Letar tallriksställ på hela internet och hittar massor - men inga tillräckligt breda för att rymma mina tallrikar... Jag menar, hallå, visst är tallrikarna stora men det är ju inte frukostbrickor jag har köpt!

Dessutom har diskmaskinen nu lagt av igen, börjar vänja mig vid att den bara funkar varannan dag förvisso men det har liksom en tendens till att irritera mig. Det är ju inte så att man fyller maskinen och sen har oplanerad ledig tid för att ställa sig och handdiska i flera timmar. Vi bor på landet - det kanske inte ens finns varmvatten just då!

Ovanpå detta har barnen, både den lille och den lite äldre, risat till sig och håller på och är sjuka och friska var och varannan timme.

Ni hör va? Yes - det är ingen tvekan om saken. Livet är som det brukar igen!   

Har precis slölyssnat på Kropp&Själ på P1, idag diskuterades huruvida man skall prata om självmord eller inte... Tyckte kanske vinklingen var lite konstig de gånger jag lystrade till, för diskussionen rörde sig mest om ifall det var okej att skriva och prata om det i massmedia; när kändisar tar livet av sig t ex. Får man det eller finns risk att man glorifierar självmord och ökar statistiken i så fall?

Jag har reagerat över att man t ex efter skolmassakern i USA har fått upprepade sådana rubriker i pressen. Hur man plötsligt fått stänga skolor på grund av hotbilder och hur alltifrån galna människor till busiga tonåringar bombhotar skolor via telefon och mail.

Så jag tror absolut att man sprider nya, fräscha ideér och uppslag till allt och alla genom massmedias enastående frosseri i katastrofer och tragedier, visst gör man. Men...

Var skulle utvecklingen ta vägen om vi inte gavs insikter och kunde skapa debatt? Hur tror man att man ska förbättra galenskapens statistik genom att tiga ihjäl problem som faktiskt finns?

Är det bra att man i massmedia listar alla "farliga" inernetadresser som våra tonåringar bör undvika? Ja och nej. Tonåringarna läser listan och dras obönhörligt till just dessa adresser som flugor till en hästskit. Jag som förälder läser listan och får därigenom ännu bättre koll på var min tonåring egentligen befinner sig då han i min värld sitter i sitt rum och läser läxor. När det gäller den saken är det till syvende och sist jag som har ansvaret för min tonåring och det åligger mig att skydda honom från det jag anser vara farligt för honom. Jag ska ha koll! Tror ni han informerar mig om vad jag ska ha koll på? Öh... Nä.

Tig inte ihjäl fakta i tron om att det förbättrar statistik. Lyft upp problemet till ytan och bemöt det med kraftfulla diskussioner!

Att tiga ihjäl självmord är inte ett sätt att stoppa dem. Att öppet tala om det är ett sätt att ge drabbade, både anhöriga och suicidala, plattformar att utgå ifrån, forum att informera sig i och dessutom väcker det debatt om obefintlig psykvård och obefintligt anhörigstöd. Just när det gäller den här frågan kan man också nå ut med budskapet att det inte är skamligt att vara efterlevare till en självmördare. Inte ens om du råkar vara mamma till en kändis.  "Du är inte ensam om att inte räcka till. Det är ingenting du behöver skämmas över."

Sluta hyscha ner självmord! Ifrågasätt den preventiva vården istället!

"Tänk om man hade
vingar,

att fälla ut när vägen
känns tung.

Om man kunde flyga
över livets alla hinder,

istället för att snava
när man är för ung..."

(Lena till Björn 020423)

Vet inte riktigt, men den här bloggsajten har en förmåga att inte fungera titt som tätt... Igår gick den inte att öppna på hela kvällen - lite irriterande om ni frågar mig.   

Alltså blir det lite släp på bloggandet;

Efter min lilla utflykt igår stärks min känsla av att mitt liv börjar återvända på riktigt.

Tallrikarna jag köpte får inte plats i mitt köksskåp... De är alldeles för stora. Det är typiskt, typiskt sånt som händer i mitt vanliga liv!

Men å andra sidan är jag så layd back efter min resa i Underlandet så jag tar det med ro - jag köper ett tallriksställ hos Silvia och har tallrikarna på bänken! Det får bli så. Alternativet att slå ut bakstycket ur köksskåpet känns lite väl häftigt i mitt tycke och att köpa nytt kök känns mycket väl häftigt i makens tycke. Och kanske lite i mitt också...   

Annars har jag agerat sekreterare åt maken; det är mycket med projektet Gullabo-vision för framtiden nu. Att leta adresser till brevmottagare är inte helt enkelt när man bara är senior adviser med uppgift att rodda ihop miljonprojekt över hela världen, man får förstå att han behöver lite hjälp. Jag är naturligtvis där, utan gnäll, och hjälper till pronto, suckar inte alls och frågar naturligtvis inte "hur i jösse namn klarar du dig hela dagarna utan mig?". Inte alls.

Det är så trevligt att jobba tillsammans, jag rabblar adresser och han skriver på kuverten. Gemensamma aktiviteter stärker förhållandet! Höhöhöööö... Konfliktlösning är en del av ens personliga utveckling!

Nädå, det blev inga konflikter, vi är ett bra team.

Å nu - jobbet!