Har tillbringat eftermiddagen tillsammans med två brorsdöttrar i ca en-metershöjd ungefär. Förtjusande ungar. Men snacka om att man vänjer sig snabbt vid att ens barn bli större! För efter ett par timmar är jag lika slut som om jag tillbringat en hel vecka som enda personal på en överfull småbarnsavdelning på förskolan...   

Knepigt hur snabbt det gått att bli bekväm och layed back när småbarnsåren är över och man återgår till ett liv utan sopborstar i kökslådornas handtag, uppochnervända dörrhandtag och grindar för trappor och dörrhål. Ändå har vi levt med småbarn i princip sedan 1989 fram till för ett par år sedan, så det borde inte vara så enkelt kan man tycka. Kanske är det bara det faktum att jag mentalt vet att egna småbarn är ett helt avslutat kapitel som gör att jag automatiskt anpassas till att bli mer bekväm?   

Bara en sådan sak som att jag förr hade automatiska ögon i nacken och full koll på samtliga småbarn i ett rum, vare sig det var mina egna eller andras. Nu har jag inte ens koll med de två ordinarie ögon som sitter där de ska! Ryggmärgskänslan har liksom trubbats av. Jag behöver inte ha samma koll!

Småbarnsskrik var en sån sak som jag tidigare knappt registrerade, det var liksom vardagsmat. Jag hörde bara att "okej, det är inte min som skriker" och sen kunde jag stänga av och lugnt fortsätta vad jag höll på med. Nu för tiden hör jag småbarnsskrik i affären och blir superstressad. "Varför SKRIKER barnet, har det inga föräldrar, är det ingen som bryr sig om det" och till slut hör jag inget annat och glömmer bort vad jag skulle handla. Trots att jag med sunt förnuft vet att det står en stackars svettig förälder någonstans som bara vill komma ut ur affären och ta hand som sitt skrikande barn signalerar min hjärna "nu ska du bli irriterad" till hela mig och så blir jag det.

Ska jag dessutom fokusera på att lägga alla varor med streckkoden åt rätt håll på bandet blir jag svettig över hela kroppen och det hela slutar alltid med att jag gör det mest förbjudna; lägger upp ett berg av varor och sen har dåligt samvete hela dagen...

Nån dag - in a future far, far away - ska jag förmodligen och förhoppningsvis bli farmor. Och då kommer jag bli en sån där farmor som tar igen all bad parenting på mina barnbarn. När barnbarnen sen blir odrägliga, bortskämda och fullkomligt hopplösa skickar jag hem dem till föräldrarna och tackar för lånet.

Men det är lite speciellt med syskonbarn ändå. De må vara hur sjövilda, bångstyriga och saftkladdiga om de små fingrarna de vill - när de kikar fram bakom dörrposten med håret på ända, chokladrandiga i hela ansiktet och slänger iväg slängkyss efter slängkyss efter en smälter man nånstans inombords hur många bullar de än slängt i kaffekannan, hur många saftglas de än vält ut och hur många gånger de än stolt visat att de lärt sig att spottas...