Som bekant har vi ju äran att inhysa storsonen här i sommar. Jättekul! Verkligen! Framför allt inatt!

Han tycker det händer lite för lite här tror jag, så han skulle in till staden och roa sig lite. Sova hos en kompis. Jupp jupp.

Skjutsade honom till busstationen, vinkade av med vit näsduk och "gör inget som  jag skulle gjort" efter konstens alla regler. (Eller, för att vara helt ärlig, dumpade honom vid ICA´s parkeringsplats och sa att "du får gå resten själv, hejmedej" men det lät inte lika good parenting-aktigt).

Han ringde runt klockan elva på kvällen. Det var inte så kul som han trodde och han var såååå trööööött och det var massa folk och han hade nog druckit lite för mycket. För att släta över lite av p-platsdumpningen erbjöd jag mig lite flyktigt att om han nu prompt ville hem under natten så kunde jag väl kanske hämta honom.

Ett par timmar senare kom ett SMS. Han tyckte det var helt okej om jag ville hämta honom. Suck. Okej. Har man lovat så har man.

På med kläder, in i bilen, 45 minuters bilresa - då kom jag på att jag inte riktigt visste VAR han skulle hämtas. In på en parkeringsplats vid jobbet och ringa... Och ringa... Och ringa... Tror ni han svarade? Nä. Inte ett dugg. Ringer igen och igen och tänker på att det abonnemang jag valt till min fina telefon betingar en kostnad av 99 öre i uppkopplingsavgift för varje samtal... Plötsligt hör jag hur någon svarar, hur någon andas och sedan lägger på i örat på mig!

Så jag sitter där på en parkering i en stad vars stora stadsfestligheter precis avslutats, omgiven av miljoner skrikande och gapande människor som ska hem, klockan är två på natten och jag lovar mig själv att svarar inte ungen så ska jag strypa honom, stuva honom och servera honom till katterna.    Så mycket för good parenting.

Försöker två gånger till och DÅ - tror jag - svarar någon. Det är lite oklart för man hör liksom inte vad han säger. Han sover! Han har alltså lagt sig att sova fast han vet att jag ska hämta honom! Kunde han kanske stannat till dagen efter i alla fall då eller?   
"Ja, jag är HÄR nu" säger jag (fast han vill ha det till att jag skrek men det gjorde jag inte, aaaaaldrig), "var är du?" Han mumlar något om Västra och Prinsgatan, lovar att ställa sig utanför porten och jag kör dit. Ingen storson. Zipp. Nada. None.

Jag kör tre varv runt kvartetet och hoppas att poliserna i polisbilen som står parkerad vid en port inte ska stoppa mig på grund av att jag bara har ett fungerande framlyse. Det gör de inte, puss på dem. Lyckas vid tredje varvet undvika att köra på ett vinglande ungdomsgäng och undvek också bli träffad av den flygande ölburken som landade precis framför motorhuvuen. Ringer igen. "VAR ÄÄÄÄÄR DUUUU????"   

Jodå, han stod utanför porten som han lovat. På ÖSTRA Prinsgatan. Tur för honom att jag var så trött så jag inte orkade praktisera mina mordiska planer när vi kom hem. Halv fyra. På morgonen.