Helluuuuuu!!!

Saknat mig?

Haha, dum fråga - klart ni har!

Men jag har haft lite grejer för mig vettni - det har ju varit soooool, vår och värme och jag läste nånstans att man måste börja ta hand om trädgård och yadayadayada så vi har gjort det. Lite grann.

Såhär såg det ut igår:

Men vi trotsade snö och elände och började jobba ändå! Först skulle vi ha igång vår gigantiska traktor... Det gick bra efter lite kablingsarbete och så!

Jag räfsade pinnar i stora högar och barnen kom och hämtade...

Sen grillade vi korv men jag glömde ta kort...

Å sen hittade jag såna här:

Sen rev övriga familjen min jättefinabraiga vilsvinsskrämmare gjord av snöre och byggplast:

Jaa.... Jo, just det - sen kom det massa goa ungdomar och de lagade mat alldeles själva...

De dukade...

Sen diskuterade de om man kunde mixa all mat under en dag och dricka den så man slapp äta, så de testade det...

De smakade den! De lär inte prova igen...

Jaaa, vad gjorde vi mer... Jo, jag vart lite glad varje gång jag gick förbi matbordet, tulpaner har en positiv påverkan på mig!

Å här kommer helt otippat en bild på min lilla vita bitch, alias Kessi.

Tja, de va den helgen det!

Bara så ni inte undrar...!

Får ibland lite kritik över min vägran att ansluta mig till fanatisk feminism och min höga acceptansnivå för bejakandet av kvinnlig och manligt. Eftersom jag inte är emot jämställdhet i generella termer - vilket nån kanske får för sig annars - kände jag att jag ville göra någonting för att visa att jag inte är en nedtystad, förtryckt och på kälken efterlämnad kvinna i dagens moderna samhälle.

”Jag behöver en ny väggalmanacka, sa jag till chefen.” Eftersom ni karlar i flera århundraden har haft nakna kvinnor på väggarna medan vi kvinnor fått gå hemma vid fäbon och väntat på lika lön för lika arbete så vill jag ha en med karlar. Helst brandmän. Halvnakna. Inte för att jag behöver en men för att ni ska få känna hur det är att förnedras och bara betraktas som ett sexobjekt!”

Ha! Right back at ya! Jag kände verkligen hur feministen i mig växte och fick liv! Eller vaddenuva.

”Öh, jaha…” sa chefen.” Va de nåt mer?”

”Nä, bra så! Spring och köp en nu. Seså! Eller Chippendale. Chippendale funkar också” ropade jag när han försvann ut genom dörren.

Chefen försvann och kom tillbaka några dagar senare.

Med den här…

Nu är jag lite upprörd! Hade mina manliga kollegor behandlats på samma sätt? Hade de fått almanackor med bilder på små röda stugor, påminnande om städning och fönsterputs om DE hade beställt en med racerbilar??? Skulle inte tro det!

Jämo! Komsi komsi – solklart vinnande case här!

Jag ska ut och leta upp en protestalmanacka alldeles själv. MED brandmän! Eller katter. Katter funkar också…

Torsdag är städdag hos oss enligt för länge sedan bestämda regler.

Torsdagar är jag och simmar och kan aldrig vara med. Istället kommer jag alltid hem till ett nystädat hus när jag har simmat klart!

Idag var det ingen simning så jag var tvungen att hjälpa till att städa... Lite förvånad konstaterade jag att inget av barnen såg ut att ens tänka "städa" där de låg utslagna i varsin soffa.

- Stäääääda, vrålade jag.

Båda två såg totalt oförstående på mig;

-Va, vaddå????

Det visar sig att de aldrig städar på torsdagar... Det är bara maken som plockar undan.

Men det är ju bra - nu kan jag ju sluta förvånas över att jag måste dammsuga igen redan på lördagar. Jag som varit så orolig över hur mycket vi skitar ner på kort tid!

Det händer mycket ute i världen nu, betydligt mer än det händer här i min lilla sfär i alla fall.

Alltså blir det fokus på alla världsomspännande händelser istället.

FN ska besluta om en flygförbjuden zon över Libyen.(???)

Nu undrar jag - vad är det för vits med det? På vilket sätt blir vi av med K-Ghadaffi med hjälp av att vi inte får flyga i en zon? Eller vilka ÄR det som inte får flyga i zonen? Vilken zon talar vi om? Vore det inte bättre att besluta att världen ska vara en K-Ghadaffi-fri zon istället?

Sen undrar jag varför vi BARA pratar om härdsmältor i Japan som ännu inte hänt - dessutom med den intressanta inriktningen att eftersom det varit jordbävning och tsunami där borde vi genast avveckla kärnkraften här i Sverige (?) - men totalt slutat prata om situationen som råder efter en av världens största naturkatastrofer? Var finns empatin, sympatin och förfasningen över tiotusentals döda, skadade och försvunna japaner?

De behöver väl hjälp NU, varför väntar vi på att ännu fler ska behöva det innan vi talar om den saken?

Haha, jag kom just på en sak till vad gäller det här med "slut"förvaring av kärnbränsleavfall!

De som (tror) vet att det här med lera och kopparbehållare massor av kilometer ner i berggrunden är bombsäkert hävdar att det är så bombsäkert i all evighet, d v s minst 100 000 år. Jaha? Och sen då???

Snacka om att skjuta problemet framför sig! Och tänk om någon överintelligent evolutionerad varelse om 50 000 år säger "Grv pp skten så gr v n bmb!!!" (på den tiden talar vi inte längre, vi kommunicerar bara via korta vokallösa klappranden med inbyggda chip i hjärnan) och börjar plocka upp grejerna igen! "Mmmmm, kppr!!!" säger varelsen och gnuggar händerna av penningkåt förtjusning. I rena glädjeyran glömmer varelsen också att han inte kan vokaler; "Prrrreeeeciiioooouuuss...." väser han. "Myyyyy prrrreeeeciiiiooooouuuusssss...."

Sen delar han upp avfallet i... ska vi säga sju lika stora delar och sprider ut dem bland utvalda vänner, ger vännerna varsitt kungadöme att styra över och ingen fattar varför alla undersåtesvarelser i kungadömena dör av konstiga sjukdomar. De som inte dör transformeras till dreglande Trolls som organiserar sig i kriminella terroristgrupper. 

"Hmmm.... knstigt" klapprar Kärnavfallsinnehavarna till varandra och bestämmer sig för att ta sina skatter med sig, träffas och diskutera saken på en konferens. På agendan står också att de ska diskutera det faktum att de alla måste vara utvalda på något vis eftersom de alla sju plötsligt blivit självlysande i grön nyans.

Men på vägen till The Secret Conference möter de massor av andra varelser som fick växa upp hos dåliga föräldrar och som nu fått sina ansökningar om slutförvaring godkända av BUP och som hela tiden försöker stjäla skatterna för de vill placera eländet på fängelseplaneten "Badparentingprisonus"... (På den tiden skriver vi också långa meningar utan kommatecken och punkter, sa jag det?)

När de väl kommer fram till The Conferencecenter Futurum dras plötsligt alla delar de har med sig ihop till en enhet och börjar glöda!

Eller... Alla delar? En HEL enhet?

Nä... Det är nu det blir spännande! Det FATTAS en del och ingen vet var den ÄR och nu börjar Jakten på den Sjunde Kärnavfallsbiten - men det är en annan historia.

Eller... blandar jag kanske ihop olika teorier här?

Kanske borde jag jobba lite istället? Okej då...

Det finns så många grejer man måste hålla reda på i samhället så vissa saker har jag faktiskt valt att hoppa över. Engagemanget i kärnkraftens vara eller icke vara t ex.

Ja, jo, jag skulle helt klart föredra vindkraft men nu har vi inte det, jag inser problematiken med alternativa energikällor och jag accepterar kärnkraften tills vidare utan djupare analyserande helt enkelt.

Men detta för också med sig att jag inte fördjupar mig i uppdateringar och information om vad som händer i branschen, jag skummar bara rubriker lite som de flesta andra. Alltså har jag nu då klart för mig att ansökan om att få borra ner kärnbränsleavfall färdigställts efter 30 års utredning och är klar att lämnas in dit man lämnar in sådana ansökningar (var det nu är...).

Så nu undrar jag bara - om vi har avfall som behöver borras ner i avgrunden och förslutas i paket med lera och grejer som kommer hålla strålning borta i miljarder år, var finns detta avfall idag? Har vi inte genererat något avfall under dessa 30 år? Om vi nu har det, vad gör vi med det ifall ansökan inte beviljas och det tar 30 år till innan vi har något nytt att ansöka om? Och om det här eventuellt befintliga avfallet i så fall har legat och drällt i ett hörn i 60 år - är det någon större vits med att gräva ner det då?

Gör man måhända som här hos oss - lägger det i en soppåse och ställer utanför dörren på Ringhals och hoppas att någon ska ta det med sig och slänga ner i borrhålet?

Näää, jag låssas inte se den... Nån ANNAN får faktiskt ta skiten med sig den här gången!

Visst älskar jag mina barn. Gränslöst. Men ibland blir jag lite trött i öronen av dem. Ni vet – man sitter och grejar med något och de kommer och frågar massa saker; ”Tror du solen är ett jättestort lavaklot, kan man mixa all mat man äter på en dag och dricka den istället för att tugga, hur gör man ett utropstecken, hur mycket pengar tjänar ni, varför måste man ha vitaminer, hur långt är ett snöre?” osv osv.

I början är man sådär good parenting-aktig och i slutet är man i sin egen värld och upprepar ”jag vet inte” som ett meditationsmantra ungefär…

På mornarna är jag tämligen osocial. Jag vill bara vara tyst, vakna och inte snacka mer än nödvändigt. Min man är lite tvärtom… Frågar, pratar och undrar och språkar.

Jag mediterar varenda morgon: ”Jag vet inte”. ”Jag tror det”. ”Jaha”. ”Mhm”. ”Nä, jag är inte sur jag är trött…”

Var kommer alla miljarder frågor ifrån? Och varför tror min omgivning att jag sitter inne med alla svar?

   Storsonen ringer.

- Hej! Nu är det klart! Vi har fått våra praktikplatser i Malawi och sticker i september. 17 veckor. Fattaru så jävla cooolt!!!

- Va?

- Ja! Det är klart nu! Det ska bli så häftigt, kvitterkvitterblabla…

- Ähum...

Malawi… Afrika... 17 veckor…. Min lilla, lilla gosse… Han som inte ens vågade leka med den uppdragbara leksaksmusen för att han ”va jääädd, täng aaav, ja e jääädd” när han var liten ska åka och leva i symbios med lejon, flodhästar och malariamygg…

- Du kommer bli uppäten av en tiger, sa jag dystert. Lejon kommer jaga dig och du kommer få magsjuka…

- Äh, ornar sej...

Sen kom jag visserligen på att inte finns tigrar i Malawi, men det blev inte bättre för det.

Jag var förvarnad. Men någonstans trodde jag ändå inte att det skulle bli av liksom. Att han skulle komma på att han nog ville praktisera här, i närheten av mamma!

Ja, jag vet vad ni tänker! ”Det är ju jättekul och det kommer gå jättebra och det är sååå nyttigt och han kommer klara sig alldeles utmärkt och yadayadayada…”

Så tänker jag också om alla ANDRAS barn som åker till Kurrekurreduttöar och jobbar som volontärer – men nu är det inte ANDRAS barn det handlar om ut om mitt! Och han kommer också klara sig jättebra, ha det underbart och jättespännande! Men vi talar om en liten kille med turtlesskor, gröna glittriga ögon och tjockt hår som alltid står åt alla håll! Min lilla bebis med nappar i både munnen och i händerna som bara vill titta på ”Glis Bubbe” på video igen och igen och igen…

Jag tycker det var jobbigt att han flyttade ända till Malmö.

Nu ska han till Malawi.

Jag känner på mig att han kommer träffa nån sjuksköterska på Läkare utan gränser eller nåt, gifta sig och starta barnhem. Bo i lerhydda och börja spela bongotrummor medan barnen dansar i afrikanska festkläder så sandmolnen dammar runt deras bara fötter. Gå klädd i linnebyxor och storskjorta som fladdrar runt knäna.

Nu ska jag äta semla. Det får nog blir tre ikväll. Jag är lite kluvet deppig.

Malawi took my bebis…