Glad i hågen svischade jag iväg i Spykersaaben för att hämta upp min nya vän, The Great Mobile, på postutlämnings.... f´låt, posten finns ju inte längre - på OK-utlämningsstället i tätorten.

Hemkommen packar jag med stor iver upp lilla lådan med dyrgripen.

Ooooo så fiiiiiin! Jag visste ju det, det är PRECIS en likadan som mellanfisen precis fått! Eller...? Jomen, det ÄR det väl?

Men vänta här nu. Mellanfisen har ju det näpnaste lilla utdragbara tangentbord på sin. Hur många beståndsdelar jag än monterar ner min lilla svarta i så står något tangentbord icke att finna... Hm. Hm hm. Tja, spelar ingen roll! Vem behöver tangentbord när man har värsta tapp-tapp-på-skärmen-mobilen, jag bara undrar! Coooooolt!

Tapp-tappar lite och sviiiiisch-sviiiischar lite med tummen hit och dit och det känns som man styr hela världen med fingertopparna! Amazing...

Högt Älskade Maken ansluter. Följande upplyftande dialog utspelas:

H Ä M: Får jag se på den?

B M N M (Bimbo Med Ny Mobil): Aaa, vassego!

H Ä M: Men... Varför är det inget tangentbord?

B M N M: Vet inte!

H Ä M: Vet inte?? Men du sa ju att det var en likadan som Mellanfisens?

B M N M: Jo, men det var visst inte det...

H Ä M: Men vaffan - du måste ju veta vad du har KÖPT?

B M N M: Jamen det vet jag ju! Jag trodde kanske men ah... Nämen jag vet inte, den SÅG liksom likadan ut... Å vem behöver tangentbord alltså, man kan sköta hela mobilen med tummen!

H Ä M: Men herreguuuud, du lägger flera tusen på en grej och du vet inte ens vad det ÄR?

B M N M: Vet jag väl visst, jag SÅG den ju på en bild! Den såg ju likadan ut!

H Ä M: Jösses... Du är ju sanslös!

B M N M: Aaa, jag vet! Å så har jag en sanslöst snygg mobil också! Kan du hjälpa mig här och hitta var man SMS:ar?  

*

Jag fick ingen hjälp, men jag kunde själv! Fast första SMS:et gick inte så bra, jag skickade till storsonen och fick tillbaka svaret: Mamma?

Fast jag tror jag får vara lite försiktig närmaste framtiden. Mina bilaffärer och nu moBILaffärer tenderar till att öka Älskade Makens antal grå hår. Han är kanske lite känslig av sig, det får man ju respektera!   

Att skapa och etablera relationer är inte alltid en enkel och självklar sak.

Det blir ofta lite trevande i början innan man lär känna varandra. Man ger lite av sig själv, noterar hur mottagaren bearbetar det givna, sen får man tillbaka lite som man bearbetar själv. Ibland löper det på ganska bra och så plötsligt OOOPS! får man något tillbaka som man inte riktigt vet hur att hantera. Det kräver lite mer bearbetning, tolkning, analyserande. Vad menar vederbörande? Vad vill min nya bekantskap ha av mig nu? Ibland backar man lite innan allt känns klart och man fortsätter sin trevande väg framåt en - förhoppningsvis - bra och långvarig relation.

Jag hör till kategorin som trevar på ganska fort - jag lyssnar, spontanreagerar och kan nog ibland nästan skrämma bort nya bekantskaper som tvekande drar sig tillbaka en liten bit. Men oftast brukar det leda till att relationen fastslås snabbt; det är lätt att lära känna mig och jag har lätt för att lära känna nya bekantskaper.

Det ska nog gå bra den här gången också, även om jag känner att min nyvunna bekant är aningen avog och av komplicerad natur. Reagerar inte riktigt som jag förväntar mig, vilket gör mig lite konfunderad och frustrerad, men eftersom den lika ofta ger positiva överraskningar känns det som om det är värt att bygga vidare.

Vi kommer få en jättebra, givande relation, min nya mobiltelefon och jag! I sinom tid, i sinom tid...   

Sitter och lyssnar på ett radioprogram som tar upp det faktum att vi i Sverige har längst väntetid mellan ett dödsfall och en begravning i förhållande till andra länder. Våra avlidna ligger och ruttnar i bårhusen i genomsnitt under 18 dagar innan de kommer dit de ska.

Det beror inte på att antalet avlidna har ökat, på uppbokade kyrkor eller på att den administrativa processen är för lång.

Nä, det beror på att - hör och häpna - anhöriga har svårt att hitta en lucka i almanackan...

VA??? Vi prioriterar vårt eget liv så till den milda grad att vi inte anser oss ha TID att begrava våra anhöriga!! Skämmes tamejfan!!

Är vi inte fullkomligt snett ute när vi inte begraver våra anhöriga till förmån för konferenser, semestrar eller viktiga möten på jobbet???  Vart är vi på väg i samhället då?

Upprörd blir jag. Det är för jefligt!

Bara så ni vet, arvingar! Jag ska prioriteras FÖRE nöjen och jobb även den dag jag ska begravas. Annars kommer jag inte ge er någon ro så länge ni lever... Semesterresa får ni åka på efteråt!

Jahapp! Idag är jag radiokändis!   

Eller nja... kändis och kändis... Men i radio i alla fall!

Är lite imponerad av hur Kicki Möller på produktionsbolaget Filt har lyckats klippa  ihop en timme och en kvarts samtal till 10 minuter och ändå får det allt låta som ett helt samtal på något vis. Samtidigt känns det märkligt att höra lösryckta meningar som är tagna ur ett sammanhang - det finns så mycket som inte kom med. Det mesta, alltså.

Omgivningen tycker det var okej. Jag tycker det lät lite "snyftigt" kanske... Men återigen, jag har ju helheten och upplever det annorlunda än andra?

Nåväl - här är det. Ca 17,20 minuter in i programmet...

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3812

Welcome to my world!

Riesling har förärat mig med en bloggaward och jag känner mig otroligt hedrad och förvånad! Tack snälla du!

• Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den.
• Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av.
• Ge Awarden till 7 andra bloggsystrar/bröder och länka till dem.
• Skriva 7 intressanta saker om dig själv.

Punkt ett - check!

Punkt två - check!

Punkt tre - problem!! Jag har nämligen ägnat ett par dagar åt att fnula på det där och får erkänna rakt av - jag följer inte så många som sju bloggar... 
Jag skulle exempelvis kunnat ge den tillbaka till Riesling och även till Dagligdags , bloggare som gör mig glad och får mig att skratta men de har ju redan fått den. Vet inte om man får ge den en gång till? Sen finns det massor av bloggare därute som jag halkar in på när jag hinner och som säkert är jättebra men jag klarar inte att välja!

Så egentligen är jag inte fullvärdig mottagare men jag VILL ju ha den så jag får helt enkelt roffa åt mig den och låssas som jag inte förstår reglerna.

Punkt fyra... Ööööhhh... Okej...

1. Jag är utbildad flyglotta och har genomgått både grupp- och plutonsbefäls-utbildning med högsta betyg. Sen la de ner min tjänstegren och ville att jag skulle omskola mig och jag blev sur och slutade. Ångrar det lite idag för jag tror det hade varit kul att utbildas inom underrättelsetjänsten...

2. Jag har utvecklat allergi mot make over-program, inredningsprogram, ombyggnadsprogram och amerikanska talkshows på TV och det hör till undantagen att jag ens ser på TV längre.

3. En gång lyckades jag få beviljat starta-eget-bidrag genom att övertyga både ALMI och Trygghetsrådet om en affärsidé som jag inte ens trodde på själv... Firman gick fortfarande lysande när jag sålde den 10 år senare!

4. Jag gillar inte sommaren så mycket, det är för varmt, för soligt och för insektigt. Drabbas nästan av sommardepressioner medan jag håller ut och väntar på hösten.

5. Jag är uppvuxen med fyra småbröder och har tre söner och när jag väntade min tredje var jag livrädd att det skulle bli en tjej. Jag var övertygad om att jag inte skulle klara av att fostra en dotter för jag "visste inte hur man gjorde med tjejer".

6. Jag har diskuterat preventivmedel med Martin Timell på en krog i Karlskrona. Tvivlar på att han minns det dock. Det är knappt jag gör det själv.

7. Under höst och vinter förbrukar jag stearinljus för mer pengar än det kostar att ha alla lampor tända hela året. Nästan.

Jaaa... Mer intressant än så är jag nog inte...

Tack igen för utmärkelsen!    

Har återigen förärat Kalmar lasarett med ett besök.

I miljöer där jag inte känner mig "hemma" och som jag inte kan något om brukar jag alltid försöka förstå hur det fungerar. Men i sjukvården går jag bet, fullständigt! Jag förstår inte hur de GÖR!?

Som idag:

Vi kommer till en lucka på röntgen, tar en lapp och anmäler oss i luckan. So far so good - systemet är lätt att förstå. Vi ombeds sitta ner.

Två minuter senare kommer en sjuksköterska från ett helt annat håll och ropar upp oss (handskak, handskak). Nu börjar mina funderingar!

Hur vet sjuksköterskan att vi är där? Vem har talat om vart vi ska och hur vet han vilket rum han ska placera oss i?

Vi passerar en massa dörrar i en lång korridor och min hjärna börjar genast jobba; vad GÖR folk bakom alla dessa dörrar? Filar naglarna? Skriver journaler? Dikterar brev? Porrsurfar? Här börjar jag naturligtvis fnissa hejdlöst för mig själv...

Vi parkeras utanför en dörr med skylten "Ultraljud". Sonen får en vit rock och vi väntar i ett bås med draperi. "Sitt här så blir ni snart uppropade" säger sjuksköterskan och går.

Fem minuter senare öppnas dörren och en annan sjuksköterska visar oss in (handskak, handskak), placerar sonen på sängen och sätter igång maskiner och grejer.

Hur visste DEN sjuksköterskan att vi var där i just det båset? Vem hade talat om det?

Hon försvinner ut genom ytterligare en hemlig, mystisk dörr och vi väntar. Vi är inte säkra på vem vi väntar på egentligen, men som alltid i händerna på de som kan bättre så gör vi som vi blir tillsagda. Naturligtvis.

En ung, snygg kvinnlig läkare kommer in, presenterar sig (handskak handskak) och är uppenbarligen den som ska utföra ultraljudsundersökning av sonens mage. Brabra men... Nu blir jag sådär mammigt misstänksam. Hon ser väääääldigt ung ut! Hon är betydligt yngre än jag och jag börjar räkna. Läkarutbildningen är vaddå? Fem år? Och innan dess massa gymnasium och grejer och sen erfarenhet. Är hon inte liiiiiite för ung för att vara kompetent läkare egentligen? Hm.

Hon grejar och klickar och duttlar på skärmar och tangentbord, hummar lite och klickar lite till. Sonen blir tillsagd att andas, hålla andan, andas ut, andas normalt... Han lyder.

Efter en halvtimme reser läkaren sig upp och säger att hon inte kan se något alarmerande såhär men bilderna skall granskas vidare och att hon vill att även en annan läkare skall titta innan vi får gå. Jaha! Jag VISSTE det! Hon var för ung! Hon KUNDE inte det här!

En annan läkare kommer in (inget handskak!), gör ungefär samma saker som den första med skillnaden att han förklarar för henne vad han gör och vad han ser. Jösses - ung snygg läkare n:o ett utbildas med min son som läromedel!

Så småning om är allt klart och vi får åka hem. "Jag ska granska bilderna" säger ungsnygga läkaren, "meddela resultatet till remitterande läkare under eftermiddagen och sen får ni resultatet meddelat av denne".

Bra, tack så mycket då (handskak, handskak)!

På vägen tillbaka genom korridoren springer massa sjukvårdsklädda människor runt, en del drar på sängar och en del har bara ett papper i handen. Vart SKA alla dessa människor? De slinker in och ut genom dörrar som stängs fortare än en grisblink. Allt är så hemligt, så sekretessigt och så mumligt på något vis.

En fascinerande värld, sjukhusvärlden. Verkligen! (Handskak, handskak)...

Mobiltelefoni är inte något jag lägger större vikt vid i mitt liv. Jag har en mobil, jag använder den ungefär aldrig och oftast glömmer jag den hemma eller på jobbet. LIka ofta glömmer jag att sätta igång den eller så vilar den i ett hörn med urladdat batteri. Och folk blir tokiga på mig! "Du SVARAR ju aldrig" upprepas som ett mantra i mitt mobilsvar när jag väl hittar/sätter igång/kommer ihåg den.

Att man ständigt skall vara nåbar och att man inte kan leva livet utan att alltid kommunicera på ett eller annat sätt ingår inte i min livsfilosofi. Nu tycks jag förvisso vara ganska ensam om just den filosofin, men som alla stora filosofer bidar jag min tid, väntar på att även resten av världen skall komma till insikt och jag kan ställa mig med armarna i kors och nicka ett "vavadejasa".

SMS tycker jag däremot är en ganska bra hittepåsak! För det kan jag skicka när jag hinner, mottagaren läsa när vederbörande har tid och svara när det är läge. Eller inte svara alls, vilket man vill.

Alltså har jag en mobil, jag använder den ytterst lite och då mestadels till SMS. Man måste även lägga på minnet att jag faktiskt bor i skogen utan mobiltäckning och att man måste skicka SMS genom tredje fönstret från vänster i runda rummet. Annars kan man lika gärna låta bli. Att ta kort med den är fullständigt meningslöst. Det går men man ser aldrig vad korten föreställer vilket förtar vitsen med det hela lite grann.

Hur som helst - nu har jag fått ett infall och köpt en ny mobiltelefon! Surfade runt lite och såg en söt liten bild på en mobil. Jag visste inte alls vad det var, jag köper mobiler som jag köper bilar ungefär. Den "talade" liksom till mig. Klicketiklick och den är på väg hem till lilla brevlådan! Liiiiite dåligt samvete bara då jag för första gången på många år lämnar Nokia men vaffan - livet är en chansning!

Nu får jag nästan ge resten av familjen konstgjord andning så de inte kvävs av elaka skrattsalvor. Av nån anledning ser det något humoristiskt med att jag köpt just en sån mobil... Bah!  

Varför skulle inte jag behöva en Ericsson Xperia X10 mini????

Jag bara undrar?   

Vår son har remitterats till dietisten för att diskutera hans nya mjöl-, mjölk-, ägg- och sojafria diet.

Vi fick en lapp från dietistmottagningen och uppmaning att ringa dem för att beställa en tid för sammanträffande. "Säkrast måndag till fredag mellan 8.30-9.30" Brabra. Ringer. Telefonsvarare. "Åter imorgon". Hm. Okej. Ringer "imorgon". Telefonsvarare. "Åter onsdag klockan 13.00" Hmhm. På lappen står det att om vi inte ringer så återgår remissen och - som jag tolkar det - är vi inte längre i behov av möte. Eller så. Kort sagt, då är vi inte välkomna.

Det är ingen ko på isen - jag lutar mig mot internet och många av de utomordentliga sajterna för allergiker och har hittat rätt i dietdjungeln ändå. Men jag vill prata med dem i alla fall, för jag vet att det INTE är mjölkallergi och att de ger ett okej att återinföra mjölk i maten åt sonen. Han behöver mjölk känner jag. Kräm utan mjölk är inte roligt, och kräm är i stora drag vad han får i sig nu. Han har ju lyckats med konststycket att dra på sig en släng körtelfeber mitt allt elände... Som om det inte var jobbigt nog att äta utan att värkande halsmandlar skulle mötas på mitten i halsen! Men han är jätteduktig och kämpar på så gott han kan.

Nåväl! Dietisterna vill inte prata med mig i alla fall. Men på det stora hela har sjukvården varit fullkomligt fantastisk! Vi har fått omedelbar hjälp och hör här:

I söndags fick jag ringa till sjukvårdsrådgivningen. Sköterskan där ville konsultera barnavdelningen för att ge vidare råd, så hon skulle ringa dem och återkomma. Efter två minuter ringde hon igen bara för att meddela att "läkaren på barn är på rond nu, men så fort han är tillbaka ska jag prata med honom och återkommer igen. Bara så du inte undrar varför det dröjer..." DET, mina vänner, DET är service!

Man är inte så vansinnigt kaxig när man är helt utlämnad i en värld man inte begriper ett smack av och helt beroende av de som kan och vet. Därför betyder såna där extra små saker så otrooooligt mycket!

När hon återkom igen fick vi tid på en gång, det var bara att åka in.

Kalmar lasarett - guldstjärna!   

Nu ska jag göra pancakes. Utan vete, ägg och mjölk! Går det? Jajamen!! 

Citygross i Kalmar - guldstjärna!   

Ett så tydligt, brett och bra utbud av dietmat av alla möjliga sorter. Tack!