Jag måste ha ramlat ner i ett hål i marken utan att ha märkt det! Hamnat i en parallell värld där allt är jättekonstigt...

Lugnet fortgår nämligen. Allt bara tuffar på, fortfarande. Igårkväll kom lillfisen och bad om att få gå och lägga sig! INNAN klockan åtta!! Pettson o Findus, natt natt, snark snark. Mellanson kom i säng sent, men han var uppe och iväg till skolan när jag klev upp imorse. Inga problem där heller.

Skickade lillfis till skolan, la mig på soffan (onsdag - ledig dag) och egentligen borde jag ju inte erkänna det - men där blev jag kvar hela förmiddagen! Framför TV:n. Svartvita, svenska långfilmer där damerna talar i höga C och i höghastighet ni vet. Unga, manliga studenter ser ut som de vore 45 år och sjubarnsfäder allihop. Fascinerande, uppenbarligen, eftersom jag blev kvar i flera timmar. Japp, ni hörde rätt - jag satt i flera timmar och kollade på TV utan yttre störningar! Utan att den gick sönder. Utan att parabolen ramlade ner. I flera timmar hände ingenting anmärkningsvärt.

Sen en sväng till hästen, fastnade i mockandet en längre stund; man tänker så bra när man mockar. Ingen mobil, inga konstigheter... Gick ut hagen, hämtade hästen som snällt stod och väntade på mig utan minsta tendens till att sticka. Bara en sån sak!

Gjorde en liten ridbana på planen framför stallet, det går ju fortfarande inte att rida på skridskovägarna dessvärre. Märkte ut hörn med snöklumpar, funkade jättebra. Hon brallade lite i början, drog sedan en suck, böjde snällt på nacken och travade på som en lammunge...

Ni förstår ju att det är mycket mycket skumma saker på gång! Det här liknar inte mitt liv för fem öre.

Jag måste ha ramlat ner i ett hål nånstans när jag sov. Japp. Så enkelt är det. Finns ingen annan förklaring. Vänta bara - imorron ska jag nog kunna berätta om en kanin i mitt vardagsrum som kollar på klockan hela tiden. Och jag är nog den som blir minst förvånad!