Jag har sagt det förr men på förekommen anledning upprepar jag det hela igen - jag är en bad, very bad parent. Japp.   

Det är nämligen så att jag inte har stenkoll alla gånger på vad mina barn tittar på på TV. Nä. Hemskt. Men sant.

Jag brukar ha koll på ungefär vilka kanaler de har på och oftast handlar det om Cartoon Network. Åtminstone när det gäller lillfisen.

För att arbeta lite med mitt kroniskt dåliga samvete för mitt urusla föräldraskap så fick jag för ett tag sedan för mig att sitta och titta på kanalen tillsammans med sonen. Notera; Cartoon Network är att betrakta som en BARNkanal. Kanske inte för de allra minsta, men dock.

Jag är fortfarande skakad. Inte chockad men lätt upprörd. Det visade sig nämligen att sonens favoritprogram är; en tecknad dokusåpa. Japp! En ANIMERAD DOKUSÅPA. Man har alltså skapat tecknade tonårskaraktärer, placerat dessa i en dokusåpa där man tävlar om X miljoner dollar. Den som presterar sämst röstas ut.

Mhm.

Så. Fruktansvärt. Uruselt. Dåligt.   

Sonen är lyrisk. Han formligen älskar detta program. Han beundrar karaktärerna. Han skrattar så tårarna rinner över den totala nonsensdialogen. Man kan (kunde, säsongen är visst över nu) gå in på hemsidan och "lära känna" de olika karaktärerna, spela dem och "snacka" med dem!!!

I min värld är de flesta dokusåpor det som kommer allra längst ner på rankinglistan över "totalt onödiga fenomen som inte fyller någon funktion i samhället what so ever" och jag kan garantera att tecknade dokusåpor hamnar ändå snäppet under.

Jag är uppvuxen på sjuttiotalet. Alltså matad med program som Mumlan, Broster Broster, Vilse i pannkakan och Ville, Valle och Victor. Vänsterindoktrinerad, politiskt hjärntvättad och skrämd halvt från vettet av alla otroligt skrämmande karaktärer som haft till uppgift att fostra mig in i dåtidens svenska standardnorm. Månne det vara en bra förklaring till ganska mycket...   

Men trots allt har jag erbjudits möjlighet till balansering genom Astrid Lindgren, Fem myror och senare Lilla Huset på Prärien.

Mina barn gillar inte Karlsson på Taket, Emil eller Pippi. De har visserligen suttit klistrade framför VHS-tapen med Fem myror men de äter hellre sina grönsaker än tvingas glo på Lilla Huset på Prärien.

Istället är de totalt försjunkna i fyrkantigt, obegripligt tecknade tvättsvampar som far runt i vardagsrummet, otroligt fula ska-nog-föreställa-ungar-av-något-slag-gubbar under benämningen Ed, Edd och Eddie och diverse annat löst vanvett som skriker, far runt som furier och som talar fullständigt obegripligt. Förutom när det gäller svordomar, då både hör och begriper man...   

Jag tror inte jag tycker det var bättre på sjuttiotalet. Men det var åtminstone inte ett magsårsframkallande projekt att sjunka ner framför Språka på Serbokroatiska eller Clownen Manne som med teckenspråk förklarade att "apan vill ha en banan". Mördande trist ja. Men lugnt och behagligt. Man kunde alltid gå runt och nynna på "en socialdemokrat, en socialdemokrat, är bara massa tjat" som man fick lära sig av Ville, Valle och Victor.

Utveckling är positivt. Jag är bara djupt oroad över den tänkbara utvecklingen av Total Drama Action...   

Wow, vem har tänt den stora, gula lampan som ihärdigt lyser rätt in genom kontorsfönstret och gör så att jag knappt ser bildskärmen? Varmt blir det också, vem som än bär ansvaret - lite hänsyn om jag får be, okej?   

Egentligen känner jag mig lite vårshoppingsugen idag, men bråket mellan mig och vågen förtar liksom den maximala glädjen på något vis... Vågen ligger i klar ledning får jag väl erkänna, men jag är rätt envis ibland och känd för att alltid vilja ha sista ordet. Kampen fortsätter. Innan den är avgjord - ingen shopping.

Öh... Det beslutet kändes väl sådär va... Omprövning.

Innan den är avgjord - shopping i liten skala!

Bra! Betydligt bättre.   

Såg ut över min sargade tomt imorse och förbannade mig själv över att jag under vintern totalt glömt bort de berömda orden "det som göms i snö..." o s v. Påskhelgen är definitivt räddad, skulle man kunna säga. Mellan- och lillfis gjorde en rundtur på åkgräsklipparen med släp och samlade ihop de värsta trästockarna som hamnat överallt, men utsikten över gräsmattan lämnade trots det en hel del övrigt att önska... Visst är det skönt med en stor tomt. I vissa lägen. Men inte i vissa.

Hunden hoppar fortfarande glatt runt på sina tre ben. Veterinären föreslog att jag skulle lägga en stege på marken och låta henne gå mellan pinnarna fram och tillbaka. Sagt och gjort. Han kanske inte räknade med att vår hund inte ser någon som helst anledning till att använda fyra ben för den typen av övningar heller. Nu börjar jag bli orolig, för hon belastar hela kroppen fel och musklerna i det uppdragna benet kommer aldrig bli normala om hon inte begriper att hon är en hund snart!

Får klura ut något bra sätt att lura henne...