Har återigen förärat Kalmar lasarett med ett besök.

I miljöer där jag inte känner mig "hemma" och som jag inte kan något om brukar jag alltid försöka förstå hur det fungerar. Men i sjukvården går jag bet, fullständigt! Jag förstår inte hur de GÖR!?

Som idag:

Vi kommer till en lucka på röntgen, tar en lapp och anmäler oss i luckan. So far so good - systemet är lätt att förstå. Vi ombeds sitta ner.

Två minuter senare kommer en sjuksköterska från ett helt annat håll och ropar upp oss (handskak, handskak). Nu börjar mina funderingar!

Hur vet sjuksköterskan att vi är där? Vem har talat om vart vi ska och hur vet han vilket rum han ska placera oss i?

Vi passerar en massa dörrar i en lång korridor och min hjärna börjar genast jobba; vad GÖR folk bakom alla dessa dörrar? Filar naglarna? Skriver journaler? Dikterar brev? Porrsurfar? Här börjar jag naturligtvis fnissa hejdlöst för mig själv...

Vi parkeras utanför en dörr med skylten "Ultraljud". Sonen får en vit rock och vi väntar i ett bås med draperi. "Sitt här så blir ni snart uppropade" säger sjuksköterskan och går.

Fem minuter senare öppnas dörren och en annan sjuksköterska visar oss in (handskak, handskak), placerar sonen på sängen och sätter igång maskiner och grejer.

Hur visste DEN sjuksköterskan att vi var där i just det båset? Vem hade talat om det?

Hon försvinner ut genom ytterligare en hemlig, mystisk dörr och vi väntar. Vi är inte säkra på vem vi väntar på egentligen, men som alltid i händerna på de som kan bättre så gör vi som vi blir tillsagda. Naturligtvis.

En ung, snygg kvinnlig läkare kommer in, presenterar sig (handskak handskak) och är uppenbarligen den som ska utföra ultraljudsundersökning av sonens mage. Brabra men... Nu blir jag sådär mammigt misstänksam. Hon ser väääääldigt ung ut! Hon är betydligt yngre än jag och jag börjar räkna. Läkarutbildningen är vaddå? Fem år? Och innan dess massa gymnasium och grejer och sen erfarenhet. Är hon inte liiiiiite för ung för att vara kompetent läkare egentligen? Hm.

Hon grejar och klickar och duttlar på skärmar och tangentbord, hummar lite och klickar lite till. Sonen blir tillsagd att andas, hålla andan, andas ut, andas normalt... Han lyder.

Efter en halvtimme reser läkaren sig upp och säger att hon inte kan se något alarmerande såhär men bilderna skall granskas vidare och att hon vill att även en annan läkare skall titta innan vi får gå. Jaha! Jag VISSTE det! Hon var för ung! Hon KUNDE inte det här!

En annan läkare kommer in (inget handskak!), gör ungefär samma saker som den första med skillnaden att han förklarar för henne vad han gör och vad han ser. Jösses - ung snygg läkare n:o ett utbildas med min son som läromedel!

Så småning om är allt klart och vi får åka hem. "Jag ska granska bilderna" säger ungsnygga läkaren, "meddela resultatet till remitterande läkare under eftermiddagen och sen får ni resultatet meddelat av denne".

Bra, tack så mycket då (handskak, handskak)!

På vägen tillbaka genom korridoren springer massa sjukvårdsklädda människor runt, en del drar på sängar och en del har bara ett papper i handen. Vart SKA alla dessa människor? De slinker in och ut genom dörrar som stängs fortare än en grisblink. Allt är så hemligt, så sekretessigt och så mumligt på något vis.

En fascinerande värld, sjukhusvärlden. Verkligen! (Handskak, handskak)...