...så gör man fel.

Lillfisen har gått på dagis och fritids till klockan fem i princip fyra dagar i veckan under flera år. Så har jag väl fått veta att jag lever också... Uuuujuuujuuuj. "Iiiiiingen annan behöver va så läääänge" har det låtit. Naturligtvis har mitt dåliga modersamvete ständigt gnagt i bakhuvudet. Alltså syr jag om hela mitt arbetsupplägg och kan på så vis komma klockan fyra två dagar i veckan, helledigt en dag i veckan och klockan fem bara två dagar! "Varsågod, älskade barn, allt för att du ska må bra vännen" sa jag inte men hoppas han ska känna det ändå. När han blir vuxen alltså. När han har vett att uppskatta att man gjorde vad man kunde. Ja, alltså, jag förutsätter att han blir en klok och förståndig vuxen man som inser det i alla fall. Hm...

Nåväl.

Hur glad är han de två dagar i veckan jag kommer klockan fyra? På en skala? Vad tror ni? Nä, precis. Inte glad alls. Tvärtom. Åskmoln av värsta sort. "Vafför kommer du reeeedan" heter det nu. "Hajunte hunnit leka klaaaart".

Nu börjar jag bli orolig för att han som klok, vuxen människa ställer mig mot väggen och ifrågasätter varför han aldrig fick leka färdigt. Varför jag förstörde hela hans barndom genom att ständigt komma och avbryta lek och pyssel i min iver att vara en god mor.

När vi är lediga på våra onsdagar klättrar han på väggarna. Han vill ringa en kompis så fort han kommer innanför dörren efter skolan, men alla kompisar är på fritids...

Ärligt talat, jag tror jag måste inse att en eftermiddag i mammas sällskap inte är vad han trängtar efter och behöver längre. När han var mindre ja, men nu - nej.

Jag var hemma i omgångar i princip hela hans första tre år, jobbade jag så jobbade jag halvtid i kortare perioder. Det är nog helt enkelt så att jag måste inse att han är trött på mig och mitt sällskap.

Så: vår äldsta son är inte fostrad av oss, han var hos dagmamma fem dagar i veckan mellan åtta och halv sex. Ingen bra lösning varken för honom eller oss, men situationen var som den var då. Bad parent.

Mellanfisen var på dagis långa dagar till han fyllde sex år, sen kom lillfis och han kunde få va hemma han också. Det passade honom bra, han har aldrig funnit sig tillrätta riktigt i barnomsorg vilken sort det än varit. Sen vart det fritids igen och han ville bara hem men han vill vara själv hemma. Det är han inte längre, jag är hemma alldeles för mycket... Bad, bad parent.

Lillfis har fått vara hemma hur mycket som helst och vill inte alls hänga här, han vill till fritids och leka med kompisar. Very bad bad parent.

Kan man inte bli uppsagd från föräldraansvaret på grund av bristande kompetens?

En sammanfattning av läget; Ann Heberlein har skrivit en bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". 

(Ett litet sidospår - jag har läst den för ganska länge sedan och jag har fortfarande inte förstått vilken typ av reaktion som förväntas av mig... En människa skriver om sitt sjukdomstillstånd, bipolär typ 2 tidigare kallat manodepressivitet, och det är ju en tråkig sjukdom. Jag tycker synd om henne som har det. Det är säkert väldigt jobbigt. Absolut. Mina fulla sympatier.
Böcker där människor beskriver och berättar om sina sjukdomar får mig alltid att reagera likadant - "vad förväntar författaren av mig nu" tänker jag när jag slår igen den. "Att jag ska starta en insamling? Att jag ska engagera mig i något fast jag inte vet vad? Att jag bara ska fortsätta mitt liv som vanligt, glad och tacksam över att jag inte har bröstcancer/ALS/ADHD/depressioner eller vad boken nu har handlat om?"
När jag läser böcker om människor som utsatts för misshandel och övergrepp som barn, människor som överlevt tsunamis, människor som tagit sig ur missbruk, skadats för livet men skaffat sig livskvalitet för de besitter omåttliga doser av jävlar-anamma - då förstår jag hur jag ska reagera. Då kan jag förfasas, jag kan gråta med, glädjas med och känna med författaren ifråga. Jag kan slå igen boken och känna att jag fått ett klart budskap - ge aldrig upp. Slå aldrig dina barn. Var ödmjuk och tacksam för allt elände du slipper gå igenom.

Men den här boken gav mig inget budskap, den malde på om hur fruktansvärt författaren mådde och mår och... tja... hemskt, alla gånger, men...? Den förmedlade ångest hos mig eftersom jag misstänker att jag borde känna något jag inte känner. Nu åter till huvudspåret...)

Den här boken har alltså väckt lite diskussioner och debatt om självmord som jag tagit del av. Jag är ingen vetenskaplig expert på området, men jag tror mig tillhöra toppskiktet i statistiken när det kommer till "efterlevande till antalet självmördade familjemedlemmar". Om det nu finns någon sådan statistik. Ingen åtråvärd eller eftersträvbar position kanske, men den ger mig viss pondus och viss rätt till åsikter i ämnet. Tycker jag. Och eftersom jag konsekvent vägrar följa den politiskt korrekta vägen att hålla klaffen om saker som många vill tiga ihjäl så tänker jag inte göra det nu heller.

Diskussionerna om huruvida det är rätt eller fel att ta livet av sig överlåter jag åt andra, det är ett för mig uttjatat ämne. Kort och koncist; se livet som en båt. Du fyller båten med allt och alla under resans gång. När båten springer läck - är det okej att kasta sig i sjön och låta övriga sitta kvar i båten och klara sig bäst de kan? Men det är inte det jag vill diskutera utan kraven som ställs på mig som är kvarlämnad…

Det finns ett stort antal förståsigpåare i bloggvärlden och IRL som kräver en massa utav mig. Det krävs att jag ska förstå, att jag ska förlåta, att jag ska försonas med tanken på att alla drog utan att bry sig om vad jag tyckte. Okej, bra, ni får tycka vad ni vill. Men vet ni vad? Det får jag också. Och jag kommer aldrig förstå. Jag kommer aldrig förlåta. Som jag sa finns det ett outtalat, politiskt korrekt tankemönster som man förväntas följa som efterlevande.

För det första ska man inte prata om det, det är lite hyschhysch på nåt vis. Skämmigt. (Nej, jag skäms inte en millimeter! JAG har inte gjort något jag behöver skämmas för!)

För det andra får man inte vara arg - då blir man nämligen bitter och DET är inte bra! (Jag är preciiis så arg jag vill! Att vara förbannad eller bitter är nämligen inte samma sak).

För det tredje får man aldrig döma, prata ner eller prata illa om avlidna människor. Detta innefattar även människor som tagit livet av sig. För efterlevande kan detta vara ganska svårt. Det är liksom inte läge att på begravningen sitta och säga saker som att "världen har förlorat den mest osjälviska, omtänksamma och livsbejakande person som funnits”. Men man får inte heller säga det man helst vill skrika ut så det hörs till himlen; ”hur fan kunde hon/han? Hur kunde vederbörande vara så otroligt egoistisk, så självupptagen och så jävla dum????” Så det gör man inte. Man tänker det tyst för sig själv istället. Men man får inte prata om det! BIG NONO. Man ska tala väl om de döda…

 "Du måste förstå att de mådde så dåligt" säger man till mig. "De såg ingen annan utväg... " Nä, det är ju ganska uppenbart. Men de fick välja - det fick inte jag. NU får jag välja! Och jag gör mina val; jag förlåter inte, jag förstår inte - tänker inte ens anstränga mig för att förstå - men jag tvingas acceptera. Alltså gör jag det men jag väljer att göra det utan offerkofta och utan bitterhet. DET valet har jag nämligen också. Det måste alla moralpredikande förståsigpåare förstå. Jag har ingen annan utväg.

Jag kunde inte ställa några krav då. Suicidala personer är inte mottagliga för krav alla gånger. Men det är okej att kräva av mig att jag ska vara ädel i min tankebana? No väj Shosäj. Jag är inte ädel, jag är ingen "fin" människa när det kommer till den frågan. De ansåg sig ha rätten att tacka nej till livet - jag förbehåller mig rätten att inte gilla deras beslut.

När jag lägger mig i den här debatten upplevs jag som förbannad, cynisk, kall och hård på grund av att jag vägrar rätta in mig i ledet och uppföra mig korrekt. För i "min värld" konstaterar jag högt och tydligt att suicidala människor är de största egos som existerat. Och "min värld" i det fallet är det arv som de lämnat efter sig. Det är inte en värld jag valt själv. Men jag hade gärna levt i en värld där jag sluppit de insikterna…

Nu låter jag förmodligen precis så bitter som jag hävdar att jag inte är. Men som sagt, det är skillnad på att vara bitter och att vara förbannad. "Min värld" har också gjort mig stark. Den har lärt mig att jag klarar mig i världen vad som än händer, och det är jag tacksam över. Jag accepterar, jag travar vidare och jag tar hand om det som kommer efter mig istället, glad åt att kunna skona mina barn från samma erfarenheter jag har själv.

Åh, en sak till! Alla suicidala personer är inte sjuka. De är inte alltid depressiva i någon namnsatt diagnos. Ibland är de bara jävla fegisar som inte pallar ta tag i saker som de kanske borde... Så var den förbjudna sanningen ute i etern också! Torrt konstaterad.

Människor dör. I de allra flesta fall lämnar de efter sig anhöriga som har till uppgift att sopa ihop spillror av det som lämnas kvar. Anhöriga som går igenom en process av sorgearbete, som lever med stora, svarta hål i mellangärdet. Men hålen brukar i normala fall fyllas igen, sakta. Inte försvinna, men anta en grå ton kanske. Med tiden.

Så fungerar det för efterlevande till självmördare också. Men där har man ofta två hål. Ett i mellangärdet och ett i själen. Och hålet i själen består av den ständiga frågan ”vad var det jag borde förstått att jag skulle göra som jag inte gjorde? Varför räckte jag inte till?”.

Det hålet bleknar aldrig.