Sitter och lyssnar på ett radioprogram som tar upp det faktum att vi i Sverige har längst väntetid mellan ett dödsfall och en begravning i förhållande till andra länder. Våra avlidna ligger och ruttnar i bårhusen i genomsnitt under 18 dagar innan de kommer dit de ska.

Det beror inte på att antalet avlidna har ökat, på uppbokade kyrkor eller på att den administrativa processen är för lång.

Nä, det beror på att - hör och häpna - anhöriga har svårt att hitta en lucka i almanackan...

VA??? Vi prioriterar vårt eget liv så till den milda grad att vi inte anser oss ha TID att begrava våra anhöriga!! Skämmes tamejfan!!

Är vi inte fullkomligt snett ute när vi inte begraver våra anhöriga till förmån för konferenser, semestrar eller viktiga möten på jobbet???  Vart är vi på väg i samhället då?

Upprörd blir jag. Det är för jefligt!

Bara så ni vet, arvingar! Jag ska prioriteras FÖRE nöjen och jobb även den dag jag ska begravas. Annars kommer jag inte ge er någon ro så länge ni lever... Semesterresa får ni åka på efteråt!

Jahapp! Idag är jag radiokändis!   

Eller nja... kändis och kändis... Men i radio i alla fall!

Är lite imponerad av hur Kicki Möller på produktionsbolaget Filt har lyckats klippa  ihop en timme och en kvarts samtal till 10 minuter och ändå får det allt låta som ett helt samtal på något vis. Samtidigt känns det märkligt att höra lösryckta meningar som är tagna ur ett sammanhang - det finns så mycket som inte kom med. Det mesta, alltså.

Omgivningen tycker det var okej. Jag tycker det lät lite "snyftigt" kanske... Men återigen, jag har ju helheten och upplever det annorlunda än andra?

Nåväl - här är det. Ca 17,20 minuter in i programmet...

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3812

Welcome to my world!