Blablabla våren blabla solen blabla fågelkvitter blabla…

Så, nu har vi klarat av vårsnacket, okej?   

Märkligt – alla snackar om våren som värsta grejen just nu. Mhm, känslor och lycka och tiddelipom. Är det verkligen bara jag som tycker att det nu kommer en period som är asjobbig? När det är varmt i solen, kallt i luften och allt blir geggigt, smutsigt och man inte ser vare sig datorskärmar eller TV-program för att solen lyser in genom fönstren?

Ända sen jag var mycket ung har jag blivit maxat irriterad över våren; årstiden när man går omkring och svettas i vinterkläder för att frysa ihjäl om man tar dem av sig. Ungarna blir förkylda, man tvättar deras leriga kläder flera gånger i veckan och hallgolvet ser ut som Saharas öken av all indragen sand.

Snön smälter undan – DET är ju bra. Visst visst, sen lägger vi en vecka på att röja upp hela tomten. All skit som snötäcket omsorgsfullt gömt undan ploppar upp som vildsvin i smålandsskogen… Som om man inte hade fullt upp att göra ändå! Med vårstädningar, fönsterputsningar, torka rinnande näsor och mata dammråttor som virvlar runt i solskenet…

Och den där kluvenheten som drabbar en hela tiden! Vi är stenhårt lurade, märker ni inte det? Man vill ut i varma solen (bara för att upptäcka att den inte är varm), man vill springa som en gasell över gräsmattor och åkrar (och trampar ner i meterdjup snö som fortfarande ligger kvar, det blir tvärstopp och man far omkull i lervällingen som ligger som små sjöar mellan snötäckena), man blir nykär i maken, får fräknar på näsan och drar energiskt igång miljoner projekt – bara för att inom kort upptäcka att maken är densamma som alltid, fräknarna sitter kvar även när man är trött på dem och att projekten inte alls är lika roliga när de står där, halvfärdiga i november…   

Därtill är det någon oskriven lag att man måste gilla den här årstiden! Man måste bli glad och uppåt och positiv. Ha. Ha. Ha. Gissa vem som bara vägrar av ren princip?   

Heja hösten – oktober, snart är vi där!! Först ska vi bara genomlida ett par månaders myggelände, grillosande, snigelinvasioner och andra sommarplågor…   

Igår planterade jag om mina krukväxter. Kom plötsligt ihåg att jag läst nånstans att det kunde vara bra.

Blev lite förvånad dock – får man inte blomjord med i krukorna när man köper krukväxter??? I mina var det i alla fall inte en jordsmula, det var bara massa rötter! Fattar inte…

Lika förvånad blev jag över att jag efter detta drastiska tilltag plötsligt upptäckte att vissa av mina växter tydligen växer med bladen uppåt och inte hängande neråt?! Men det är ju lite kul att man plötsligt fått helt nya krukväxter i fönstren – ombyte förnöjer. Både mig och växterna, tydligen.

Annars var det innebandymatch igår och undertecknad hade den stora, ansvarstyngda uppgiften att sköta KLOCKAN! Det är ingen smal sak vill jag lova! Ujujuj… Har förvisso gjort det ett antal gånger förut men det är sååååå länge sedan så jag kom inte ihåg nånting. MASSOR av knappar att trycka på och lika många saker att hålla reda på. Man ska nämligen inte stoppa tiden varje gång domaren blåser utan bara ibland och under vissa förutsättningar. Dessutom är sista tre minuterna ”effektiv speltid” och DÅ ska klockan stannas varje gång domaren blåser. Och då ska man helst inte sitta där med en eventuell vaxpropp i örat, för då hör man inte skillnaden mellan gympaskor som gnisslar i golvet och domarens visselpipa… Råkar man ändå höra fel på dessa ljud så hörs upprörda föräldraröster från läktaren desto högre när de vrålar ”KLOOOOCKAN, KLOOOOOCKAN”  och man känner sig som om man är ansvarig för omröstningen i melodifestivalen.

Mhm, fråga mig – jag vet…

Men nu är matchsäsongen slut och lugnet skall därmed infinna sig. Framför allt hos maken som lever och andas innebandy hela vinterhalvåret.

Vinterhalvåret ja, det får vi nästan börja kalla för ”vintertrekvartsåret” snart va? I lördags var det vår och sol och idag var det åtta minusgrader…  Livet har liksom stannat av och alla går bara och väntar! Väntar på sol, värme och på att snöskiten ska försvinna. Det börjar kännas som när man är gravid och går över tiden! Så mördande trist…

Sen tänker jag på hur trötta alla är. Intressant fenomen det där; vi är vintertrötta, vårtrötta, semestertrötta och höstdeprimerade. Enda gången vi är på topp är under fyra veckors semester, men då aktiverar vi oss så till den milda grad att vi knappt orkar komma tillbaka till jobbet. Kanske borde vi fundera lite på om det finns andra anledningar än årstiderna som gör oss trötta?

Och kan någon förklara för mig: om jag köper två paket tulpaner och sätter i samma vas, varför växer alltid tulpanerna från det ena paketet mer än de andra? I mina tulpanvaser är alltid hälften av tulpanerna fem cm högre än de andra, trots att de var lika höga när jag satte ner dem...

Jaja, det var lite fundringar såhär på måndagsmorgonen. Hemma med två sjuka barn och känslan av att tagit fel på halsduken och taggtråd för egen del har jag inte så mycket annat för mig…

I väntan på att mina hundra bak-projekt som står uppställda runt mig i hela köket ska jäsa, gräddas och svalna lyssnar jag på P1 där de talar om böcker och läsning.

Programledaren reser runt till människor i landet och pratar böcker och läsning. Han frågar en dam ”händer det att du läser om böcker?” och hon svarar ”näää, nää inte läser jag om dem inte… Har man läst en bok så har man ju läste den…”

Jösses.

Jag har böcker som jag säkert läst om 10 gånger! Läser jag en bok som jag tycker om så kan jag läsa den en gång till så fort sista sidan är klar…

Det är som att se en film två gånger  - andra gången hittar man helt nya skikt, nyanser, lager och upptäcker saker man inte såg första gången. Har man läst en bok fyra gånger så kan den femte plötsligt bli en helt ny bok!! Man läser med helt andra ögon, helt annan vinkling och ur totalt andra perspektiv; man vet ju redan grundstoryn, man vet hur författaren vill att man ska ta till sig texten och kan därför experimentera lite.  ”Om jag nu betonar konversationerna annorlunda, om jag ger människorna andra utseenden och om jag ändrar på miljöerna – vad händer då?”

Men det funkar inte på alla böcker! Det funkar bara på vissa och då oftast skönlitterära böcker. En deckargåta är en deckargåta liksom, mördaren blir sällan någon annan bara för att man läser boken en gång till.

Som barn och halvvuxen läste jag Kulla-Gulla serien gång på gång på gång. Jag älskade den! Jag placerade Kulla-Gulla i en miljö som såg ut precis som den runt min gamla skola uppe i Dals-Ed. Hon passade så perfekt där i den solgula, herrgårdsliknande byggnaden och dess omgivningar.

Sen såg jag filmen…

Det spelade ingen roll hur många gånger jag läste böckerna igen efter filmen, miljön blev alltid densamma i mitt huvud; min egen. Trots att jag nu ”visste” hur den såg ut så  - nä.

Sen är det lite svårare med ljudböcker. Framför allt författarupplästa ljudböcker. Om en författare läser sin egen bok så matas jag med färdiga uttryck för hur den skall läsas och uppfattas. Det finns liksom inget utrymme för fantasi vad gäller nyanser, dialoger och tonfall. Det är som det är helt enkelt.

Appropå det; har ni läst ”I skuggan av ett brott” av Helena Henschen? En bok om ett ”riktigt” mord som skakade Sverige på trettiotalet och författaren är ättling till både offer och förövare.

Hon blandar fakta med fantasi, en mix som kan göra mig vansinnig! Det är förvisso en bra bok, spännande och intressant, men när man vet att det är på riktigt men händelseförloppet beskrivs som det eventuellt KAN ha gått till så blir jag frustrerad; jag vill VETA!

Böcker blir lätt mina vänner. Jag älskar dem, jag ogillar dem, känner igen mig, ifrågasätter, blir irriterad, förstår, känner och reagerar. Men det är ytterst sällan en bok lämnar mig helt oberörd, oavsett vad den handlar om.

Och med detta återgår jag nu till den typ av böcker jag lägger minst energi på; kokboken. Fast jag skulle nog behöva läsa den lite oftare... ;)

Jag handlar väldigt sällan på Konsum. Inte för att jag egentligen har något emot Konsum utan helt enkelt bara för att jag trivs bättre på ICA.

Men ibland vill jag vara lite wild´n crazy, som idag.

Stannade på Konsum i Rödeby på väg hem från jobbet. Kön var ungefär hur lång som helst och lite till, men alla stod där de stod med gott mod.

Bakom mig i kön satt en dam i rullstol. Hon skrattade hela tiden, hojtade och ropade; "OjojOJ så mycket FOLK det va idag" hojtade hon. Hennes ledsagare skrattade och höll med.

Istället för en stressad kassörska som försökte skynda på så mycket som möjligt satt där en så makalöst trevlig, glad och glädjespridande tjej! Hon pratade med kunderna, skrattade och spred allmän trivsel, bara sådär!

När det var min tur och hon blippade på med mina varor hördes plötsligt damen i rullstolen hojta ett glatt "HEEEEJ" till kassörskan. "Heej, är du här och handlar idag" svarade tjejen i kassan glatt och blippade på. "Jaaa" svardade damen i rullstol och berättade att hon köpt godis minsann... "Titta på mina fina vantar" hojtade damen lyckligt och visade upp sina färgglada tumvantar för kassörskan. "Men OJ vilka fina vantar! Det där godiset där måste väl vara till mig" skojade hon tillbaka. Damen i rullstol skrattade så hon hoppade i stolen och själv kunde kände jag hur hela jag sprack upp i ett glatt leende.

Damen i rullstol var så söt, kassörskan var så urtrevlig och självklar, alla köande kunder blev glada och tja - vissa människor är liksom bara naturliga glädjespridare!

Och då tänker jag att egentligen borde jag också vara mer så istället för att gnälla, tjura och vara grinig så ofta. Jag borde också göra människor glada, skratta och vara trevlig jämt!

Meeeen... Tanken försvann lika fort som den kom, för på väg hem kom en svart hund och sprang ut rakt framför min bil så jag nästan körde på den och sen var jag sur i säkert en kvart. Tänk om den hade sabbat min nya, fina bil!!!   

Lika bra att tjura som vanligt, har det inte hänt nåt skit så kommer det väl att hända...   

Har precis vaknat, andra dagen i rad jag vaknar på soffan... Tredje gången, möjligen fjärde, på en vecka.

Är vansinnigt trött på det här nu!

Nä, jag är varken utstängd från sovrummet, osams med maken eller av andra intressanta orsaker hänvisad till denna obekväma nattlogi. Problemet är bara att jag börjat titta på TV.

Inte ofta jag gör det annars. Men jag har mellan raderna läst kritiken som nära och kära riktat mot mitt datoranvändande och min brist på deltagande i andra aktiviteter än just datorn och - som den lyhörda och omtänksamma person jag nu är - försökt tillmötesgå outtalade önskningar.

Därför har jag på sista tiden försökt ägna mig åt "samvaro framför TV:n" som tycks vara det alternativ som erbjuds. Ja, om jag inte vill vika tvätt, damma eller utöva andra hushållssysslor alltså. Och det vill jag ju inte... Jag ser inte att det är sysselsättning som leder till fördjupat umgänge med övriga familjen, alltså hoppar jag över den biten.

Detta har då vissa biverkningar. Exempelvis den att jag efter 10 minuter in i ett tv-program när jag måste blinka råkar blunda aningen, aningen längre än gången innan. Till slut har blinkningarna en tendens att övergå till att ögonlocken sluts längre än de är öppna - för att till sist inte öppnas alls. Det går inte! De är tunga som brunnslock!

Ni hajar.

Maken brukar ha vett och förnuft nog att gå upp och lägga sig, samtalar med mig innan och jag svarar, piggt och vaket. "Jaja, jag kommer" säger jag och han går upp. Sen somnar han också, fast i sängen då. Eftersom jag ändå ska upp så släcker ju inte han lamporna. Det gör jag. Runt klockan fem-sex på morgonen, då jag vaknar frusen och ledbruten...

Ibland tänker jag att det är tur man bor som man gör... Det är inte precis E4 som går utanför huset och förhoppningsvis är det inte alltför många som kör förbi klockan tre på mornarna och behöver ägna tid åt att fundera över "det där konstiga huset där lamporna är tända dygnet runt jämt".

Fast för ett tag sedan mötte jag en pappa till sonens kompis i affären. En sån där härlig människa som säger vad som faller honom in. "Hejhej" hojtade pappan. "Vad är det egentligen med er och ert nattsudd - förklara för mig varför är det tänt hos er mitt i natten?"

Måhända sitter vi hela nätterna och betalar elräkningar...?

Igår kväll klockan 20.00;

- Lillfis, du måste i säng nu.

- Meeeeeen dååååh... Jag är inte trött!!

- Nä, men imorron är du trött, du ska lägga dig nu, kom igen!

- Ååååhhhhhh (stamp stamp, släng släng, smäll smäll i dörrar, tårfyllda ögon)   

- Godnatt älskling, sov gott!

(Kompakt tystnad)

Idag klockan 07.20:

- Godmorgon solstråle, dags att vakna!

(Kompakt tystnad)   

Klockan 07.25

- Wejkypejky killen, du måste upp nu!

Klockan 07.30

- Nu går snart bussen, UPP NU!

- Fräääääääs, moooorrrr, aaaaaarggghhhh; JAG ÄR TRÖTT!!!   

- Mhm, jag vet, men du måste upp ändå! Komsi komsi, på med kläderna. Vad vill du ha till frukost?

- Inget.

- Nähä, men då får du kuddar och mjölk.

- Nä, vill inte ha.

- Macka?

- Nä.

- Nähä, vad ska du HA då?

- Vet inte.

- Okej, men då bestämmer jag så får du äta vad det blir. Upp nu!

Två minuter senare - stamp stamp i trappen, släng med stolen, suck över frukost, tjureri och grineri.

- Men du, vilken tur du inte fick vara uppe längre igår kväll då - då hade du varit ÄNNU tröttare idag jue!

- Jag e inte trött! (stirrar envist åt alla håll utom mitt)   

- Joho, lite trött och grinig är du allt...

- NÄ DET ÄR JAG INTE ALLS!   

- Du, till mig kan du prata helt normalt, finns ingen anledning att skrika!

(Svarar inte, vägrar fortfarande se på mig)

- Du får ha gummistövlar till skolan idag, dina vanliga är genomblöta! (Värsta fotbeklädnade i historien om man frågar honom)

(Jättesuck, lek med skeden i mjölken, vägrar svara)

- Sen brukar vi väl svara varandra i det här huset va?

(Behandlas fortfarande som luft. Dålig luft).

- Du...

(Inget svar)

- Hörru!

(Inget svar)

- Men du... Jag ska viska dig nåt... (viskar i hans öra) FISRUMPA!!!

(Tyst fniss)   

- Va? SKRATTAR du?

- Nä! Görjante!   

- Och vet du mer? Jag ska viska en sak till: BAJSKORV!!!

(Gapskratt)   

- Haha, du är ju knäpp mamma!

Funderade lite när han glatt skuttade iväg till bussen med gummistövlar på fötterna... Kanske är metoden aningen okonventionell men vaddå - den funkar ju!   

Jag lever med ständigt dåligt samvete för bristen på intresse av mitt hår... Jag gillar kläder, jag gillar smink, jag gillar krämer och ansiktsmasker men håret - det är en sorglig historia...

Jag är ingen direkt frekvent frisörbesökare. Vet egentligen inte varför... det BLIR liksom inte så! Jag går dit, klipper av hälften eftersom det alltid är totalt utslitet och svintoaktigt, kladdar på nån gegga för att återföras från numera råttfärg till tidigare naturligt blont och går hem och väntar på att det ska växa ut igen. Ungefär så.

Varenda gång jag kommer spärrar frissan upp ögonen och utbrister något "Oj, länge sen va?" och tror inte att jag ser i spegeln hur hon viskar med sina kollegor. Kollegorna i sin tur skakar beklagande på huvudet, klappar frissan på armen och dunkar henne i ryggen. "Lycka till, tur det inte är vår kund"...

Sen diskuteras lite, hur vill jag ha det och vad vill jag göra och jag svarar att jag vill ha det långt, tjockt och volymized, frissan ser lite chockad ut medan hon sliter i mitt hyfsat korta bebishår och inser efter ett tag att jag skojar. "Jag har ingen aning, gör nåt" och frissan kommer med förslag och jag nickar och så grejar hon. För det är alltid en hon.

Ungefär här känner jag oftast att jag vill sjunka in i min tankevärld, fundera lite på mig och mitt och att jag har konverserat klart. Mycket sällan känner frissan likadant. Nästan aldrig faktiskt. För nu ska vi konversera, skvallra, prata barn, snö, vinter och jobb. Nåja, jag bjuder på det. Jag är ju inte precis blyg och bortkommen så det får ju gå...   

Frissan kladdar, målar färg, kommer med tidningar och kaffe och jag springer mellan hårtvättar och stolar och sitter si och lutar så och gör precis som hon säger. Det svider, det bränner, det är varmt och det är kallt. Dessutom ser man alltid ut som en rynkig flodhäst i deras jäkla speglar som de envisas med att hänga upp överallt! Sen fibblar hon med hårfönen, jag försöker desperat memorera hur hon gör, hon frågar om det är bra och jag säger "kanon", betalar fleratusenochfemtio och går hem.

Nä förresten; först frågar hon om jag behöver några produkter. "Nä", svarar jag, "jag har produkter". Men hon ser lite tvivlande ut - jag har förmodligen inte samma produkter som hon tycker jag ska ha. Jag har inte volymizingheatprotectionbalm, återuppbyggande schampoo för färgat hår med vitamininpackningskoncentrat som mitt hår MÅSTE ha eller snabbverkande vitaminaliseringsmask för blont hår. "Man måste ju vara rädd om håret" tycker frissan och pekar på flaskor och burkar för 239 kronor/schamponeringen.

Sen får jag gå hem då, med skammen brännande i kinderna. Skammen över att jag inte tar ansvar för mitt hår, att jag inte anser det värt alla nödvändiga produkter och att jag inte unnar mitt hår lite vitaminer... Jag ser hur frissan tänker att jag är en otacksam kund som inte har för avsikt att faktiskt uppskatta hennes arbete genom att åtminstone FÖRSÖKA bibehålla hennes verk under mer än en eftermiddag.

Redan nu vet hon att hennes slit är totalt meningslöst - om ett halvår kommer jag tillbaka och hon får börja om igen. För att döva samvetet accepterar jag att "vi redan nu bokar en ny tid om sex-till-åtta veckor", det är nämligen med den intervall HON tycker jag borde komma dit. Fast både hon och jag vet att jag kommer boka av den tiden fjorton gånger innan mitt obligatoriska halvår har passerat.

Nästa dag, när jag står därhemma framför spegeln och gör precis likadant som hon gjorde med hårfönen blir resultatet alltid något helt annat... Måste ju beror på att jag inte köpte det där superglazevaxetmedskimmereffektförfinthår eller hur?!

Eller så är jag helt enkelt bara väldigt blåst när det kommer till hårfönar...  

Trodde jag hade en eventuell vaxpropp.

Sov med Revaxör.

Sköljde öronen med gummigrejen.

Nu är jag så yr i huvudet så jag måste hålla mig i väggarna...

Kanske inte så smart att skölja öronen i kallvatten...?

Enligt hälsorådgivningen på nätet ska man mäta vattentemperaturen till 37 grader med termometer för det ska absolut inte vara för varmt eller kallt. Då blir man yr.

Oh. Ouh.