Skickade följande mail till ICA Bokförlag:

"Hej!

Har ingen aning om ifall jag vänt mig till rätt person nu, men jag högg ett namn på er hemsida och det blev ditt. Kan du inte hjälpa mig kanske du vill ha vänligheten att vidarebefordra mig (eller åtminstone mitt mail) till någon som kan?

För många år sedan hade jag en gammal upplaga av Rutiga kokboken. Den gick sönder, sidorna klibbade ihop och den vart väl allmänt illa medfaren så jag köpte en ny, sjunde utgåvan 2006.

Sedan dess har jag varit lite deppig...

I min gamla upplaga fanns nämligen vid bakrecepten något som kallades "Veckobak på tre (möjligen 6?) timmar" eller liknande. Där utgick man från ett grundrecept och fick ut både bröd, frallor, långpannebröd, skorpor mm mm ifrån detta.

Jag bakade det där jätteofta!

Eftersom jag förutsatte att det skulle finnas i min nya Rutiga kokbok kastade jag den gamla och har som sagt varit lite deppig sedan dess... Det fanns inte med!

Jag saknar mina skorpor och inte minst långpannebrödet.

Nu har jag naturligtvis ingen aning om i vilken upplaga det var med eller hur gammal min gamla bok var, men ni kanske vet?

Och tänk... Tänk om ni t o m HAR boken kvar och jag kan köpa den av er? Eller ännu bättre - tänk om ni kunde hjälpa mig att få fram receptet jag pratar om...

Då skulle jag återuppta det där med hembakat bröd, mina barns förutsättningar att bli bra medborgare öka, min make en lycklig make och tillvaron te sig mer rosafärgad än idag!

Känner ni för att göra en samhällsinsats och bidra till vår eviga lycka och tacksamhet så blir jag inte ett dugg lessen!

Varma hälsningar"

Om nu någon av er här händelsevis råkar ha den bok jag mailat om kanske ni kunde göra en insats och dela med er av receptet?

Så kanske jag kan dela med mig av en sån här?

Idag skulle det lagas mat!

30 konfirmander skulle ha läsning idag i vårans kyrka och två föräldrar skulle bistå med matlagning. Den ena föräldern var jag, den andra var någon annans mamma.

Vi hade bestämt att göra ugnsfalukorv och potatismos och klockan 10 skalade vi potatis som värsta straffkommendanterna. Vi kokade, skar, ketchupade, gratinerade och mosade. Två minuter i tolv var allt klart, matrummet attackerades av en mindre tromb, tio minuter senare var maten uppäten. Nja, inte allt, det blev en del över. Jag höll ett öga på om någon backade och tog mer, och det var flera stycken! Präster och personal kom ut och berömde maten, den var sååå god och allt det där.

Mamman och jag tittade stolt på varandra och dunkade varandra i ryggen. Vi hade lyckats bra! Wow, vi kanske borde valt ett annat yrke...? Vi var ju som gjorda för att laga mat!!

Efter disktorkning, undanstök och allt det där körde jag hem, glad och lite mallig över framgångarna med matlagandet,  och gjorde ett mossbord. Det blev inte lika fint som kompisens (nä, jag har inte ALLS snott idén, jag har bara låtit mig inspireras!) men det blev finare än det var innan.

Jaja, jag skaaaa fixa till plastkanten. Sen.

Medan jag stod där och grejade kom konfirmationssonen hem och meddelade att maten hade varit allt utom en hit, den smakade ingenting och att ingen gillade den... "Den var som skolmaten ungefär" meddelade han och gick in och spelade TV-spel.

Jahapp... Betraktade min skapelse i form av mossbord och tyckte det såg ut som en bilolycka och gick in.

Men jag har i alla fall de coolaste strumporna i stan!!