- Jag tycker vi ska ta med oss matlådor till jobbet istället för att slänga så mycket rester, sa maken en gång.

- Men vi har ju redan provat det där, du glömmer ju bara din låda! svarade jag.

- Nääädååå, jag kommer ihåg! sa han.

- Okej, vi gör väl det då sa jag, köpte fina matburkar och började blanda och joxa och ställa in i kylen efter varje middag.

- Jag har kommit ihåg matlådan varenda dag! sa maken stolt häromdagen.

- Bra, du är sååå duktig, sa jag. Lite synd att du tog fel burk idag bara, du tog burken med Lillfisens mellanmål med dig istället...

- Ahaaaa, sa maken. Ja, jag undrade just hur du trodde jag kunde bli mätt på fyra gafflar spagetti och köttfärssås... Men det gör inget, jag har ju kommit ihåg att ta med mig matlådan varje dag!

- Brabra, nu har du TVÅ matlådor i kylen att välja på!

- Jättebra! Jag har ju kommit ihåg att ta med mig matlådan varje dag!

Maken åkte till jobbet för en timme sedan.

Undrar vad han ska äta idag...?

Med mössan i hand, ödmjukt böjande på nacken för överheten skulle jag vara så tacksam om ni ville ägna mig, en obetydlig medborgare, uppmärksamhet ett ögonblick…

Jag önskar göra er uppmärksamma på att era beslut ibland kan få lite… hur ska jag säga... knepiga? konsekvenser för oss som har äran att få leva, bo och betala skatt i er kommun. Ja, förlåt mig, jag vill på intet sätt framstå som otacksam eller ohövlig – jag har ju full förståelse för att ni måste förbise sådana bagateller vid beslutsfattande av den art ni lägger tid på, självklart!

Men jag tänker att ni kanske, kanske kanske, inte noterat att besluten ni så vackert formulerar i era protokoll faktiskt berör människor utanför sammanträdesrummet, och i så fall vill jag bara bidra med den informationen såhär i all vänlighet.

Ta senaste beslutet nu som exempel; att stänga förskola och fritidsverksamheten i Gullabo under sex sommarveckor för femte året i rad. (Förra året lades även till två veckors stängt mellan jul och trettonhelg. Trots att vi betalar avgift för alla årets tolv månader!). Jag är outsägligt tacksam över att ni verkar ta det här med ekonomi på fullaste allvar och att ni gör ert yttersta för att spara pengar – jag förstår att ni har det väldigt tufft på den fronten! Jag är den förste att applådera lektionen i samhällskunskap ni skänker våra barn; alla måste dra sitt strå till stacken i dagens samhällsekonomiska läge!

Dock har jag lite lite svårt att förklara sammanhanget för mina barn… Därför tänkte jag be er om lite hjälp på den punkten om det inte är för mycket begärt?

Alltså; mina barn vet redan att vi betalar skatt och att de för dessa pengar skall kunna gå i skolan och ha tillgång till sin barnomsorg. De vet också att de skattepengar vi betalar knappast räcker och att det är därför de inte får några böcker, sin utlovade rutschkana eller en omsorgsmiljö som är godkänd av Arbetsmiljöverket. Trots alla löften och trots alla icke genomförda beslut. Så långt är de med.

Men hur ska jag förklara för dem att de måste åka sju mil extra om dagen under åtta veckor om året för att spara ännu mer pengar? Jag menar – de har ju redan tillbringat fem år i utdömda lokaler som inte fungerar, i en utemiljö som inte är värd namnet och flyttats runt mellan tillfälliga lösningar för att spara pengar åt kommunen. Vanvettet i det är vi ju rörande överens, ni och jag. Men som Lillfisen säger; var är alla pengar vi redan har sparat då? (Haha, jaaa, han är ju för tokig det lilla livet…)

Nåväl.

Härutöver önskar jag uppmärksamma er på att även vi i vår familj har en så kallad ”ekonomi” att ta hänsyn till, och i vår budget ingår inte att bekosta extra, icke avdragsgilla resor om 4 000 kronor under sommaren. Jo, det är merkostnaden jag talar om; vi betalar redan samma summa för våra resor till och från våra arbeten. Summa summarum pratar vi om 8 000 kronor för perioden alltså. Det är ungefär vad det kostar att köra 14 mil om dagen i sex veckor. Väger man då in det faktum att avståndet mellan hem och jobb egentligen bara är 3,6 mil så blir det inte mindre spännande!

Någonstans tycker jag att besparingsåtgärder måste gälla SAMTLIGA invånare i en kommun och inte bara de som råkar bo i Gullabo…? Jag syftar då naturligtvis på att denna sommarstängning om sex veckor per år endast sker här istället för att rotera mellan kommunens olika avdelningar.

Naturligtvis inser jag ju att jag har fel i mitt tyckande, annars hade ni ju inte bestämt som ni gjort! Problemet är bara att jag inte ser vari felet ligger… Kanske kunde ni vara mig behjälplig även på den punkten? Det kan ju knappast vara lokalerna det är fel på - enligt er egen uppfattning duger de ju utmärkt som barnomsorgslokaler! Bara för att alla övriga berörda parter anser att ni har fel betyder det ju - uppenbarligen - ingenting.

Det faktum att just ”alla måste dra sitt strå till stacken” tappar sin logik när verkligheten tycks mig vara ”alla i Gullabo måste dra sitt strå till stacken”.

Tjaaa… Hade jag nu orkat engagera mig i saken så hade jag förmodligen skrivit något sådant om vår sommarstängning. Nu vet jag visserligen att det är totalt lönlöst, det har redan provats och bemötts med höjda ögonbryn och total brist på förståelse.

Dessutom är jag så utled, less och förbannad på allt som har med barnomsorg att göra så blotta ordet ger mig andnöd.

Den största fördelen med att ha en lillfis som börjar bli stor är att man snart kan säga upp sin skandalomsusade plats i barnomsorgen i Torsås kommun. Jag ser fram emot det - inte för att själva omsorgen är dålig, tvärtom. Men för att mina barn används som statistiska kostnadsberäkningar istället för som levande barn och hela tiden får höra att de kostar mer pengar än de är värda...

Mot bakgrund av föregående inlägg samt lite input från svägerska som ytterligare stärker min förvissning kan jag bara konstatera:

Min man är från Pluto, jag från verkligheten.

Hos oss lever klyschorna i full välmåga vill jag lova!

Min man förstår mig inte. Vi talar inte samma språk. Han påstår alltid att jag inte säger saker som jag sagt!

Exempel:

Jag: ”Älskling, jag vill ha en SAAB”.

Maken: ”Här får du en Toyota Avensis, varsågod!”

Jag: ”Öh… Tack då. Tror jag…”

Jag, tre veckor senare: ”Jag ville ju ha en Toyota Celica…”

Maken: ”Va, varför SA du inte det då?”

Jag: ”Jamen jag sa ju att jag ville ha en SAAB… Jag sa inte ett ljud om Avensis!”

Maken: *trött*

Ni ser själva! Jag menar, kunde jag varit tydligare??   

För att belysa problematiken ytterligare tar vi ett exempel till:

Jag: ”Älskling, diskmaskinen är full”.

Jag, två timmar senare: ”Diskmaskinen är fortfarande full…?!”

Jag, tre timmar senare, maxat irriterad över att jag själv fått plocka ur diskmaskinen ”Varför är det ingen som någonsin hjälper till med någonting här, måste jag göra allt själv???”

Det är ungefär NU som maken med en dåres envishet försöker hävda att jag inte SAGT nåt!

Eller om jag ringer till makens jobb för jag måste jobba över och han måste hämta lillfisen på fritids;

Jag: ”Jag måste jobba över lite…”

Maken: ”Okej”

Jag: ”Hur länge jobbar du?”

Maken: ”Till fem”

Jag: ”Jamen Lillfisen måste ju hämtas innan halv sex…”

Maken: ”Ja…?! Jaha – du undrar alltså om JAG kan hämta honom genom att sluta lite tidigare??”

Jag: ”Ja, det är ju det jag SÄGER!!!”

Maken: ”Öh, nä, det är inte vad du säger, det är vad jag tror att du MENAR…”

Jag: ”Men hur svårt kan det va??? Men skit samma, jag hämtar honom själv om det ska vara på det viset, jag får ju göra allt annat själv, förra veckan fick jag dammsuga hela huset själv och det är ingen som viker tvätten och jag måste alltid planera allting när det är något i skolan, laga all mat och… och… och… och…”

Och då talar vi ändå om en tämligen välartad, intelligent man med god yrkeskarriär och bred allmänbildning!

Förstår ni hur jag har det? Undra på att jag är lite vårtrött och deppig!   

Igår fick maken och jag en sån där "kvalitetstidsresa" bara vi två. Nja, ni som nu tänker romantik och sånt tjafs - vi var och handlade på Maxi alltså. Utan barn. Mer romantiskt än så blir det inte hos oss...

Hur som helst, vi gick runt där och blippade matvaror för tusentals kronor och fyllde sex plastkassar med förnödenheter. Det blir ju så nu när jag har börjar Masterchefa i köket, det går åt MASSOR av mat!

På väg ut fick vi - naturligtvis - avstämning i kassan, en prövning utöver alla gränser för maken som redan uppbådat all kraft på rundvandringen i affären. Han är lite orutinerad, har inte lyckats få in det positiva med shopping. Men jag måste säga att han klarade det ganska bra! Jag är glatt överraskad.

Väl i bilen på parkeringen såg jag en väldigt snygg Toyota, en sån här:

- Wow, sa jag, varför fick jag inte en SÅN???

Maken tittade på mig och utbrast; - Jamen det är klart du hade fått om du sagt att du ville ha det!! Du sa ju inte att du VILLE det!!

Nu kan jag inte bestämma mig för om jag borde bosätta mig i min Toyota Avensis kombi med vinröd lack och vit rattmuff eller om jag ska bo kvar inne i huset och vara glad åt att jag KUNDE fått en sån om jag varit tydlig med mina önskemål...

Att jag ens hade möjlighet att uttrycka önskemål var väl fördolt i budskapet "efter dina idiotiska bilaffärer sista åren så blir den här bilen jättebra, nu tar vi den och jag vill inte höra ett ljud om vad du "känner" för bilen!! Din tid som bilköpare-på-egen-hand är över!" Typ.

Undrar om det inte är lite synd om mig, måndag och allt...

Lillfisen fyller år i början av april. Åtta år. Blir en stor-lillfis!

Hur som helst, vi gick igenom lite önskemål inför hans stora dag.  Presenter, mat och firandets genomförande.

Så nu behöver jag lite undervisning här; var hittar man en Bakugauntlet, Brawlers gampeack och Maxus Dragonoid??? Och hittar man händelsevis Bakusphere på samma ställe?

Själv försökte jag påminna honom om saker han BORDE önska sig såsom en ny skolväska, vårskor och en ny kepa. Han bemötte detta med ett ”jaja, visstvisst, men mest av allt behöver jag ha en ny TV och en ny bänk som den ska stå på”.

Behöver? TV? Åttaåring? Hahahaaa, var FÅR de allt ifrån?!

”Det enda du behöver är kärlek, mat och kläder gubben” sa jag.

”Jag vet, men man får faktiskt ÖNSKA sig” svarade Stora lillfisen näbbigt. ”Dessutom behöver jag ju mat och jag BEHÖVER Tacos när jag fyller år. Sådeså!”

Suck.

Oftast brukar jag tycka att jag ”kan” lite om det mesta. Jag ”kan” sy – lite grann, jag ”kan” tapetsera – lite grann, jag ”kan” klippa barnens hår – lite grann.

Däremot kan jag absolut inte laga mat! Jag kan förvisso läsa ett recept, men fattas det någon liten ingrediens i skåpet så är jag körd. Det händer allt som oftast – i mina skåp hittar vi peppar, salt och… och… grekisk salladskrydda. Samt nån oöppnad burk med konstiga kryddor som jag i ett infall av ”vi måste börja laga annan mat för jösse namn” har köpt. Förmodligen gick datumstämpeln ut 2005 eller nåt. Vågar inte titta efter.

Sen kan jag läsa ett bullrecept också, men det står aldrig i receptet att ”den här mängden mjöl är för mycket, bullarna kommer bli torra och hårda” vilket gör att jag alltid får torra och hårda bullar – trots att jag gör precis som det står i receptet!

Men nu!! Nu jäklar…

Jag har marinerat mig själv i Masterchef under några dagar, en hel säsong från USA, en hel säsong från Australien och även kollat hittills visade avsnitt av den svenska versionen.

Jag blir sååååå inspirerad! Wow, vilka chefs! Plötslig vill jag också laga mat, massor av mat, hitta på och höfta lite. Domarna pratar alltid om smaker, hur de kommer i en ordning ”first you feel the taste of yadayada and then, in the end, you can sense a twist of yadayada”. Ni hör själva hur makalöst gott det låter när man säger så!

Så igår var jag och handlade; vitlökar, chilisåser, dijonsenap, balsamvinäger i olika färger, cayennepeppar, chili – massor av grejer som jag knappt ens visste fanns.

Sen började jag Masterchefa; jag hackade, stekte, rörde, kryddade, blandade och skar! När jag var klar betraktade jag mitt verk:  en köttfärspaj med vitlök och chilisås, till denna en creme fraichesås med honung och dijonsenap och en burk fullkomligt gudomlig tomatsalsa!!!   

Jag KÄNDE mig verkligen som en masterchef – jag var koncentrerad, smakade och smakade, kollade på klockan, tog fram nya skedar och smakade lite till… Föreställde mig hur Per Moberg kom förbi och frågade vad jag skulle göra, nicka instämmande till mitt svar och säga ”Spännande” innan han gick vidare.

La upp maten på tallrik, hällde över lite sås och la upp tomatsalsan lite snyggt vid sidan om. Lite råhugget, ingen överdriven komposition byggd på höjd eller längd utan lika enkelt som maträtten faktiskt var.

Det. Blev. Så. Jävla. Gott!

Nu är problemet bara att jag inte minns hur jag gjorde…   

...sådär jobbigt hysteriskt så jag hamnar i dvala...

När allting hopar sig så blir jag sån att jag får INGENTING ur händerna istället! Jag är som en jäkla struts; oooohhh, nu kommer mastodontuppgifter - jag lägger mig i ett hörn och låssas att jag inte finns!

Istället la jag mig på soffan när jag kom hem igår, åt semlor och maränger (nä, funkar inte med LCHF), gick upp fem kilo och tyckte synd om mig själv. Sen kollade jag på hela säsong 1 av Masterchef USA (äääälskar det programmet) i flera timmar, somnade och vaknade till precis samma mängd "massor att göra" som jag hade när jag la mig på soffan. Jag fixar liksom inte veta hur mycket jag borde göra, skulle ha gjort och därför måste ta tag i...

Nu har jag andnöd av all ångest som trängs i andnings-, hjärt- och magtrakten och vet inte var jag ska börja.

Så blir det när man hela tiden försöker jobba liiiite mindre än vad arbetet kräver och sen måste vara hemma med sjuka barn eller nåt sånt... Det finns liksom inga marginaler.

Nu kommer jag avsäga mig alla sociala, alla privata och alla idrottsliga uppdrag för ett par veckor och bara försöka bli av med allt som jag inte gjort fast jag borde. Tror jag ska börja med alla privata grejer som ligger och möglar för att bli av med dem och sedan fokusera på jobbet.

Otroligt hur pressande det är att inte leva, göra och vara den man vill för att man på egen hand - kan ju knappast skylla på någon annan - målat in sig i ett hörn och inte kommer därifrån.

Vad gör man åt eländet? Ska jag börja jobba heltid? Men då hinner jag inte med nånting av det jag gör på fritiden idag...

Nä, måste uppenbarligen fundera lite på mina prioriteringar här... Ska göra det så fort jag fått näsan ovanför vattenytan igen.

Jahaja... Två ungar återvände idag till skolan efter nästan en veckas hemmavaro med värsta förkylningsinfluensaöronvärks-epedemin. Själv har jag suttit i köket och väntat ut dem, deppat lite över att inte kunnat jobba och då och då vikt lite tvätt.

Återvände till jobbet igår och fick lägga halva eftermiddagen på att tjafsa med DHL... Visste ni att DHL öppnar alla paket man skickar med dem? Eftersom vi skulle buda sekretessbelagda dokument så kunde vi ju inte acceptera detta men fick då veta att "alla budfirmor öppnar alltid paketen, i synnerhet när det gäller nya kunder. Det MÅSTE vi, det är vårt reglemente som säger så."

- Jaha, men det här paketet FÅR ni inte öppna,

- Jamen vi LÄSER ju inga papper, vi kollar bara så det är det ni säger i paketet...

För mig spelar det ingen roll! Om man ska buda papper om exempelvis en klient så KAN ju, rent teoretiskt, kontrollanten vara vår klients motpart!

- Då skippar vi DHL, sa jag, vi löser det på annat sätt.

- Jamen alla andra budfirmor gör likadant...

Jag fattar hur de resonerar, det är inte det som är grejen. Bortsett från att jag blev ganska skakad över det faktum att budfirmor öppnar försändelser så bryr jag mig inte egentligen, vi använder dem aldrig.

Men mitt regelverk synkar inte med deras, så enkelt är det. Sekretessbelagda uppgifter är sekretessbelagda av en anledning, det måste gå före allt annat.

Men vet ni vad?

Istället för att betala 890 spänn till DHL för att de skulle buda upp saker till halva Sverige och därtill öppna paketet drog jag till Posten! Där skickades allt med Expressutdelning före klockan nio och för det betalade jag drygt 300 spänn... Undra på att det är dyrt med DHL när de ska lägga tid på att öppna paketen!

Undrar om inte Posten är underskattad trots allt...?