jonas Bergström har bedragit Prinsessan Madde... Och detta meddelas genom mistressen herself. För att hon "tycker Madeleine har rätt att veta". Så ädelt av henne! Men den ädla tanken förtogs lite om man ser till forumet för hennes otroliga rättstänk här; en norsk skvallerblaska.

Ursäkta mig - hade det inte varit enklare att ringa Madeleine och berätta bara? För jag ifrågasätter om JAG har rätt att veta. VILL jag ens veta? Angår detta mig?

Nä.

Jag vill veta hur man tänker lösa arbetslösheten, ekonomiska krisen och hur vi ska lösa den globala miljökatastrofen och hur vi ska lösa skola och barnomsorg i vår lilla bygd. Saker som angår, berör och har direkt påverkan på mig och mitt liv. Inte vem någon för mig okänd Jonas Bergström eventuellt sätter på när han är på skidsemester i Åre... För med en liten fot i advokatbranschen vill jag också tillägga; alla är oskyldiga till dess motsatsen bevisats.

För helv... Låt berörda parter reda ut sin skitiga tvätt utan att engagera hela landet genom svarta "extraextraextra"-rubriker i pressen! Tror de har det jobbigt nog som det är. Överlåt den där typen av sensationsskvaller åt tidningar som har som jobb att rota i eländet och som jag utan problem kan välja bort.

För mig känns det som om jag får reda på skvaller som får mig att känna mig obekväm. Det blir pinsamt. Mer info än jag vill ha.

Och tänk... tänk om det inte är sant...

Har ägnat en dag eller två åt lite uppdatering på livsfilosofipunkten. Min egen livsfilosofi alltså. Inte den generella, det överlåter jag åt socionompluggande sonen i Lund. Han är bra på det.

Kerstin Thorvall avled som bekant nyligen. Jag gillade henne. Kommer ihåg att den första av hennes böcker jag läste var "Vart ska du gå? Ut." någon gång i min gröna ungdom. Titeln imponerade djupt på mig - så hade jag aldrig vågat svara min mamma om hon frågat mig!

Nu, som vuxen, säger man inte så. Dels är det ingen som frågar; alla som bör veta vet redan vart man ska när man ska någonstans. Dels går man inte längre bara "ut". Man har alltid ett mål och syfte när man passerar ytterdörren.

Däremot använder man sig av ungefär samma, korkade svar ändå fast på ett annat sätt! "Vad gör du? Ingenting...". Jag menar, hur ofta gör man "ingenting"? Ändå kommer jag ofta på mig själv med att svara precis så. De allra flesta måtte ju gå omkring och tro att jag aldrig gör någonting!

Slentrianmässigt svar? Nejdå, inte alls. I sammanhanget betyder ordet "ingenting" bara att "det jag håller på med just nu är så ebarmligt tråkigt, obetydligt och ointressant för omvärdlen så jag tänker inte ens tala om vad jag gör". Det är förmodligen dammsugning, tvättvikande, diskande, matlagning eller någon text som skall skrivas, läxläsning - kort sagt vardagliga, grå och ointressanta göromål. Dessa sammanfattas av mig ofta som "ingenting".   

Den här bloggen handlar om "ingenting". Ser ni sammanhanget här? Jag har bloggat i över ett år, fyllt inlägg efter inlägg men i min värld handlar den fortfarande om "ingenting".

Börjar fundera över om mitt liv verkligen är så nollat som jag tror eller om jag helt enkelt undervärderar alla vardagliga, triviala småsaker som får dagarna att svischa förbi innan jag ens hunnit uppfatta att de finns... Kanske borde jag börja uppskatta mitt "ingenting-liv" och se hur rikt det egentligen är? Inte för någon annan, naturligtvis inte, men för mig!

Inte ska jag väl sitta som pigg 80-åring och sammanfatta mitt liv till "ingenting"?

Att prata med barnen, skratta med maken, blåsa på skrubbsår, diskutera med vänner, att klippa klorna på hunden - det är inte ingenting, det är rikedom! Att dricka kaffe med vänner, att äta lunch med kollegor, att gå på alla dessa möten - det är minsann inte "ingenting".

Shit, jag lever ett rikare liv än man kan ana och ändå minimerar jag det till "ingenting". Jämt.

Upprinnelsen till hela mitt funderande kom sig av att jag fördjupade mig i bloggen http://denstarkastestjarnan.blogg.se/ häromkvällen. Jag har läst HELA. Från början.   

Mitt liv är så otroligt rikt, lyckligt och fyllt med innehåll så jag knäar av ödmjuket.

Ibland kan det vara bra att inse, även om jag har tendens att bli lite jobbig när det händer. Har ni tur har det gått över till imorgon och så är allt som vanligt igen!     

Så, det var det! Yngste sonens sjuårskalas är over and done! Ett års prat, tjat, förväntande och planerande som var över på två timmar. En femma på att han imorgon börjar prata om sitt åttaårskalas...

Det gick fantastiskt bra, nästan så vi själva kände att två timmar var lite i kortaste laget. Framför allt med tanke på all matnyttig information vi numera fått ta del av genom att övervaka barnens konversationer vid kalasbordet;

- Om min tjej får en unge när jag blir stor så flyttar jag direkt!

- Killar är så fan-tas-tiskt KONSTIGA!

- Jag kan rapa högst av alla - BLLLLUUUUUUUUUUUURRRRRRRRPPPP!!

- Kolla, jag kan spela trummor på huvudet!

- Vi körde på en galt med bilen och den sket i diket...

And so on. Jag vet inte vilka som skrattade högst och mest, maken och jag eller ungarna själva.

Tack och lov var det väder för utelekar, ibland är det ganska skönt med stor tomt.

Sonen var jättenöjd med dagen, och vi med. Så nöjda att vi efter kalaset satte oss på hela ryggen framför TV:n en stund, allihop. Där har vi nu tillbringat eftermiddagen under begreppet "lugn och ro". Jättemysigt.

Bortsett från ett makalöst jobbigt ryggont har min kära infektion nu beslutat sig för att lämna mig verkar det som. Ingen uppslitande skilsmässa på något sätt. Red en liten liten stund igår men fick lägga av på grund av ryggen, och idag känns det som om jag har ett ryggskott light. Men annars blir det bara bättre och bättre!

Nu lite förberedelser inför ny vecka och sen - sen ska jag sova. För jag tror faktiskt att jag är så frisk så jag kan sova en hel natt utan att vakna!! Ska bli underbart...

När barnen är små styr man dem mer eller mindre vart man vill.

När små barn ska ha barnkalas så riggar man ett kalas och ungarna är jättenöjda, hur man än gör.

I takt med att barnen växer förändras scenariot...

Min tanke om dagens kalas;

Två timmar, max.

Bullens varmkorv, saft och glass. Serverat utomhus. Fri lek, studsmatta och godispåsjakt. Sen är kalaset slut.

Sonens tanke om dagens kalas;

Tre timmar, minst.

Tacos till elva barn. Saft. Glasstårta OCH marängtårta med hallongrädde. Organiserade lekar, Tjuven i natten och Bildåre. Godispåsjakt.

Resultatet efter en veckas kompromissande;

Två timmars kalas.

Tacos, saft och glasstårta, ingen marängtårta.

Organiserade lekar.

Godispåsjakt med klurigheter.

Hm. Känns som om vissa fick ge efter mer än andra...

Wish me luck!

Jag är ingen bullmamma, även om jag ibland önskade att jag var det. Köket och jag är liksom inget vidare aktivt team, även om vi umgås ganska mycket. Det är bara att acceptera: vissa sociala konstallationer kan funka även om de inte alltid levererar fysiska resultat. Exempelvis då köket och jag...

Visst lagar jag mat. Men då pratar vi mest om överlevnadsmat, inte något som bör betraktas som sinnesupplevelse. Visst händer det att jag bakar. Men mest för att jag ska få lussekatter som SMAKAR saffran och för att jag läst i någon bok att barn gillar att baka. Tyvärr har inte mina barn läst den boken, så när jag står där med armarna i degbunkar upp till armbågarna sjappar de för det mesta. "Ska ni inte baka mer nu då?" frågar jag. "Nääää, tråkigt" tycker barnen. Okej, okej...

Den här bristen på intresse för aktivt köksliv har gjort att jag inte alltid hänger med i matlagningsspråket. Jag klarar svenska och engelska men köksspråket har ett för mig så många obegripliga verb så jag hänger inte med helt enkelt. Vi har svårt att kommunicera, matlagningen och jag.

Bakade en s k "tårta med marängtäcke", eller som den också kallas; Brittatårta. I receptet stod det att när den var klar och hade svalnat skulle den delas på mitten. Okej, bra där! Jag tog fram kniven och började dela. På mitten. På längd-mitten. Skilja marängtäcket från sockerkaksbotten.

Det gick inte. Marängen gick i miljarder bitar, allt blev kladdigt och tårtan såg ut som en tågolycka. Så jag svor, la undan kniven och sen fick den ätas som den var. Jättebesviken, irriterad över idiotiska recept med jättesnygga bilder som inte är genomförbara.

Nu läste jag receptet igen och tittade lite noggrannare på bilden. Bilden där tårtan ÄR delad på mitten och fylld med massa fluffig grädde och hallon. Ser jättegott ut! Men... hur ser det ut egentligen... hm.

Tårtjäv... är delad på mitten. PÅ MITTEN mitten. Rakt av alltså. Inte på längdmitten.

Man delar den i två delar och lägger den ena halvan på den andra. Efter att man kluddat på all den där grädden och hallonen.

Man delar den inte i två delar på längden och försöker lyfta av ett något kladdigt, dåligt sammanhållet marängtäcke med måtten 35x40 cm. Det går nämligen inte. Alltså GÖR man inte det. Förutom jag då, som så envetet försöker naturligtvis.

När jag läser att man ska DELA på mitten och har en tårtkaka med två olika lager så förutsätter jag att man ska DELA den mellan dessa lager.

Jag behöver klara direktiv. Texter som säger; "när tårtan är klar och har svalnat ska den delas med en kniv rakt över mitten så den blir två likadana halvor bestående av ett lager sockerkaka och ett lager maräng. Sen kluddar man ut vispad grädde på marängen på den ena halvan, lägger den andra halvan ovanpå med sockerkaksbotten nedåt. Det är alltså sockerkaksbotten som skall ligga dikt an den vispade grädden som ligger på under lagret maräng som sitter FAST i det understa lagret sockerkaka. På så vis uppstår en tårta med sockerkaksbotten under maräng under grädde under sockerkaksbotten under maräng. Om inte Lena i Skruvemåla begriper detta finns färdiga tårtor att köpa på bageriet. Lycka till".

Språkförbistring, jag säger ju det!

Ska börja plugga spanska förresten, har jag sagt det? Una cerveza muy grande, por favor!

Maken och jag, varma mackor och en flaska vin.

Det kan ju bara sluta på ett sätt... Japp, djupsinniga diskussioner!

Ska vi vara med i Postkodlotteriet eller inte....?

Jag är i princip mot spel om pengar. Nästan allergisk. Gillar inte grejen, anser att det är likvärdigt med telefonförsäljning (ni som följt mitt bloggande vet ju hur överdrivet förtjust jag är i såna, host host). "Köp och lyckan är gjord" och man köper och är lika tjock, lika trist och lika grå när man betalat liksom. Ingenting för mig, jag är tjock, trist och grå utan att köpa. Av telefonförsäljare. Annars är jag bra på shopping!

Men jag är människa - jag är girig! Inte missunsam, inte avundsjuk men girig! Ska grannarna vinna så ska jag vara med!

Alltså har jag fallit för det som är syftet med hela upplägget i Postkodmiljonären. Girigheten... Det räknas väl till en dödssynd va? Nåja - jag uppfyller förmodligen redan de övriga, så varför inte löpa linan fullt ut. Dessutom är dödssynderna uppfunna av katolska kyrkan, där är jag inte ens med och då räknas det nog inte. Jag menar, räknas inte pedofili in i de sju så gör nog inte Postkodlotteriet det heller. Känner mig lugn på den fronten.

Och OM nu inte mina grannar är med och jag vinner massor av miljoner så lovar jag att dela med mig! Lite grann. Åtminstone ska jag bjuda byn på en hejdundrande fest. Eller kanske lite kalas. En grillad korv och en fanta. Kanske.

Haha, jag ska bli spelare! Coolt - har aldrig varit det förut!

För vi ska gå med i Postkodlotteriet!   

Skrev ett långt, irriterat inlägg om det här med att barnen har så mycket läxor nu för tiden och hur det påverkar hela familjens gemensamma tid negativt. Frågade mig också varför det finns uttalade "Läxböcker" som bara skall göras hemma och varför barnen ska ha obligatorisk övertid flera dagar i veckan när vi vuxna aldrig hade accepterat detsamma. Frågeställningarna var många och med ganska mycket fokus på hur sådana saker begränsar hela familjens möjligheter att göra det som alla familjer kritiseras för att göra för lite; ha tid för varandra. Mm, mm, mm...

Nu får ni aldrig läsa det intressanta inlägget eftersom den här sajten har en enastående förmåga att inte funka när jag trycker på spara! Orkar inte skriva om det igen...   

Istället kan jag berätta att jag nu talat med radioreportern som jag nämnt förut, och att vi bestämt mötestid. Lite spännande, lite roligt och lite otäckt... Lär återkomma i saken!

Nu ligger hela familjen på golvet och vrider sig av hunger - kanske borde jag mata dem lite med makaroner och falukorv... Japp, jag tror jag får göra det!

Skum känsla när hela världen passerar runt om men man själv befinner sig i en glasburk. Allt man säger ekar liksom, allt andra säger studsar en bit utanför ens sinnen och låter som flirtkulor mot en tv-ruta. Overkligt på något vis.   

Jag har i alla fall, med glasburk och allt, förflyttat mig till högstadieskolan för sonens utvecklingssamtal, precis så fräsh och pigg som man är när man är iklädd en guldfiskskål och precis återvänt från de döda. Dessutom vet jag inte vad som hände imorse, men jag duschade och torkade mig i ansiktet med handduken och lyckades då riva upp nån pyttepytteliten plita av något slag på hakan. Det blödde lite. Det fortsatte blöda. Det droppade på min tröja. Det blödde och blödde och höll på i FYRA TIMMAR!!!   

Jag tryckte papperslappar, tryckte bomull, isbitar, kallvatten men nä - det bara blödde!

När jag susade iväg till skolan gjorde jag ett quickstop i affären på vägen, hela vägen med papperslapp tryckt mot hakan. La papperslappen i bilen och sprang in och två minuter senare var hela hakan blodig igen! Fullkomligt galet... Satt hela utvecklingssamtalet med papper tryckt mot hakan, som om man inte var tillräckligt konstig ändå. Jag hoppas inte detta påverkar de positiva omdömen alla lärare givit om stackars sonen. Nästa år kanske det står att "han är förvisso fortfarande trevlig men hans mamma är en skum typ, alltså blir det IG".

Hugaligen.

Stora sonen ringde och meddelade att han varit fullt övertygad om att han skulle dö av en hjärntumör i helgen och att det var ungefär den åsikt de haft även på vårdcentralen när han väl lyckades ta sig dit. Men kul att han ringer fyra dagar senare och berättar i alla fall... "Vill inte oroa i onödan". Nä, snällt, men som jag sa - jag är din mamma, det är mitt jobb att oroa mig! Om du blir sjuk ska du RINGA oss FÖRST, okej? Hm. Nu var det förmodligen inte hjärntumör utan sviter av långdragen influensa, migrän eller liknande, men det var ju mer tur än skicklighet. Ungar...   

Liten son är faktiskt frisk *vågen*.

Ni märker hur jag svamlar mig igenom det här inlägget va? Det beror på burken... Den är liksom ivägen både för bildskärm och tangentbord så det är bäst jag lägger av här. Annars vet man aldrig vad jag får på pränt!