Hur vet man att ens barn börjar mogna, bli äldre och att det finns hopp om att -  mot alla odds i den här familjen - de trots allt ska bli någotsånär anpassade samhällsmedborgare?

Kan möjligen det faktum att mellansonen kliver upp, gör sig iordning och åker till skolan som värsta a-pluggisen trots att han inte behövde vara ett gott tecken?

Jag väljer att tolka det så.

Och jag klappar mig själv på axeln, torkar tårar av rörelse ur ögonvrån, väcker maken med kaffe på sängen och ett stort GRATTIS - we did it! (Nu raljerar jag lite, han fick inget kaffe).

Jag väljer nämligen också att inte uppmärksamma den där diffusa tanken långt bak i huvudet, den som säger att vi nog missat att tydligt kommunicera hur dags vi skulle åka till lasarettet idag.

Idag vill jag bara känna att jag är en good parent! VERY good parent!   

Som grädde på kladdkakan ska jag också ringa till hans prao-plats och meddela vilken vecka han kommer. Det har bara gått en vecka sedan jag lovade den informationen till hans handläggare, men man kan ju inte komma ihåg allt.

Men idag känns det nog som en bra dag att göra även det.

Igår stod jag och vek tvätt klockan två på natten. Båda barnen har både rena underkläder, strumpor och tröjor som ligger i deras garderober och inte i tvättkorgar här och där. 

Jösses, jag blir väl snart nominerad till Årets Morsa!