Jag är, som bekant för en del, emot könskvotering, emot lagstadgad fördelning av föräldraförsäkringen och kraftigt emot genusdiskussioner när det gäller mina barn. Har bloggat om det förut, minns bara inte när.

Tog idag del av följande:

"Ta inte bort - lägg till!" Gillar din son bilar, fine, men se till att det finns dockor också och bekräfta att det är okej att leka med dem.

Att man ska erbjuda barn, oavsett kön, både s k "flick- och pojkleksaker" är för mig självklart. Men att speciellt bekräfta att det är okej för killar att leka med dockor och tjejer att leka med bilar behövs inte - mina ungar vet att det är okej att leka med precis vad man vill. De väljer bort det som kalla typiska "flickleksaker" helt av sig själva och jag tillåter dem göra det.

Barnen i den här familjen har i alla tider haft både lego och playmobil (unisexleksaker, hurra för mig!). Lego har varit deras liv, playmobil har bara samlat damm. Aldrig har någon föreslagit att jag ska bekräfta för dem att det är okej att leka med playmobil bara för att de inte gör det automatiskt...?

Mina krav är ganska enkla när det gäller mina barn; låt dem vara som de är! Låt dem leka med vad de vill och råkar det vara bara s k pojkleksaker så må det vara hänt! Tvinga inte in dem i en politisk korrekthet som inte faller sig naturligt för dem som individer. Jag är ganska övertygad om att barn finner sina naturliga vägar, utvecklas till bra medmänniskor om man bara öppnar dörrarna åt dem och visar var ingången är. Om de nu råkar föredra de blå dörrarna så är det vad som är naturligt för dem som individer och därför skall deras kliv över varje tröskel applåderas, oavsett vilken färg på dörren de väljer.

Jag undrar: på vilket sätt gör det mina söner till starkare, godare och vettigare människor (vilket är mitt huvudsakliga mål med min uppfostran) att jag bekräftar att det är okej att leka med dockor? För all aktiv uppmuntran ska väl ha något syfte?

Eller, om man drar det till ytterligheter; varför ska jag uppmuntra mina barn att leka med dockor om de inte vill? Vad är vitsen - vad är det jag missar att uppnå med mitt föräldraskap och inte ger mina barn om jag inte gör det?

Återigen - vad är det jag inte förstår?????

Efter gårdagens deprimerande läge känns det faktiskt aningen bättre idag. Nä, ingenting funkar som det ska nu heller, men vi kan småelda i pannan och fryser inte ihjäl i alla fall!

Maken pratade med återförsäljaren av Atmospannan igår och fick ett bra förslag på a) renovering av nuvarande panna, b) vari problemet kan bestå och c) hur vi kan lösa det med en ny panna vi skulle få köpa. Billigt.

Det får bli en ny panna. Finansieringen ska nog lösa sig - jag korrekturläste mellansonens fiction-uppsats till skolan igår och han lovar dela med sig av intäkterna när den kommer ut på bokdiskarna. Där ser ni! Även inkonsekvent, regelvidrig och odisciplinerad uppfostran kan ge goda resultat!

Annars händer det inte så mycket (hahaha) men just nu känns det väl inte som jag behöver så mycket happenings. Det lunkar på liksom, både med viktökningen och rökningen och på måndag ska jag lämna bilen på verkstad. Inga revolutionerande förändringar med andra ord.

I Malmö, där storsonen har sin hemvist, skjuter de på folk. I Kalmar, förort till min hemvist, placeras bomber i rondeller. Det känns som om någon är ute efter oss! Bombmannen i Kalmar har de åtminstone fått tag på, värre är det med skottgalningen i Malmö. Skulle kännas helt okej att åka ner och hämta hem min gosse faktiskt.

Vad ska han ut i stora världen och göra - det hade väl varit bättre han hållt sig här hos sin mamma? Inbäddad i bomull i en liten ask liksom. Men nä, de förstår inte sitt eget bästa. Ungar...