Idag när jag gick från jobbet passerade jag en mycket gammal dam som stapplade sig fram över Klaipedaplatsen i Karlskrona. Hon var långt över döden i ålder, krum, rynkig och ihopsjunken.

Genast for det genom huvudet på mig; undrar om hennes liv blev som hon tänkt sig? Och när sådana tankar far genom mitt huvud så har fantasin inga gränser, jag kan inte hejda mig. Hela vägen till bilen tänkte jag på damen. Jag såg henne som liten flicka med långa flätor i Carl Larsson-förkläde. Hur hon drömde om sitt liv som vuxen, vilka förväntningar hon hade och undrade hur hon trodde sitt liv skulle bli.

Svisch - bytte hennes miljö till en stadsjänta som stod på torget och sålde karamellstrutar. Kanske var hon dotter till någon marinofficer, jag menar, vi pratar om Karlskrona trots allt. Kanske var det hon som växte upp i vår förra lägenhet, officerslägenheten med takstukatur och pigkammare...

Sen kom någon ung kavaljer och bjöd upp henne på midsommardansen, hon plockade sju sorters blommor och gifte sig med honom. Han var nog också marinare och låg ute väldigt mycket medan hon gnetade på därhemma. Hon stekte ripor i köket och bar svagdricka i tunga ämbar från källaren. Bykade en gång i halvåret och kokade lakan i en jättegryta på spisen.

Eller kanske gifte hon sig med en man som söp och var elak, fick ett liv som huvudpersonen i Moa Martinssons "Mor gifter sig"! Tufft men ingen match för en stark kvinna liksom.

Fick tvinga mig själv för att gå vidare, för att inte vända mig om och gå fram till henne, titta på henne och fråga "ursäkta mig, vi känner inte varandra, men jag måste ändå få veta - blev ditt liv som du trodde det skulle bli? Har du gjort vad du planerade, har du förverkligat det du behövde och är du nöjd med det du haft?"

Nu gjorde jag naturligtvis inte det, jag är inte helt galen! Än. Men nån gång, en vacker dag, kommer jag nog att gå fram och fråga en gammal människa just det. För jag bli alltid så sjukt nyfiken när jag ser en väldigt väldigt gammal människa...

Kanske är det planerna att själv stå där en dag, gammal som gatan och någon frågar mig och jag glatt ska svara; nej, det blev inte som jag tänkt mig. Det blev mycket bättre...     Tyvärr lär ingen skall fråga mig heller, dessutom blir jag nog inte så gammal.

Men om jag mot förmodan blir det kommer jag också gå över Klaipedaplatsen i sakta mak, mötandes halvspringande, stressade medelålders kvinnor med datorer på axeln, systemkassar i händerna balanserande på idiotiska klackar i ett idiotiskt väder.

Förmodligen kommer jag då tänka som damen jag mötte troligen tänkte; "varför kan inte människan gå i normalt tempo och ta det lugnt? Vad ÄR det som är så vansinnigt bråttom jämt?"

Hon kan ju inte veta att jag inom 50 minuter skall ha landat Spykersaaben, hämtat och klätt på en hungrig son på fritids fyra mil därifrån... Helst också hunnit lämna lokalerna med sonen i släptåg.

Äh. Tillbaks till verkligheten. Nu ska jag ta mig lite medusin mot mitt öronsus och försöka få ner allt blodet ur huvudet och fördela det lite i resten av kroppen.

Ha en trevlig kväll!

Oooo, idag tycker jag lite synd om mig själv...

Jag är trött, jag har sus i öronen och jag har liksom tryck i ansiktet. Tror jag skulle vara ett ganska intressant projekt för läkarvetenskapen...

Imorse gick jag runt i huset och letade efter vad det var som susade, det lät som om en bandspelare stod och malde utan ljud liksom. Lika högt hela tiden. Efter ett tag upptäckte jag att det var INNE i mina öron det lät! Nojigt... Det gick över, tror jag, eller så är det bara det att jag fyllde öronen med andra ljud.

Sen trycker det i ansiktet - inifrån! Som om man rodnar fast hela tiden liksom. Och trycker runt halsen... Skitjobbigt.

Tror ni jag kommer överleva? Är det kört? Kanske går det över med lite fylligt rödvin... Tror jag ska prova det, tar en tur till Systembolagsapoteket på lunchen.

Lite ridtur i helgen kanske underlättar också, och lite bowling i Emmaboda med grannarna. Ska försöka kurera denna obehagliga åkomma så gott jag kan.

Återkommer. Kanske. Om jag överlever alltså... Hujedamej.