...idag har vi varit hemma igen, lilleman och jag...

Ont i magen, illamående, gråt och tandagnissel. Soffläge fram till förmiddagen och sen - vrålpigg.

Hmhmhm. Grejen är att hans magutbrott inträffar oftast efter frukosten; nånting med matallergi månne?

För övrigt har maken och hans kumpaner haft sin insändare i Barometern och det jobbas febrilt i gruppen med förberedelserna inför ett stormöte. Dock behövs mer krafter som kan hjälpa till - nästa möte är på onsdag nästa vecka.   

Det är ganska mycket som skall sys ihop för att få till en bra agenda när vi bjuder hit våra politiker, och vi ska vara välklädda upp till tänderna med fakta, statistik och kostnadsuppgifter.

Brevet till våra kära politiker ligger i sin helhet på www.gullabo.se , ni som känner er berörda av vårt kämpande - ta gärna del av det!

Imorgon är det fredag och nästan helg. Det blir jobb, häst och tidig sänggång för på lördag är det distriktsstämma i Frödinge. Jag visste inte ens att Frödinge fanns som mer än ostkaka, men det finns tydligen på riktigt i Vimmerbytrakten. Ska bli spännande!

Nu - viloläge.

Fick precis ett mail från en reporter på P1...

Jag berättade ju om radioprogrammet Kropp & Själ som jag lyssnade på häromdagen och som triggade igång mig lite.  Som vanligt har jag ju svårt att hålla inne med åsikter när jag väl har några, så jag mailade programmet med ett urklipp från bloggen.

Nu mailar som sagt reportern och ställer en förutsättningslös kontaktfråga här och spånar lite om någon form av inslag för radion om mina tankar kring självmord.

Blev alldeles förvånad, måste fundera på det här.

Naturligtvis vill jag tala om för allt och alla att det är okej att prata om självmord, att man inte behöver leva resten av livet med skuldkänslor och att det är okej att vara arg! Det är ett budskap som många behöver få och jag är ett levande bevis på att det är tillåtet. Kan man göra det utan att frossa i sin egen olycka och utan att alla lägger huvudet på sned, suckar och tycker synd om en? Det är nämligen inte ett dugg synd om mig, även om min historia nog är lite speciell...

Men det kanske kräver att man måste börja grotta ner sig lite i sin egen ryggsäck och det tar på krafterna...

Hmhmhm...   

Funderar vidare...