Varje gång något skall förändra, återupptas eller man gå in i en ny fas i något sammanhang har jag ett starkt behov av att "städa ut det gamla och ge plats för det nya" på något sätt.

Som nu.

Imorgon börjar skolan. Sommarlovet är slut, barnen skall tillbaka i gängse rutiner och en ljuvlig höst är i antågande. Alltså skall barnens rum röjas, lakan bytas, kläder strykas, väskor förberedas och det nya skall välkomnas från grunden.

Det går sisådär kan jag rapportera.

Jag kommer hem, full av energi, mular in tvätt i maskinerna och hojtar ut order till barn och ungdomar; städa rummen! Ta ut lakanen! Bädda nytt! Ner med tvätten! Sortera strumporna!

Mina barn hatar mig. De blänger på mig under lugg, stampar i golvet när de går och fräser som lejon.

Energin rinner av mig, jag blir sur och förbannad, kånkar mina tvättkorgar och gnisslar tänder.

"Bytte ju lakan förra veckan" muttrar mellanfis.

"Duschade ju igår" fräser lillfis.

"Det är ju för ER skull, för att ni ska känna att det känns nytt och fräscht liksom" försöker jag.

Någonstans hör jag en viskande röst långt inne som säger att jag är totalt galen om jag tror att mina barn automatiskt och utan gnäll skall anamma mina restart-manier. Det är ju mina ideer, inte deras. Men jag vägrar lyssna på den rösten.

Det är jag som är mamma, jag vet bäst och GÖR SOM JAG SÄGER FÖR ATT JAG SÄGER SÅ!!!   

Undrar varför mina barn inte tycker första skoldagen är den ballaste dagen på året...?