Jag brukar hålla mig för god för att uttala rubricerade ord, men nu skiter jag i det - Telia kan fara åt -----------.

Vår telefon låter som en jordbävning, det är ingen idé att ringa hit; ingen här hör vad du säger i alla fall...

Vårt internet funkar i tio-minutersintervaller och är sedan dött i 20.

Maken felanmälde det hela i söndags under en tio-minutersfunkning och fick där besked att "felet ska avhjälpas inom tre arbetsdagar". Idag är det onsdag. Felet är inte avhjälpt.

Jag ringer till Telia på vår jordbävningstelefon. Fick stänga in mig i ett ljudisolerat rum för att ha en chans att höra idiottelefonsvararens instruktioner. Fick besked att "felet ska avhjälpas senast den 17 oktober" d v s om FEM dagar.

Dessutom får jag inget besked om vårt kortläsaravtal till vår bensinmack som kommer på fredag! Det är inte helt okej eftersom macken kommer på fredag och det går i så fall inte att tanka. De svarar inte på mina mail och när jag ringer så ska de "undersöka saken" men återkommer inte. När jag ringer igen går det fram en signal och sedan kopplas jag bort!

Jag är så less idag.

Så f******g less!!!

Japp, japp!

Efter fyra internetnedkopplingar, lika många uppstart och två timmars tryckande och klickande är nu registreringen av vår ekonomiska förening skickad!!

Tjoho – nu ska vi bara se så att vi får en mack också. Lite oklarheter som gjort entré såhär fem i tolv, men imorgon vet vi klara besked.

Från det ena till det andra;

För ganska länge sedan köpte jag en matta till vardagsrummet. En grön matta. Skitbra! Bara det att den var lite för liten. Mattor som är för små framför soffor ser jättedumt ut upptäckte jag. Stackars jag fick ut och börja leta efter en större matta… Men jag ville ha samma färg och det fanns ju naturligtvis inte.

Så jag har tjurat ett tag nu, glott snett på den lilla näsduken till matta och vägrat använda vardagsrummet.

Hur som helst – jag hittade nu då en matta som var lagom stor, fast en annan färg. Lila. Inte kan jag väl med aldrig så mycket tillkämpad entusiasm påstå att lila är någon favvofärg dårå, men ibland måste man ju tänka i nya banor. Gå outside the box. Se möjligheter man inte visste fanns. Leka wild´n crazy. Förändra sig. Ja, ni hör – jag har jobbat hårt på att övertyga mig själv.

Lila matta fick det bli och det blev bara så perfekt! Visserligen vart jag ju tvungen att justera även små detaljer såsom soffkuddar, gardiner och köpa nya ljuslyktor och lila blockljus också, men det är ju smällar man får ta.

Idag fixade jag till det och beskådade mitt verk. Bestämde mig för att faktiskt använda soffan en stund ikväll (efter matlagningen, städandet bakom garaget och allt annat som skulle göras först) och grotta ner mig i mina fina kuddar, tända de nya ljusen och slappa lite.

Det blev inte så. Det var nån jäkla idrottsgrej på TV och sofforna, kuddarna, ljusen och vardagsrummet var upptaget.

Nåja.

Jag fick iväg en firmaregistrering istället. Inget ont som inte har nåt gott med sig!

...för det verkar så himla enkelt!

Gå in på verksamt.se och klicka in ditt företag och saken är klar. Typ.

Sedan utspelar sig följande, tysta dialog mellan min hjärna och min dator;

Men... Okej, du har klickat i att du vill starta en ekonomisk förening? Ah, men då måste vi ha med stadgarna och styrelseprotokollet också. Det kan du ladda ner via länken bolagsverket.se. Gå in där och hämta mallar, spara som PDF och skicka med!

Vaddå, vill du ändra i mallen för stadgar? Passar den inte riktigt? Nä, men gå in på den här länken och läs hur man gör! Nemas problemas. Vad? Undrar du hur stor den lagstadgad fondavsättning är? Jamen det hittar du på skatteverket.se. Vaddå, behöver du verkligen VETA vad som sägs i Lagen om ekonimisk förening bara för att starta en? Suck... Jaja, men googla dårå!

Nä, vi vägrar informera om huruvida en ekonomisk medlemsavgift är tvingad via lagen eller inte. Du får helt enkelt chansa! Eller... ring nån? Typ Skatteverket, Bolagsverket eller nåt... Nänä, naturligtvis kan du inte ringa klockan elva på kvällen, det fattar du väl själv! Du får helt enkelt vänta. Det är ju bara idioter som får för sig att registrera företag mitt i nätterna. Planta.

NATURLIGTVIS måste du ha personnummer på samtliga som ska ingå i styrelsen. Självklart. Hur tänker du egentligen? Trodde du att du skulle komma undan det mest elementära i hela Sverige? Vaddå "får inte tag på vederbörande för att få informationen?" Du verkar inte riktigt lämpad för att starta en kaffebryggare ens, än mindre ett företag alltså...

Nu har du förvisso registrerat företaget till hälften, men vi är snälla, vi sparar dina uppgifter till nästa gång du loggar in. Så du slipper börja från början liksom. VAR vi sparar dem? Hahaha, talar vi väl inte om för dig! Du får väl LETA lite!

Vad menar du med att du tycker det är dåligt att inte all information är samlad på ett ställe? GILLAR du inte att ha fjorton flikar öppna och läsa lite här och lite där? Hörrdudu - du ska vara jääävligt glad att vi ens lagt in länkar på våra sidor så du lätt kommer dit du vill. Duger inte det så skaffa papper och penna!

Japp! Skickar du registreringen i pappersformat kostar det dig 300 spänn extra att få ditt sketna bolag registrerat, men du tror väl inte Bolagsverket kan sitta och läsa dina kråkfötter GRATIS?

Moahahahahaaa - ger du upp nu? Går och lägger dig? Fast klockan bara är lite över midnatt? Shit - och du tror du ska driva en bensinmack... Ja, vaddå "lagt fyra timmar för en enkel registrering?"

Du - du har inte ens börjat! Vänta bara till Skatteverket börjar skicka dig massa papper - då kan vi snacka slöseri med tid.

Går du nu? Hallåååå - vänta! Du har inte stängt av mig!! Ska jag stå här hela natten? Nej, stäng inte locket bara sådär!! STÄNG INTE LOCKET!! Stäng inte locket... Shit vilken smäll... Undrar om hon är på dåligt humör eller nåt...

Det händer inte så mycket i livet just nu. Eller händer och händer - det händer MASSOR, hela tiden! Men det är sådär totalt ointressanta happenings typ; köpte mjölk, tvättade, dammsög, sorterade papper...

Inte mycket blogginspirerande händelser med andra ord!

Dessutom har jag gjort en omedveten notering - mitt liv går i cykler som hela tiden upprepar sig.

Exempelvis är vår telefon och vårt internet är totalt kass - igen... Jag är lika trött på att skriva om våra duster med Telia som jag är på att skriva om tvätt och dammsugning.

Shit, mitt liv är bara såååå ospännande. Det rusar fram som ett jetplan och ändå händer liksom ingenting kul?!

Det känns som om jag bara går och väntar på något men jag vet inte vad. Ska det bli varga-vinter? Ska jag bli miljonär vilken dag som helst? Ska jag gå ner något hekto i vikt eller... nä.

Ni fattar va?

Och det är nu, i sådana här lägen, som jag känner att jag måste påverka mitt liv lite i en mer spännande riktning... Det är nu, i sådana här lägen som jag känner att jag måste... shoppa!   

...såhär på morgonkvisten...

Funderar lite på det här med Juholt och hans hyra. Och så tänker jag såhär;

Om det nu stämmer, som han säger, att han angivit att han delar bostaden med sin sambo på sin vad-det-nu-är-de-skickar-in-blanketten, bifogat sitt hyresavtal där både hon och han står inskrivna - vem har då fått den här blanketten och vem har beslutat om att betala hela hyran? Någon måste ju stämplat ett OK, attesterat utbetalningarna och granskat hans äskande?

Eller fungerar det bara så i den riktiga världen, den utanför riksdagsvärlden?

Om jag skickar en blankett någonstans där jag vill ha pengar för något så inbillar jag mig alltid att det sitter en mottagare som LÄSER mitt lilla papper, registrerar den någonstans och sedan, i någon form, beslutar ett ja eller nej. Eventuellt beslutar de att "eftersom du är sambo så får du bara hälften".

Jag kan inte låta bli att undra - hur går det till i den där världen egentligen?

Har han varit så ärlig som han säger så borde väl inte dubbelt för mycket pengar kunnat betalats ut?

Eller... tänker jag sådär vettlöst korkat nu igen...?

Skit samma. Nu ska jag få belysning i mitt dressingroom. Det är betydligt viktigare än både Juholt, regeringar och blanketter!

”Wohoooow, FREEEEDAG” hojtas det omkring mig hela dagen. ”Jihoooo, jääjäää, äntligen, tjofaderittan, fredaxmyyyyys” hörs det från överallt medan alla trevlig-helg-dunkar varandra och mig i ryggen.

Och jag, jag känner hur fredagspressen tycker upp mig mot en vägg, lyfter upp mig med ett stadigt grepp runt halsen och håller mig en halvmeter ovanför golvnivå. Allas förväntan, matplanerande, vinrekommendationer och fredagsplaner slår sig som en järnring kring mitt medvetande; jag måste fixa god mat, duka fint, socialisera och äta chips i soffan och umgås. Det gör ju alla andra!

Eller… Måste jag?

”Vad ska ni äta för gott ikväll?” frågar någon, uppriktigt intresserad och med en svag förhoppning om nya, roliga inslag till fredagsmenyn.

”Rågkex och Filadelfiaost” svarar jag. ”Vad resten av familjen ska äta har jag ingen aning om, men får maken bestämma blir det väl bruna bönor och potatismos.” Jag gillar att chockera ibland, framför allt människor som anser att fredagsmenyer understigande oxfilé eller gratinerad hummer har ett ifrågasatt existensberättigande. Har man småbarn så är tacos PK, helt klart. Men där går gränsen.

För att slippa ringa ambulans och utföra konstgjord andning gapskrattar jag sedan, säger att ”skojar bara” och åker hem och doppar rågkex direkt i Filadefiaostburken i hemlighet.

Jag. Orkar. Inte. Med. Fredagspressen.

Det enda jag vill efter en intensiv vecka som pågått sedan i söndags morse är krypa ner framför en TV-skärm, vila mina tillfälligt förälskade ögon på Robert De Niro som en ung, ursnygg Vito Corleone i Gudfadern II, och i lugn och ro få somna till ljudet av maffians dödande skottsalvor och skrikande mafiosos som hittar lemlästade hästar i en blodig säng…

Trots detta stannar jag vid affären på hemvägen, slänger på måfå ner en fläskfile, klyftpotatis och två liter mjölk i korgen. Om utifall resten av familjen kräver fredagsmiddag liksom…

När jag kliver in genom dörren till mitt hjärta, mitt hem, mitt hopplösa renoveringsobjekt som jag älskar över mycket annat kommer jag på en sak…

Lillfisen är på övernattning. Mellanfisen ”umgås med sina kompisar”, d v s sitter vid datorn. Storfisen befinner sig på nåt berg i typ Mulasongo eller nåt och mig veterligen har han inte klivit ner än. Maken sitter på hela ryggen framför någon bollhockeymatch på TV:n…  Med the force of the Gudfadern känner jag hur ingivelsen passerar mina läppar med hes stämma och siciliansk brytning: I´m going to make him an offer he can´t refuse…

- Ska du se det där? frågar jag.

- Öh… jo… mja… Eller… inte? svarar han.

- Älskling, titta du på ishockeyboll i lugn och ro, säger jag. Blir du hungrig
så finns det köttbullar i frysen!

- Åh, bra, svarar han, lättad och tillfreds med köttbullar.

- Är du hungrig? Ropar jag till mellansonen.

- Nä.

- Blir du hungrig så finns det köttbullar i frysen, ropar jag.

- Lugnt.

Å jag öppnar en bib Barone Ricasoli, Formulae 2010, vänder pipen åt fel håll och sprutar ner hela mig med rödvin, torkar och svär, får i lite i ett glas och älskar mitt liv trots makens suckar och höjda ögonbryn. ”Men hur är det möjligt” muttrar han och återvänder till vaddetnuär på TV.

Sätter mig vid bordet medan matkassarna står kvar på golvet ouppackade, ögnar igenom mail, tidningsrubriker och skummar några bloggar medan mjölken antar rumstemperatur och klyftpotatisen sakta tinar. Men trots det så ramlar inte himlen ner över mitt huvud,  världen tycks snurra vidare trots min vägran av konventionell fredag…?

Insikten slår mig med full kraft. Jag inbillar mig att jag har en massa måsten som jag faktiskt inte har, inser att alla andras förväntningar faktiskt är deras – inte mina. Jag har inga krav på mig som jag måste leva upp till! De enda krav som ställs ställer jag själv... För att jag TROR att de finns.

Nu hoppas jag att alla som har förväntningar och förhoppningar om den här fredagskvällen får det precis som de önskade. Det fick jag och jag är sååååå nöjd! Imorgon blir det Tigerbebis och jag ska lukta på honom HELA tiden!

Sen ska vi göra rent vattenanläggningen. Tjofaderittan!

Skål och trevlig fredag kära vänner!

Trodde att jag fått något allvarligt fel idag när jag köpte och började lyssna på en ny ljudbok.

Jag lyssnade och lyssnade och fick ABSOLUT inget sammanhang alls! Hittade ingen röd tråd, bara massa namn, händelser och babbel... Jag började om och började om men nä. 

"Antingen är det här världens sämst skrivna bok eller så har jag precis tappat all tänkbar begåvning jag någonsin haft", tänkte jag och såg mig försiktigt omkring. Blir man totalt IQ-befriad sådär på en gång så måste det ju synas liksom...

Nu hade jag inte det. Och boken är inte så dålig. Däremot har jag en mobiltelefon som helt av sig själv, utan anledning eller närmare förklaring ställer in sig på "random" och "shufflar" runt alla avsnitt helt utan inbördes ordning.

Skit-telefon!!

Nu hänger jag med lite bättre. Inte för att boken är något litterärt mästerverk kanske, men den är bättre än innan.

Apropå IQ. Maken gjorde provtest på Mensas hemsida. Resultatet? "Grattis. Detta är det högsta du kan få på vårt provtest".

Jag gjorde också testet. Så stod det inte på mitt resultat...

Men, som jag så kärleksfullt förklarade för honom; "Jag säger ju att vi kompletterar varandra i alla lägen...!"   

Efter gårdagens lilla utbrott har naturligtvis en god moders samvete gnagt hela natten.

Ska inte ett stackars, litet barn få hembakade kanelbullar på idiot-skit-Kanelbullens dag liksom?

Klart han ska!

Noggranna förberedelser togs; middagsmat förbereddes så att tid till bakandet skulle finnas, tidsschema sattes och allt vart tajmat och klart in i minsta detalj.

Med känslan av förväntansfullt hemlighetsmakeri smet jag in på affären på väg till jobbet och köpte jäst. Eftersom jag sällan eller aldrig använder mjöl så vet jag sällan eller aldrig om jag har det hemma. Lika bra att ta det med alltså. Och mjölk. Mjölk ska man ha både i och till bullar.

For hem från jobbet i tid - nu jäklar skulle det bakas bullar!

När jag kom till Fritids verkade förtjusande son inte så pigg på att åka hem. "Skyyynda diiig" kvittrade jag och lät bomben brisera. "Vi ska hem och BAKA!"

Tystnaden som följde fick mig att inse att jag inte skulle få några jubelrop till svar. Ingen kom och slängde sig om halsen på mig, inget litet ansikte sprack upp i glädjestrålande leende.

Tvärtom; mörka ögon blängde på mig och ett litet kryp hördes tjurigt fräsa; "Vi SKULLE ju´nte baka, vi skulle ju äta FÄRDIGA bullar". Krypet stampade ut ur rummet, hämtade sina grejer och försvann ut i bilen.

Själv stod jag kvar, bet mig i knogarna och räknade till tio. Sakta.

Nåväl, tjurandet gick över och när vi kom hem var allt frid och fröjd. Åtminstone i fem minuter.

"Ska vi äta snart?"

"När ska vi baka?"

"Vad blir det för mat?"

"Ska du göra deg eller?"

"Jag vill hjälpa till!"

Först försökte jag låta som en sån där bullmamma som leende och tålmodigt besvarade alla frågor på en gång, samtidigt som jag stod och skar kassler medan jag läste bullrecepten i bakboken.

När tjatet varvades med hushållsassistentens vrålande, varmluftsugnens surrande och stekpannans fräsande, samtidigt som riset kokade över och jag hällde ut en hel deciliter strösocker över diskbänken blev det svårare och jag hörde mig själv besvara frågor genom att fräsa mellan ihopbitna käkar.

I skafferiet hittade jag två och ett halvt oöppnade mjölpaket, suckade och ställde in även det tredje, nyinköpta. Man ska alltid ta det äldsta först har jag fått lära mig, och medan jag stuvade om för att ställa det nya längst bak ramlade burken med bakpulver ner på golvet, öppnade sig och bakpulveriserade hela mitt kök.

Det hela utmynnade i att jag uppmanade mina kära arvingar att gå och spela dator fast klockan inte var sex, varefter jag slängde ihop två olika kasslergratänger, bakade ut en plåt kanelbullar och en plåt vaniljbullar, röjde upp i köket och kokade kaffe.

Nu står bulljeflarna och svalnar på diskbänken och de ser ut som en krigsskada från slaget vid Lutzen.

Men jag har väldigt söta bullformar...

Å nästa gång blir det Lussekatter... Det är MINST lika spännande!