Varje gång något skall förändra, återupptas eller man gå in i en ny fas i något sammanhang har jag ett starkt behov av att "städa ut det gamla och ge plats för det nya" på något sätt.

Som nu.

Imorgon börjar skolan. Sommarlovet är slut, barnen skall tillbaka i gängse rutiner och en ljuvlig höst är i antågande. Alltså skall barnens rum röjas, lakan bytas, kläder strykas, väskor förberedas och det nya skall välkomnas från grunden.

Det går sisådär kan jag rapportera.

Jag kommer hem, full av energi, mular in tvätt i maskinerna och hojtar ut order till barn och ungdomar; städa rummen! Ta ut lakanen! Bädda nytt! Ner med tvätten! Sortera strumporna!

Mina barn hatar mig. De blänger på mig under lugg, stampar i golvet när de går och fräser som lejon.

Energin rinner av mig, jag blir sur och förbannad, kånkar mina tvättkorgar och gnisslar tänder.

"Bytte ju lakan förra veckan" muttrar mellanfis.

"Duschade ju igår" fräser lillfis.

"Det är ju för ER skull, för att ni ska känna att det känns nytt och fräscht liksom" försöker jag.

Någonstans hör jag en viskande röst långt inne som säger att jag är totalt galen om jag tror att mina barn automatiskt och utan gnäll skall anamma mina restart-manier. Det är ju mina ideer, inte deras. Men jag vägrar lyssna på den rösten.

Det är jag som är mamma, jag vet bäst och GÖR SOM JAG SÄGER FÖR ATT JAG SÄGER SÅ!!!   

Undrar varför mina barn inte tycker första skoldagen är den ballaste dagen på året...?

Ooouuuuuhhhh - kräftor... Dessa jävulens påfund som kräver så oerhört mycket jobb för så lite mat och som får en att må jättekonstigt dagen efter intaget.

Men kul var det!    Då. Lite mindre kul idag.

Har ni märkt vilka skumma mygg som förpestar tillvaron numera då? Jättesmå, aggressiva och galna. De flyger liksom med "stickaren" först och landar, inte på fötterna som vanliga mygg, utan med full kraft rätt i skinnet på en! Helt sjukt!

Och ont gör det. Och många är de. Men faktum är att vi igår kväll satt inne och åt och sen, när mygg och getingar gått och lagt sig kunde sitta under bar himmel i ett fullkomligt underbart väder.

Att kunna sitta ute mitt i natten i augusti, i kortärmat och med levande ljus på borden som inte ens fladdrar för det är helt vindstilla är som lite magiskt på något vis. Underbart!

Nä, får nog vila lite nu. Som sagt - trött idag...

Min bror ringde idag. Han skrattade så man knappt kunde höra vad han sa.

Han jobbar som elektriker och berättade att han skulle lämna en byggnad för att äntra en annan. På väg ut kom en lastmaskin, föraren hoppar ur och ropar till lillebror: "Ä de dina prylar som ligger i hissen?" Bror svarar på sina utpräglade småländska med en touch av byhåla att "Naejj naejj naejj...". Frågande lastmaskinsförare ser brydd ut, kliar sig i huvudet och bräker på svenskaste engelska "Iss itt jor sings in dö eleväjtor, dö eleväjtor mast go upp!"
Brorsan blev kanske lite förvånad men konstaterade - på svenska - att "ja, skicka den vart fan du vill..." och fortsatte sin promenad.

Jag dööööör av skratt!!!!   

Tror jag och mina bröder har sjukare humor än vad som är sunt...

Jag är så fruktansvärt less på middagsmat! Att planera, handla och laga mat varenda dag gör mig nästan deprimerad - det är så vaaaansiiiinnigt trist!

Därför blir det samma mat hela tiden. Automatiskt vispar jag ihop nåt, slänger fram tallrikar och när vi sätter oss vid bordet och jag upptäcker att det är spagetti och köttfärssås nu igen vill jag lägga huvudet i tallriken och hålla andan till jag dör.

Så. Jävla. Tråkigt.   

Igår lagade jag så äcklig mat så jag knappt kunde äta den själv - färdig, fryst Kebabkött och pommes. Kebabköttet råkade glömmas i stekpannan så när alla satte sig blev jag ett tag lite uppåt - hade jag stekt fläsk som är så gott? Nä, det hade jag ju inte... Det smakade fullständigt vidrigt.

Efter den middagen satte jag mig vid datorn och gick in på icas hemsida. Där fanns då färdiga middagsförslag med maträtter som jag inte ens visste fanns. Med några klick kunde jag fixa till en egen lista och klick klick så hade jag skrivit ut en låååång inköpslista i storlek A4 också! Wow!! Nu jäklar - nu kör vi på nya maträtter här family!

Jag slutade en timme tidigare för att åka och införskaffa förnödenheterna. Oooo, roligt för en gångs skull! Det var ändå inga konstiga grejer, det var typ falukorv och kyckling och sånt. Men ändå!   

Svek mitt Citygross och anlände till Maxi. Vet inte varför, de har samma varor på Citygross men ah - det blev bara så. Högg en kundvagn, tog min scanner, fram med utskrivna listan och satte fart.

Få se nu då:

500 gram kålrötter.

1 kg kyckling.

1 liter mjölk.

2 purjolökar.

1 burk creme fraiche.

Pasta.

Tomater.

Mango Chutney.

Listan var som sagt väldigt lång men jag tror inte jag behöver skriva mer än så för att ni ser det jag också upptäckte? Precis.

Kålrötter i grönsaksdisken.

Kycklingen typ en kilometer bort.

Mjölk två kilometer bort.

Tillbaka till grönsaksdisken - purjolök.

Pasta - andra änden av stan.

Åter till grönsaksdisken för tomater.

Och var i helvete hittar man Mango Chutney på Maxi?????????

Jag var i affären tjugo minuter i tre. Kvart i fyra gav jag upp, då började ögonen rulla i skallen och jag hade säkert ägnat en kvart åt att leta efter min kundvagn som jag så ordentligt parkerat för att slippa dra runt medan jag sprang fram och tillbaka och tillbaka en gång till. Därtill rasade mina snyggt staplade kassar flera gånger och varför gör man inte kundvagnar som är anpassade för självscanning där kassarna får plats?     

Väl framme i betalterminalen var de upptagna så jag gick fram till manuella utcheckningen. "Har det gått bra" kvittrade kassörskan och jag kunde bara nicka utmattat. Hade det blivit avstämning av det varuberg jag hade lyckats bygga med tungan i mungipan hade hon fått scannern i huvudet tror jag, men det blev det inte.

Vad det blev till middag? Köttfärsgulasch. Barnen tyckte det var äckligt.   

Sedan mellanfisen blev satt på diet för något år sedan har det krävts noggrann läsning av innehållsförteckningarna på allt man handlar. Det var i samband med detta jag uppmärksammade det fruktansvärt oroväckande fenomenet - att jag inte ser ett smack!   

Jag har i hela mitt liv haft utomordentlig syn! Kraftigt långsynt dessutom - alltid sett vägskyltar och registreringsskyltar långt innan andra ens sett skyltarna i sig. Men jag har även sett väldigt bra på nära håll, både stora och små bokstäver.

Nu... nu ser jag liksom bara att det står nåt men inte VAD. Det värsta är att det har gått så himla fort; ena dagen inga problem, nästa dag vit käpp och ledarhund! Vad är det som händer??

Provade såna där läsglasögon för några månader sedan. Blundande, satte dem på näsan, öppnade ögonen och befann mig i en ny värld. Suck. Det var bara att stoppa ner dem, ta med dem till kassan och betala. För säkerhets skull köpte jag även ett sånt där snöre så jag kunde ha dem runt halsen - behöver man dem inte hela tiden så är det ju bra om man vet var de är, tänkte jag.

Omgivningen höll - för vilken gång i ordningen - på att frusta ihjäl sig av återhållna skrattsalvor. Inte åt glasögonen, nej dem var det det inget fel på! Men snöret... Snöret var tydligen vaaaaansinnigt kul...   

Som den tjuriga och obstinata människa jag nu kan vara (ah, nu blev ni förvånade!) så la jag därför snörena på nåt "bra att ha"-ställe och därmed har jag aldrig kunnat använda mina glasögon. Jag hittar dem aldrig.

Men nu är det kris i lägret här alltså. Nu ser jag inte längre vad jag skriver på bildskärmen, kan inte läsa böcker och tidningar och ser inte textremsan på TV.

Vad ska jag göra? Utstå de hånfulla skrattsalvorna och använda mina snören eller helt enkelt låssas att jag ser utan glasögon? Å andra sidan skrattar mina nära och kära åt mig så fort jag visar mig så det gör kanske ingen skillnad... Är det inte kjolen som är nedstoppad i trosorna så är det felknäppta koftor. De är tämligen lättroade i min familj.

Nä, får nog ta tag i det där med ögonen på allvar. Optiker kanske?   

Maken deppar allmänt, storson deppar i synnerhet, mellanfis har ju sina åkommor, lillfisen trött och grinig efter första dagen på fritids på sex veckor. Själv är jag som en urvriden disktrasa ungefär och har ont i foten. Eller nä, inte i foten egentligen, mer i nån nerv som gör att det KÄNNS som om det gör ont i foten fast det inte gör det.

Men annars är det bra!

Allmänna deppläget beror till största del på att alla blivit varse om att sommar, ledighet och dolce vita är slut och till ända, att livet består av annat än sovmornar och tv-spel och kanske lite insikten om att det ordinarie livet inte är så kul som det borde. Eller kunde. Om man hade obegränsat med pengar och kunde leva med semester hela tiden alltså. Fast jag tror man hade tröttnat på det med...

Ja, ni hör ju själva - idel positiva tankegångar!

Själv sitter jag och försöker planera en kräftskiva på lördag och mitt största fokus ligger just nu på hur man kan sitta inne fast ändå ute om ni förstår hur jag menar. D v s vi skall sitta utomhus men ändå i skydd för eventuella regnstormar och helst utan att frysa ihjäl. Och säger någon partytält så kräks jag för vi ska INTE ha något partytält! Min vana trogen vägrar jag att göra som alla andra, ren principsak. Jag har beställt vackert väder och en ljum augustikväll, alltså förutsätter jag att det är precis så det blir. Och blir det inte så hade jag fel men då får jag ordna det ändå, ska bara klura ut hur.

Jojo, man KAN ha kräftskiva inomhus men då blir det liksom inte en riktig kräftskiva och vi kan ju inte ha kräftskiva på låssas! Det gills inte.

Jag har planen hyfsat klar för mig men det saknas några praktiska detaljer. Sen måste jag räkna över hur många filtar vi äger så att ingen behöver frysa ihjäl om det nu blir minusgrader och snöstorm.

Det ska nog bli bra!

Visst är det roligt med fester, jag ääääälskar fester! Hade jag fått bestämma hade vi haft fest varannan helg eller nåt men bor man som vi blir det  som lite marigt att få ihop...

Men jag planerar faktiskt redan för nästa! Har kommit på en så vansinnigt rolig idé, ska bara sy ihop lite trådar så jäklar... Mhm, hemligt!

Nä, back to planning! Ingen fest utan lite happenings!

Jag jobbar mitt i stan. Det betyder att jag varje dag parkerar min lella bil på någon ledig parkeringsplats som stan har att erbjuda. Erbjuda till hutlösa timpriser alltså.

Hela förra året köpte jag parkeringskort för en månad i taget. 250 spänn. No big deal.

Men i januari glömde jag bort det och parkerade utan kort i rutan. Jaaa, tiden gick och det blev liksom inte av att jag köpte något...

Nu har jag parkerat utan parkeringskort, utan att erlägga en spänn i automaterna och utan att få p-böter en enda gång i SJU månader!!! Parkeringskorten hade uppgått till 1 750 spänn. En parkeringsbot kostar 300, ev 400 spänn.

Det känns som om jag kan ta det!    

Frågan är: vad ska jag göra för alla pengar jag sparat?  Och är det så att p-vakterna gör sitt yttersta för att undvika bötfälla en Spykersaab med ny växellåda?   

Som bekant har vi ju äran att inhysa storsonen här i sommar. Jättekul! Verkligen! Framför allt inatt!

Han tycker det händer lite för lite här tror jag, så han skulle in till staden och roa sig lite. Sova hos en kompis. Jupp jupp.

Skjutsade honom till busstationen, vinkade av med vit näsduk och "gör inget som  jag skulle gjort" efter konstens alla regler. (Eller, för att vara helt ärlig, dumpade honom vid ICA´s parkeringsplats och sa att "du får gå resten själv, hejmedej" men det lät inte lika good parenting-aktigt).

Han ringde runt klockan elva på kvällen. Det var inte så kul som han trodde och han var såååå trööööött och det var massa folk och han hade nog druckit lite för mycket. För att släta över lite av p-platsdumpningen erbjöd jag mig lite flyktigt att om han nu prompt ville hem under natten så kunde jag väl kanske hämta honom.

Ett par timmar senare kom ett SMS. Han tyckte det var helt okej om jag ville hämta honom. Suck. Okej. Har man lovat så har man.

På med kläder, in i bilen, 45 minuters bilresa - då kom jag på att jag inte riktigt visste VAR han skulle hämtas. In på en parkeringsplats vid jobbet och ringa... Och ringa... Och ringa... Tror ni han svarade? Nä. Inte ett dugg. Ringer igen och igen och tänker på att det abonnemang jag valt till min fina telefon betingar en kostnad av 99 öre i uppkopplingsavgift för varje samtal... Plötsligt hör jag hur någon svarar, hur någon andas och sedan lägger på i örat på mig!

Så jag sitter där på en parkering i en stad vars stora stadsfestligheter precis avslutats, omgiven av miljoner skrikande och gapande människor som ska hem, klockan är två på natten och jag lovar mig själv att svarar inte ungen så ska jag strypa honom, stuva honom och servera honom till katterna.    Så mycket för good parenting.

Försöker två gånger till och DÅ - tror jag - svarar någon. Det är lite oklart för man hör liksom inte vad han säger. Han sover! Han har alltså lagt sig att sova fast han vet att jag ska hämta honom! Kunde han kanske stannat till dagen efter i alla fall då eller?   
"Ja, jag är HÄR nu" säger jag (fast han vill ha det till att jag skrek men det gjorde jag inte, aaaaaldrig), "var är du?" Han mumlar något om Västra och Prinsgatan, lovar att ställa sig utanför porten och jag kör dit. Ingen storson. Zipp. Nada. None.

Jag kör tre varv runt kvartetet och hoppas att poliserna i polisbilen som står parkerad vid en port inte ska stoppa mig på grund av att jag bara har ett fungerande framlyse. Det gör de inte, puss på dem. Lyckas vid tredje varvet undvika att köra på ett vinglande ungdomsgäng och undvek också bli träffad av den flygande ölburken som landade precis framför motorhuvuen. Ringer igen. "VAR ÄÄÄÄÄR DUUUU????"   

Jodå, han stod utanför porten som han lovat. På ÖSTRA Prinsgatan. Tur för honom att jag var så trött så jag inte orkade praktisera mina mordiska planer när vi kom hem. Halv fyra. På morgonen.