Nästa vecka ska jag börja jobba. Ångestångestångestångest.

Det är egentligen inte själva "börja-jobba-grejen" som ger mig ångest, jag trivs väldigt bra med mina jobb.

Nä, efter lite funderingar på hästryggen har jag kommit fram till att det är just det faktum att jag inte gjort allt jag tänkt under de fyra veckor jag varit ledig! Återigen föll jag i dumma fällan - man ska inte ha så jäkla mycket planer!

Det är så mycket som kan falera; det kan bli för varmt, det kan bli för kallt, för regnigt, för myggigt, för soligt, för molnigt, för tråkigt - name it.

Dessutom kan det som kändes så otroligt inspirerande innan semestern plötsligt bli det mest tråkiga man kan tänka sig!

När jag hoppade av hästryggen ikväll vart det nästan beckmörkt ute innan jag kom från stallet. Lite halvkyligt, hög klar luft och lite lite känning av krispig freshness. Ni hör va? Japp - snart är det höst! MIN årstid!

Blotta tanken får mig att känna mig lite piggare faktist. För jag vet att jag vaknar till liv på höstkanten, när man kan andas frisk luft och orka röra sig.

Idag har jag i alla fall tvingat mig att ta tag lite i bortprioriterade saker. Nä, det var inte roligt men nu är det gjort - övervåningen skiner som värsta juvelbutiken! Imorron är det nedervåningen och sen ska jag bara njuta av mina sista lediga dagar. Åtminstone ska jag bli snäll igen.

Tror jag.

Egentligen får man inte beklaga sig när man har det som jag. Inte utan att man slutar klagosången med ”men jag ska inte klaga eftersom vi lever i ett land som inte varit i krig sen stenåldern och vi HAR det ju egentligen jättebra”.

Blahablaha!

Nu är det såhär att jag är ingen ädel, nobel och vacker-på-insidan-människa, jag är en gnällig, missnöjd och sur kärring som tänker gnälla preciiiis hur mycket jag vill, trots tak över huvudet och mat på bordet! Maten är aldrig god i alla fall…

För min vattenförsörjning i det här huset funkar fort-far-ande inte som den ska, mina barn bråkar och min man förstår mig inte! Dessutom har halva min ”egna” semestervecka gått och jag har inte gjort nå-gon-tiiiing av allt jag tänkte göra! Det enda som är uppåt i det här huset är min vikt…   

Antingen regnar det och jag får ägna hela dagarna åt att tvätta om all tvätt som jag redan tvättat två gånger, eller så måste jag planera massa matinköp (mellansonen är nu satt på mjölk-, vete-, soja- och äggfri diet, suuuuuuuuck, fattar ni hur mycket mjölk, vete, soja och ägg det är i all mat???), jag ägnar tid åt att gå runt och irritera mig på att hela huset ser ut som en återvinningsstation med skit som inte går att återvinna och jag orkar inte gå ner i källaren med saftmajan! Alltså står den på bänken i köket och tar upp massa plats och jag känner riktigt hur den hånar mig. I hörnen frodas Toddar och Moddar (våra nya husdjur, dammråttor, långhåriga sådana) och JAG VILL HA ETT BADRUM SOM FUNGERAR!!!   

Därtill släpar katterna in kadaver i form av fåglar och möss, sen äter de så de spyr. Inomhus. Kattungarna skiter visserligen i kattlådan men om någon varit där innan så går det lika bra på golvet! DE har inga problem med det! Nyss var det en som rev ner min fina kruka som gick i miljarder bitar eller åtminstone fyra-fem och jag är beredd att låta dem följa med ner i soptunnan. Kattungarna alltså.

Snart är semestern slut och jag vill inte börja jobba för jag är ju inte FÄRDIG med mina fönster och jag behöver flera veckors semester till och jag ville ju plocka jordgubbar men det hann jag inte och nu är de slut och snart är blåbären också slut och NÄR ska jag hinna ut i skogen och plocka dem och hur ska jag kunna rida när det bara ösregnar varenda gång jag drar på mig ridbyxorna och varför får jag inte gnälla bara för att det är fred i landet och jag har tak över huvudet när jag ändå inte har något badrum och stopp i brunnen och varför är det ingen som har lärt mina barn att städa och plocka undan efter sig måste jag verkligen göra allt själv????   

Det är faktiskt SYND om mig! Åtminstone just nu.

Bara så ni vet.