En sammanfattning av läget; Ann Heberlein har skrivit en bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". 

(Ett litet sidospår - jag har läst den för ganska länge sedan och jag har fortfarande inte förstått vilken typ av reaktion som förväntas av mig... En människa skriver om sitt sjukdomstillstånd, bipolär typ 2 tidigare kallat manodepressivitet, och det är ju en tråkig sjukdom. Jag tycker synd om henne som har det. Det är säkert väldigt jobbigt. Absolut. Mina fulla sympatier.
Böcker där människor beskriver och berättar om sina sjukdomar får mig alltid att reagera likadant - "vad förväntar författaren av mig nu" tänker jag när jag slår igen den. "Att jag ska starta en insamling? Att jag ska engagera mig i något fast jag inte vet vad? Att jag bara ska fortsätta mitt liv som vanligt, glad och tacksam över att jag inte har bröstcancer/ALS/ADHD/depressioner eller vad boken nu har handlat om?"
När jag läser böcker om människor som utsatts för misshandel och övergrepp som barn, människor som överlevt tsunamis, människor som tagit sig ur missbruk, skadats för livet men skaffat sig livskvalitet för de besitter omåttliga doser av jävlar-anamma - då förstår jag hur jag ska reagera. Då kan jag förfasas, jag kan gråta med, glädjas med och känna med författaren ifråga. Jag kan slå igen boken och känna att jag fått ett klart budskap - ge aldrig upp. Slå aldrig dina barn. Var ödmjuk och tacksam för allt elände du slipper gå igenom.

Men den här boken gav mig inget budskap, den malde på om hur fruktansvärt författaren mådde och mår och... tja... hemskt, alla gånger, men...? Den förmedlade ångest hos mig eftersom jag misstänker att jag borde känna något jag inte känner. Nu åter till huvudspåret...)

Den här boken har alltså väckt lite diskussioner och debatt om självmord som jag tagit del av. Jag är ingen vetenskaplig expert på området, men jag tror mig tillhöra toppskiktet i statistiken när det kommer till "efterlevande till antalet självmördade familjemedlemmar". Om det nu finns någon sådan statistik. Ingen åtråvärd eller eftersträvbar position kanske, men den ger mig viss pondus och viss rätt till åsikter i ämnet. Tycker jag. Och eftersom jag konsekvent vägrar följa den politiskt korrekta vägen att hålla klaffen om saker som många vill tiga ihjäl så tänker jag inte göra det nu heller.

Diskussionerna om huruvida det är rätt eller fel att ta livet av sig överlåter jag åt andra, det är ett för mig uttjatat ämne. Kort och koncist; se livet som en båt. Du fyller båten med allt och alla under resans gång. När båten springer läck - är det okej att kasta sig i sjön och låta övriga sitta kvar i båten och klara sig bäst de kan? Men det är inte det jag vill diskutera utan kraven som ställs på mig som är kvarlämnad…

Det finns ett stort antal förståsigpåare i bloggvärlden och IRL som kräver en massa utav mig. Det krävs att jag ska förstå, att jag ska förlåta, att jag ska försonas med tanken på att alla drog utan att bry sig om vad jag tyckte. Okej, bra, ni får tycka vad ni vill. Men vet ni vad? Det får jag också. Och jag kommer aldrig förstå. Jag kommer aldrig förlåta. Som jag sa finns det ett outtalat, politiskt korrekt tankemönster som man förväntas följa som efterlevande.

För det första ska man inte prata om det, det är lite hyschhysch på nåt vis. Skämmigt. (Nej, jag skäms inte en millimeter! JAG har inte gjort något jag behöver skämmas för!)

För det andra får man inte vara arg - då blir man nämligen bitter och DET är inte bra! (Jag är preciiis så arg jag vill! Att vara förbannad eller bitter är nämligen inte samma sak).

För det tredje får man aldrig döma, prata ner eller prata illa om avlidna människor. Detta innefattar även människor som tagit livet av sig. För efterlevande kan detta vara ganska svårt. Det är liksom inte läge att på begravningen sitta och säga saker som att "världen har förlorat den mest osjälviska, omtänksamma och livsbejakande person som funnits”. Men man får inte heller säga det man helst vill skrika ut så det hörs till himlen; ”hur fan kunde hon/han? Hur kunde vederbörande vara så otroligt egoistisk, så självupptagen och så jävla dum????” Så det gör man inte. Man tänker det tyst för sig själv istället. Men man får inte prata om det! BIG NONO. Man ska tala väl om de döda…

 "Du måste förstå att de mådde så dåligt" säger man till mig. "De såg ingen annan utväg... " Nä, det är ju ganska uppenbart. Men de fick välja - det fick inte jag. NU får jag välja! Och jag gör mina val; jag förlåter inte, jag förstår inte - tänker inte ens anstränga mig för att förstå - men jag tvingas acceptera. Alltså gör jag det men jag väljer att göra det utan offerkofta och utan bitterhet. DET valet har jag nämligen också. Det måste alla moralpredikande förståsigpåare förstå. Jag har ingen annan utväg.

Jag kunde inte ställa några krav då. Suicidala personer är inte mottagliga för krav alla gånger. Men det är okej att kräva av mig att jag ska vara ädel i min tankebana? No väj Shosäj. Jag är inte ädel, jag är ingen "fin" människa när det kommer till den frågan. De ansåg sig ha rätten att tacka nej till livet - jag förbehåller mig rätten att inte gilla deras beslut.

När jag lägger mig i den här debatten upplevs jag som förbannad, cynisk, kall och hård på grund av att jag vägrar rätta in mig i ledet och uppföra mig korrekt. För i "min värld" konstaterar jag högt och tydligt att suicidala människor är de största egos som existerat. Och "min värld" i det fallet är det arv som de lämnat efter sig. Det är inte en värld jag valt själv. Men jag hade gärna levt i en värld där jag sluppit de insikterna…

Nu låter jag förmodligen precis så bitter som jag hävdar att jag inte är. Men som sagt, det är skillnad på att vara bitter och att vara förbannad. "Min värld" har också gjort mig stark. Den har lärt mig att jag klarar mig i världen vad som än händer, och det är jag tacksam över. Jag accepterar, jag travar vidare och jag tar hand om det som kommer efter mig istället, glad åt att kunna skona mina barn från samma erfarenheter jag har själv.

Åh, en sak till! Alla suicidala personer är inte sjuka. De är inte alltid depressiva i någon namnsatt diagnos. Ibland är de bara jävla fegisar som inte pallar ta tag i saker som de kanske borde... Så var den förbjudna sanningen ute i etern också! Torrt konstaterad.

Människor dör. I de allra flesta fall lämnar de efter sig anhöriga som har till uppgift att sopa ihop spillror av det som lämnas kvar. Anhöriga som går igenom en process av sorgearbete, som lever med stora, svarta hål i mellangärdet. Men hålen brukar i normala fall fyllas igen, sakta. Inte försvinna, men anta en grå ton kanske. Med tiden.

Så fungerar det för efterlevande till självmördare också. Men där har man ofta två hål. Ett i mellangärdet och ett i själen. Och hålet i själen består av den ständiga frågan ”vad var det jag borde förstått att jag skulle göra som jag inte gjorde? Varför räckte jag inte till?”.

Det hålet bleknar aldrig.

 

Annakarinsol

8 mars 2010 11:13

BRAVO!!!
Jag bugar mig...
Jag älskar när du är förbannad;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...