I fallet med sjuk son på väg tillbaka till livet innefattas bl a möte med psykologer och terapeuter. Det måste till en släng krishantering för att alla mentalt skall landa efter flera års fokus på "livskvalitet utefter okvalitativa förutsättningar".

Om jag blir liten i möten med lärare och läkare är det ingenting mot vad jag blir för möten med psykologer och kuratorer. Jag menar, de kan ju se saker hos mig som jag inte ens vet om och ja ni vet... När storsonen deklarerade att han ville bli psykolog blev min spontana tankereaktion "fan också, jag kommer bli sååååå avslöjad..."

Nu har jag ju aldrig försökt undanhålla att jag förmodligen inte är som jag borde men jag är ändå lite skraj. Tänk om de inte släpper ut mig bland folk igen?   

Alltså måste jag planera en strategi för att framställa mig själv som så normal som möjligt.

Få se då, vad bör jag undvika att tala om... Hm... Kanske ska jag inte nämna att orden ordning, reda och rutiner ger mig frossa? Att mitt yrkesliv består av en affär, ett cafe och en farm på Facebook och lite grann på ett kontor - om jag får tid över? Eventuellt berättar jag inte heller att jag föredrar Fransk nougat framför lagad lunch. Ibland blir det två, om jag är riktigt hungrig.   

Borde jag hoppa över att berätta att jag älskar så många så mycket men aldrig talar om det för att jag inte vet hur man säger?

Att mina barn vuxit upp under skrivbord på olika kontor och att jag tycker det är roligare att åka till jobbet än att vara en närvarande mamma som lagar mat och tvättar kläder lär jag väl inte komma undan att erkänna.

Men utöver det ska jag kanske hålla en låg profil?   

Fan, jag hade föredragit en operation i ett knä eller nåt...